Barrikaden valde mig – Ada Nilsson, läkare i kvinnokampen
Kristina Lundgren
Wahlström & Widstrand
Den som läst Ulrika Knutsons tio år gamla bok om Fogelstadkretsen, Kvinnor på gränsen till genombrott, har redan stiftat bekantskap med läkaren och kvinnopionjären Ada Nilsson. Hon presenterades där i ett kapitel med rubriken ”Den goda människan” och den formuleringen återkommer i förordet till ”Barrikaden valde mig”, tillsammans med en rad andra försök att beskriva Ada Nilssons person: ”den vidsynta läkaren”, ”den stora slöserskan” och ”ett strongt gråhårigt argsint och våldsamt intressant läkarefruntimmer med mycket humor”, detta sista formulerat av Barbro Alving som via sin läromästare Elin Wägner kom att dras in i kretsen.
Ada Nilssons lägenhet i Gamla stan fungerade i många år inte bara som läkarmottagning och sambandscentral för diverse politiska aktioner utan också som träffpunkt för dessa första generationer av kvinnliga aktivister inom rösträtts- och fredsrörelsen. Dessutom var den ett sorts annex till tidskriften Tidvarvets redaktion som låg vägg i vägg – Ada Nilsson var bland mycket annat också dess ansvariga utgivare.
I Barrikaden valde mig gör presshistorikern Kristina Lundgren ett försök att ringa in och beskriva Ada Nilsson, denna ständigt rörliga men genom hela livet konsekvent och orubbligt engagerade kvinna som är en av förgrundsgestalterna inte bara i medborgarkampen utan också inom kvinnomedicin, familjeplanering och sexualhygien.
Hon föddes 1872 i Västergötlands knallebygder och fick tack vare en framsynt omgivning möjlighet att ta studenten och studera medicin. Att hon specialiserade sig inom gynekologin tycks ha varit ett pragmatiskt val, vid denna tid fick kvinnor inte inneha statliga tjänster och alltså måste hon välja en inriktning som passade för praktik i hemmet. Det ledde till att hon på nära håll fick se de fattiga kvinnornas elände med prostitution, könssjukdomar och stora barnkullar och därmed var steget inte långt till ett vidare engagemang för kvinnorätt och så småningom fredskamp.
Viktiga för hennes val är också de sociala sammanhang som hon och hennes vänner skapade åt sig själva, nödvändiga i en tid när de bokstavligt talat måste slå sig fram inom männens revir. Aldrig har det väl startats föreningar, ordnats diskussionsaftnar och nätverkats som bland dessa yrkeskvinnor i det tidiga 1900-talet.
En av milstolparna i nätverkens framväxt var den oktoberdag 1921 när ”konstellationen” uppstod på godset Fogelstad i Södermanland. Godsägarinnan Elisabeth Tamm var värd och förutom Ada Nilsson bestod gästerna av Elin Wägner, pedagogen Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren, en av de första kvinnorna att ta plats i riksdagen efter rösträttsreformen samma år. Här föddes nu planen på en skola för kvinnor, en utbildning i medborgarskap och medborgarrätt för dem som så länge stått utanför och som behövde förberedas för den nya tiden genom kurser i historia, politik och filosofi men också mer handfasta ting som sammanträdesteknik och muntlig framställning.
Den sociala samvaron var också en central del i verksamheten och när man studerar ämnet Fogelstad dyker de upp allihop: Aleksandra Kollontaj, Hagar Olsson, Siri Derkert, Moa Martinson, Elsa Brändström, Elsa Björkman-Goldschmidt, Marika Stiernstedt, Emilia Fogelclou, Mia Leche Löfgren – som lärare eller bara i någon mening knutna till kretsen. När tidskriften Tidvarvet 1923 dras igång som ett led i medborgarskapskampen är det återigen den radikala Fogelstadkretsen som står bakom.
Det här är den tid då fröna till folkhemmet planteras, gror och slår rot, en tid av målmedvetet reformarbete och enorm förändring. En bok om Ada Nilsson blir därför snarare en skildring av tiden, rörelsen och kollektivet än av individen, och även om jag skulle önskat att Lundgren skrivit lite mindre om föreningslivet och lite mer om människan Ada måste man förstå att det var på detta kollektiva sätt hon levde, utan klara gränser mellan privat och offentligt, arbetstid och vila, vänner och kollegor, arbetsplats och hem. Men man måste också förmå se att nätverken innebar så mycket mer än bara stöd i den politiska kampen, att de också innehöll en sorts familjebildningar: som mellan Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elisabeth Tamm – eller som senare mellan de två förstnämnda och Hagar Olsson.
Det man slås av här är den vidsynthet och solidaritet som präglar dessa kvinnor också i deras kärleksrelationer. En nutida läsare kan reagera på en mängd sätt inför Lundgrens skildring – med lätt förfäran inför den närmast maniska möteskulturen, med häpnad inför den radikalitet som präglade dessa kvinnor födda i slutet av 1800-talet, med väldig respekt för deras arbetsinsats – och kanske också med en gnutta yrvaken avund vid tanken på deras sammanhållning och bildningsglädje.
Alla kan behöva nätverk som de här, alla kan behöva ett Fogelstad.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
