BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Aktuella dokumentärfilmen Wrong elements handlar i sin tur om inbördeskriget i Uganda på 80- och 90-talen och där den väpnade terrorgruppen LRA, Lord’s Resistance Army (Herrens motståndsarmé) lät kidnappa cirka 60 000 barn för att utnyttja dem som barnsoldater eller sexslavar. Tre av dem – Geoffray, Mike och Nighty – berättar i dokumentären om sina skrämmande -upplevelser.
På vilket sätt finns det en röd tråd mellan boken och filmen?
– I de båda historiska händelserna har tragiken öppnat många djupa spår och satt igång flera viktiga frågeställningar om människors moral och ansvar.
Varför koncentrerar du dokumentären kring de som dödat, inte kring de som är offren?
– Även om barnsoldaterna utfört flera massakrer kan man fråga sig hur mycket de kan ställas till svars för. De hjärntvättades av LRA:s ledare Joseph Kony och i stort hade de att välja mellan att döda eller att dödas. Det är deras upplevelser jag vill berätta om.
Du menar att de kidnappade pojkarna och flickorna till exempel inte hade några större möjligheter att fly för att undslippa sitt öde?
– 99 procent av barnen som kidnappades av LRA ville förstås fly. Men det var nästintill omöjligt. Straffet för flykt var omedelbart dödsstraff. Efter många års strider försvagades LRA och först då lyckades många fly.
Hur fick du de tre medverkande i filmen – före detta barnsoldaterna Geoffray och Mike samt före detta sexslaven Nighty – att återuppliva sina minnen framför kameran?
– Jag tvingade dem aldrig till någonting, utan lät deras berättelser komma av sig själva. När Geoffray berättar om sitt första mord stod kameran redan på sedan flera minuter.
Men är det inte allvarligt att barnsoldaterna medverkat till mord, kidnappningar och stympningar?
– Jo, visst. Men genom att visa deras mänskliga sidor kan barnsoldaterna få en ny chans, och som sagt, de hade inte mycket val.
Om du lever dig in i barnsoldaternas situation och tänker att du hade varit en av dem. Hur tror du det hade gått då?
– Jag hade nog följt den stora massan och varit fullkomligt livrädd. Förmodligen hade jag utfört samma vidrigheter om jag hade varit tvingad till det. Krig har visserligen oroat mig ända sedan jag var barn på 1960- och 70-talen då Vietnam kriget pågick som värst. När jag var en så där 8–10 år fick jag ångest för att jag i framtiden skulle sändas till Vietnam och tvingas döda människor. Pappa lugnade mig dock och sa: ”Var inte orolig. Vi kan sända dig till Sverige.”
Det var väl en fin tröst till en liten pojke att försöka hitta en lösning?
– Ja, absolut. Det är ett gott minne. Då som idag har jag aldrig velat gå in i armén. Dessutom var det ju sant att många unga amerikanska grabbar flydde till just Sverige för att slippa Vietnamkriget.
Strävar du efter att bekämpa det onda i samhället med tanke på att du som välgörenhetsarbetare har besökt konflikter på Balkan, i Tjetjenien och Syrien.
– Jag är inte intresserad av att analysera mig själv för att försöka förstå vad som personligen driver mig till detta. Men jag vill veta hur politiken fungerar bakom officiella tal och löften och jag vill visa att det politiska spelet kan framkalla mycket mänskligt lidande.
Om vi åter talar om Uganda. Hur försöker man gå vidare där nu?
– Man ställer inte tvunget barnsoldaterna inför rätta. Utan på både det politiska och religiösa planet pushar man på för att förlåta. I slutet av Wrong elements besöker Geoffrey en kvinna vars barn mördades i en massaker som han själv medverkade i. Han ber om förlåtelse även om det syns att han känner sig illa till mods.
Hur går med integrationen i samhället för de före detta barnsoldaterna och sexslavarna?
– Just de två män som medverkar i dokumentären har lyckats gå vidare. De har skaffat familj och ungar och kan försörja sig. Men givetvis har många andra av de före detta barnsoldaterna drabbats av alkoholism eller fått svåra psykiska problem.
För kvinnorna då?
– I allmänhet är det svårare för kvinnor än för män att hitta tillbaka. Nighty fick barn med ledaren Joseph Kony. Nu saknar de en far. Hon har därför svårt att gifta sig och hitta sin plats i samhället. Hon och många andra kvinnor är bortdrivna från gemenskapen i samhället.
Vad kommer att ske i framtiden?
– Det är ett tufft arbete, för rädslan för nya konflikter är stor. 2008 undertecknades visserligen ett avtal om permanent vapenvila mellan rebellgruppen Herrens motståndsarmé och Ugandas regering. Men striderna är inte slut än och fortfarande finns ett 100-tal LRA-soldater kvar i djungeln.
Tycker du man talar för lite om problemet gällande barnsoldater numera?
– Vad tjänar det till att bara tala om alla konflikter? Tänk på Syrien. Vi har diskuterat det i sex år och se på resultatet. Vi har bara pratat och pratat!
Du har i en intervju sagt att det som skedde i Uganda på sätt och vis består av samma koncept som obligatorisk värnplikt. Vad ser du för paralleller?
– En 18-åring som gör värnplikt är fortfarande ett barn. Det är ingen vuxen man. Värnplikt går till på nästan samma vis. Man tvingar unga män ur sina hem, sätter på dem uniform, indoktrinerar dem, utsätter dom för underliga fysiska övningar, sätter ett vapen i händerna på dem och uppmanar dem att döda andra människor. Om grabbarna själva vill det eller inte är fullständigt betydelselöst för myndigheterna.
I Sverige återinförs värnplikt för både pojkar och flickor från och med i sommar. Vad har du för tankar kring det?
– Som tur är pågår få krig i Europa idag. Men faran finns alltid och därför måste debatten ständigt fortsätta. Blir det krig på riktigt, måste de unga pojkarna och flickorna rycka ut för att döda eller kanske dödas. Hur många har lust till det egentligen?
