– Folk kanske tycker att det är konstigt att jag lägger ner så mycket tid på mitt utseende på morgnarna när jag ändå bara ska sitta här själv där ingen ser mig. Men jag gör det för min egen skull, jag mår bra av att känna mig fixad och snygg, säger hon och fingrar på sitt halsband.

Att det skulle finnas någon motsättning i att vara feminist och lägga ner mycket tid på sitt utseende håller Isabel Allende inte med om. Men det ska vi återkomma till senare.

Denna 80-åriga litterära världsstjärna slog igenom 1982 med romanen ”Andarnas hus” och är nu, fyrtio år senare, Sverige-aktuell med självbiografin ”En kvinnas själ”. 

Idén till att skriva sina memoarer föddes efter att Isabel Allende hållit ett feministiskt tal på en kvinnokonferens i Mexiko – ett tal som delades tusentals gånger i sociala medier.

– Mina förläggare i Spanien tyckte att vi skulle publicera det i bokform, men när jag läste det igen insåg jag att texten redan var helt daterad. Under den relativt korta tid som gått från att jag skrev den till tidpunkten när vi skulle publicera så hade det hänt en rad omvälvande saker i världen: Metoo-revolutionen hade inletts, Black Lives Matters-rörelsen hade växt, och coronapandemin hade startat. I Chile hade dessutom studentprotesterna inträffat i oktober 2019 där olika feministgrupper hade en viktig roll – till exempel startade fyra unga kvinnor gruppen Las Tesis och skrev sången ”Un violador en tu camino” (En våldtäktsman på din väg). Dessa rörelser och händelser hade gjort ett enormt avtryck globalt, och jag kände att jag inte kunde publicera min text utan att prata om allt detta. 

Istället bestämde sig Isabel Allende för att försöka skriva ner sin egen historia som kvinna och feminist i en patriarkal värld som parallellt med hennes liv genomgått stora förändringar. Resultatet blev ”En kvinnas själ”, som till hennes stora förvåning har gjort succé bland dagens unga feminister.

– Jag blev ju feminist ungefär samtidigt som det ordet uppfanns och trodde inte att dagens unga kvinnor skulle kunna relatera till det jag skriver om i boken. Min mammas generation kämpade för kvinnlig rösträtt och min generation kämpade för till exempel abort och p-piller, vilket gjorde att kvinnor kunde kontrollera sin fertilitet och ta plats i arbetslivet. Då tog feminismen ett stort steg framåt och det fick jag uppleva. Men samtidigt finns det mycket idag som påminner om det vi kämpade för då, det latenta hotet mot kvinnors rättigheter finns där hela tiden och vid varje ny kris i världen påverkas kvinnors situation negativt. Invasioner, ockupationer, katastrofer, krig och kupper får nästan alltid som följd att vi kvinnor förtrycks och våra rättigheter inskränks.

Isabel Allende föddes 1942 i en typisk chilensk överklassfamilj som hon själv beskriver som ”katolsk, bakåtsträvande, intolerant, konservativ, och rasistisk.” Hennes mamma, som hade uppfostrats till att bli hemmafru, separerade från Isabels pappa i en tid där skilsmässa knappt existerade i Chile och blev ensamstående mamma med tre barn utan försörjning. 

– Efter separationen blev hon först försörjd av min morfar och sedan av mannen som blev min styvfar. Jag förstod redan som liten flicka att min mamma inte hade någonting. Hon var en intelligent kvinna med mycket humor och stor talang för måleri, men hon kunde aldrig förverkliga sina drömmar för hon var alltid beroende av andra människors pengar.

Denna insikt fick Isabel Allende att tidigt bestämma sig för att alltid kunna försörja sig själv och aldrig låta någon annan betala hennes räkningar. Det var början på hennes feministiska uppvaknande.

– När min styvpappa tog med oss ut för att äta på restaurang så valde jag alltid det billigaste på menyn och insisterade på att få betala min mat själv. Om jag var på dejt med någon kille vägrade jag låta honom betala, vilket var väldigt ovanligt i Chile på den tiden. Sedan gifte jag mig och fick försörja min man medan han pluggade. Jag har aldrig behövt be någon om pengar i hela mitt vuxna liv. 

Efter att ha tillbringat många år av sin uppväxt i Libanon, Peru och Bolivia – på grund av sin styvfars diplomatjobb – flyttade Isabel Allende tillbaka till Santiago de Chile. Där blev hon som ung kvinna i slutet av 1960-talet en del av den första stora feministiska vågen.

– Vi som utgjorde den feministiska rörelsen under 60 och 70-talet anklagades för att föra ett krig mot männen, för att vara manhaftiga, inte tillräckligt feminina, vi kallades för horor och dåliga fruar. Många aggressioner och mycket kritik riktades mot oss, men vi lyckades ändå med tiden få gehör för vissa av våra krav. Idag finns det, förutom de interna konflikter eller meningsskiljaktigheter feminister emellan, också en yttre kraft som vill förstöra feminismen. Vi upplever just nu en stor backlash mot mycket av det som feministiska rörelser kämpat för och lyckats åstadkomma, titta bara på USA och vad som händer med aborträtten här!

Finns det något i den samtida feminismen som stör dig, som får dig att tänka att unga feminister gör samma misstag som din generation feminister gjorde för femtio år sedan?

– Kanske det här att bli för extrem i sin kamp, då gör man det lätt för sina fiender eller meningsmotståndare att vinna terräng. 

– I kölvattnet av Metoo har det blivit lite så, att om en man råkar titta på en kvinna så kan han anklagas för att ha antastat henne sexuellt. Det är sådant som gör att det har blivit starka reaktioner mot Metoo och feminismen generellt. Samtidigt är dessa extremer nödvändiga, det är som en pendel som går från den ena till den andra extremen innan den hittar en medelpunkt.

Feminismen går som en röd tråd i Isabel Allendes liv, vilket märks tydligt i ”En kvinnas själ.” I den berättar Isabel Allende om sina tre äktenskap, om den egna sexualiteten, moderskapet, om att vara yrkeskvinna, och att vilja se ung och vacker ut. Hon har i en tidigare intervju berättat att hon gjort plastikkirurgiska ingrepp, och att hon skulle ha fortsatt med det om det inte var så att hon lovat sin son att inte göra fler. Jag frågar vad hon tänker om den så kallade ”beauty-feminismen”, det vill säga trenden att kalla kvinnors skönhetsintresse för feministiskt för att det lyfter fram något som traditionellt kodats som kvinnligt – och därför nedvärderats.

– Jag tror personligen att de flesta kvinnor älskar skönhet och tycker om att fixa med sitt utseende, det är en del av att vara kvinna – precis som moderskapet och våra vänskapsrelationer med andra kvinnor. Man ska inte nedvärdera kvinnors intressen, men att det är just kvinnors intressen betyder inte heller att de är feministiska. Vi feminister gör många saker som ibland går emot våra egna ideal – att till exempel leva som slavar under skönhets­ingrepp för att andra kvinnor ska bli avundsjuka och få mäns uppmärksamhet är inte feminism. Men feminister är ju människor som alla andra och vi har också rätt att vara motsägelsefulla, absurda och löjliga.

Nu är du inne på att definiera specifika kvinnliga egenskaper. Vad innebär det egentligen, för dig, att vara kvinna?

– Det finns ett sätt att existera på som är specifikt för att vara kvinna. Under många år sa jag ”kvinnor och män är personer i första hand”. Men nu när jag är mycket äldre har jag insett att vara kvinna innebär vissa grundförutsättningar som är så avgörande att de inte går att ignorera – till exempel den biologiska delen. Jag vill inte exkludera transkvinnor nu, men det finns ett biologiskt faktum som inte går att förneka, och det är att din kropp som kvinna producerar vissa hormoner, och att dessa hormoner gör att du går igenom olika stadier av den reproduktiva processen, säger Isabel Allende.

– Det betyder såklart inte att man måste välja att skaffa barn som kvinna. Min dotter Paula, som dog 1992, valde att inte skaffa barn, min sonhustru och mina barnbarn har också valt att inte bli mammor. Idag är det ett val, men så har det inte alltid varit. Men moderskapet definierar oss som kvinnor, det bara är så. Mitt skrivande definierar mig, min ålder definierar mig, mina många år som feminist och författare definierar mig, men det som definierar mig allra mest på ett känslomässigt och inre plan är att jag är mamma. Det är förlusten av min dotter Paula och min son Nicolas fortsatta existens. Jag har fött två barn och begravt ett.

I sin senaste bok skriver Isabel Allende även om kärlek.

Om hur hon lämnade sin man och sina barn när hon bodde i Venezuela för att hon blev passionerat förälskad i en argentinsk gatumusiker (men sedan kom tillbaka med svansen mellan benen när passionen gått över), om hur hon skiljde sig från sin andra man efter nästan trettio års äktenskap, och hur hon som 76-åring lät sig förföras av sin tredje och nuvarande make som skrev mejl till henne varje morgon och kväll under fem månaders tid.

– Det går inte att få passion och trygg kärlek i en och samma person, det har jag lärt mig. Men jag tror att valet mellan spännande passion och trygg kärlek beror mycket på åldern och vilken fas i livet du befinner dig. Det finns en fas när vi lätt förlorar förståndet på grund av passion, när jag var yngre och såg en väldigt attraktiv man så kände jag omedelbart hur fortplantningsinstinkten väcktes till liv i mig. Idag skulle jag inte ens titta åt hans håll. Under många år har intelligens och att bli utmanad intellektuellt varit det som attraherat mig mest hos män. Men nu, i den här fasen av mitt liv, så är vänlighet det viktigaste. 

Vänlighet på vilket sätt?

– Att jag kan slappna av med honom och vet att han kommer att acceptera och ta hand om mig. Förut jag fick panik av tanken på att någon skulle ta hand om mig, men nu när jag är äldre är det helt annorlunda. Jag har nyss brutit foten, så jag måste gå med en stor, otymplig pjäxa. Det betyder att jag inte kan köra bil just nu och därför är beroende av min man Roger för att kunna göra massa olika saker i min vardag. De första dagarna var jag galen av frustration och ville göra uppror, men nu när det har gått en vecka så är jag så tacksam och nöjd över att ha en person som frågar ”behöver du att jag skjutsar dig någonstans?” eller erbjuder sig att bära upp saker för trappan åt mig. 

Trots att Isabel Allende är en del av sin samtid och gärna pratar offentligt om kärlek, relationer och feminism medger hon att det ibland blir tydligt att hon kommer från en äldre generation. Framförallt i samtal med sina barnbarn.

– En av dem vill inte bli identifierad som kvinna, utan som icke-binär. Hon står ut med att jag kallar henne ”she” för att jag glömmer och för att engelska är inte mitt modersmål, men egentligen kallas hon ”they” (hen eller den på svenska). Hon klär sig som om hon skulle jobba som statist på Cirque de Soleil; full med tatueringar och blått färgat hår. Hon har dessutom ett öppet förhållande, hennes man har en massa andra kvinnor, och häromdagen när jag bjöd ut dem på en tesalong kom han iklädd i pärlhalsband och damkappa. Vad kan jag säga till dem liksom, när jag inte fattar någonting om deras värld, säger Isabel Allende och slår ut med armarna.

– Samtidigt ser jag att de upptäcker saker som jag också hade önskat att jag hade fått upptäcka: mer frihet, större öppenhet och mer tolerans.

Både i din senaste roman ”Violeta” och i ”En kvinnas själ” skriver du om äldre kvinnor som tvingas ta avsked från mycket av det som värderas väldigt högt i vårt västerländska samhälle; ungdom, skönhet och fertilitet. 

Hur skulle du beskriva att det är att åldras som kvinna idag?

– Om du har hälsan i behåll och har ekonomiska resurser för att leva ett bekvämt liv utan att behöva oroa dig för att betala dina räkningar så är det okej att åldras. Jag har turen att vara en privilegierad äldre kvinna som har allt det där, och dessutom är jag i en kärleksfull relation med en man.

– Men den feministiska rörelsen har glömt bort äldre kvinnor och deras livsvillkor. Det finns ett stort fokus på hur man ska uppfostra flickor jämställt, försvara tonårstjejers rättigheter och lära unga kvinnor att de får leva sina liv som de vill, men ingen bryr sig om gamla kvinnorna. De är osynliggjorda och lämnade åt sitt öde. Det är synd, för äldre kvinnor besitter enorma resurser och kunskaper som är värdefulla för samhället att ta till vara på. Det smärtar mig.