Förvaret
Regi: Anna Persson och Shaon Chakraborty.
Premiär: Idag.
När personer söker sig undan krig och förföljelse och hamnar i Sverige förminskas deras liv till siffror, pärmar och statistik. I Förvaret representeras de på ett sätt som aldrig förut.
Filmarna Anna Persson och Shaon Chakraborty har i månader levt dygnet runt på ett flyktingförvar i Flen och dokumenterat tillvaron för de människor som sitter frihetsberövade i väntan på antingen ett utvisningsbesked eller beslut om asyl. Resultatet är som en dokumentär The Wire. Det är ganska mörkt. Men i systemet som blivit så oförenligt med livskvalitet finns det ändå små stunder av andhämtning.
Tonen sätts tidigt: ett par gångjärn på ett fönster måste repareras. Förmodligen för att minska flyktrisken.
Vi får följa tjetjenska Aina, som kämpar med ett dåligt hjärta och sitter fast i en härva av myndighetsförhör på grund av falsk identitet. I sin utredning har svenska polisen kontaktat sina tjetjenska kollegor som undersökt Ainas anhöriga i hemlandet. Detta har röjt hennes identitet som hon lyckats dölja i 16 år av rädsla för ett hot som inte specificeras, men som hon ser genuint skräckslagen ut inför.
Ainas familj går under jorden efter utvisningsbeslutet och hon själv håller på att bryta ihop av stressen. Hon får inte ens träffa sin dotter när hon föder hennes barnbarn.
Det är inte så mycket isoleringen, som den inhumana byråkratin som verkar mest tärande. Att vara en fluga på väggen när Aina träffar polis och advokater via tolk, samtidigt som en högtalartelefon piper med jämna mellanrum, är som tortyr i sin egen rätt.
Vi träffar också Sami, en ung kille från Mellanöstern vars uppenbara intelligens blir ett problem för de fyrkantiga tjänstemännen på förvaret. Varför kan inte de förvarade få en timmes lunch? Hur vore det om personalen ibland frågade hur han mår, är det så mycket begärt? Paragrafrytteriet och byråkratin är som huggna i sten, och mellancheferna skyller hela tiden ifrån sig på regler och restriktioner som om de saknade egen vilja och handlingskraft. Det är patetiskt att se vuxna män bete sig så ryggradslöst.
Sami beskriver sin egen situation med en klarvaken fråga: ”Varför får du komma till mig, men jag får inte komma till dig? Nån från Afrika får inte komma hit till Sverige. Inte på semester, inte bo här. Men nån från Sverige med pengar åker dit och köper mark, köper folk, köper poliser. De får leva där, utnyttja systemet och göra vad de vill. Och allt det är okej.”
Sophie och Solveig är två hjältar ur personalstyrkan som i någon mån också är fångar i det själakrossande systemet. Ofta skiter de ändå i föreskrifter om att bete sig ”tjänstemannamässigt” för att bli kompisar med de förvarade och försöker hjälpa dem så mycket det går.
I en av de få komiska stunderna i dokumentären uppvaktar de Aina med födelsedagssång och cupcake, som hon blir överlycklig för, men tyvärr måste avstå på grund av ramadan. Den typen av mänskliga möten kan lätt skuffas undan i mer faktabaserade dokumentärfilmer och Chakraborty och Persson kommenterar aldrig politiken som ligger bakom, tar aldrig in andra röster eller formulerar ett alternativ. Trots att Förvaret-systemet har kritiserats av FN:s tortyrkommitté, Amnesty och Justitieombudsmannen.
Deras angreppssätt fungerar bra för att neka publiken den bekväma distans som en expert eller statistiktabell kan ge. Att se Förvaret känns som att sitta frihetsberövad i 90 minuter, vilket i det här fallet är ett gott betyg. Men kanske hade mer information om mekanismerna som ligger till grund för den här svenska blandningen av väntrum och fängelse gett dokumentären lite extra tyngd.
