BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Grejen är att det också påverkar min relation. Vi kan liksom inte prata om det här utan att det blir infekterat och dålig stämning. Jag pallar inte att höra att det inte är så lätt för killar heller eller ännu värre, att min sambo också till viss del bortförklarar. Att hans polare som ofta blir full och kladdig på fester egentligen är en schysst kille och inte menar något illa. Jag blir arg på honom men också så jäkla besviken. E tu, Brutus liksom. Hur går vi vidare i det här?

Får man vara så här jäkla arg?

Svar: Klart du får vara arg! Jag vet att många med dig känner så här. Det är så många kvinnor, transpersoner, icke-män som känner igen sig i din ilska. Jag tänker att vi vetat hur det ligger till med förtryck, trakasserier och övergrepp, men att det nu verkligen blivit tydligt hur stor förekomsten faktiskt är. Nu syns det att det är vem som helst som både är utsatt och förövare, det blir helt plötsligt inte abstrakt utan väldigt tydligt hur många som faktiskt drabbats. Och hur många som gör dessa övertramp. I och med denna tydlighet är det många av oss som inte längre kan blunda eller titta bort, vilket är bra men också sätter igång en massa starka och smärtsamma tankar och känslor.

Det är inte alls konstigt att det bubblar över i stugorna nu.

När det gäller din relation handlar det kanske om att prata, pausa för att låta det sjunka in och prata igen. Om han fortsätter att vidhålla att vissa får bete sig som hans polare eller på andra sätt bortförklarar dina eller andras upplevelser får du fundera om det är en dealbreaker för dig eller om du kan fortsätta relationen.