Där finns en tid som jag alltid tyckt varit svår att förstå, att fånga, att se hur de små skiftena syns, innan det stora steget tas. Mot modernismen. Mot abstraktionen.

Mjukt och dimmigt

Det är den tiden, just innan de där kliven mot framtiden tagits, som jag ser i utställningen ”I Lady Barclays salong”, som just nu visas på Moderna museet i Stockholm. Den skildrar den fotografiska stilen piktoralismen som var populär runt förra sekelskiftet, här sedd ur svenskt perspektiv. Stilen karaktäriseras av ett mjukt och dimmigt uttryck som många av oss känner igen från tidiga filmstjärneporträtt, med softat ljus och liksom en immig hinna över linsen. Det var just i den sortens skådisporträtt som stilen syntes längst, ända in på 1940- och 1950-talen, men vi kan också se hur det dyker upp även idag, i mode och porträttfotografi av det mer konstnärliga slaget.

Typiskt för piktoralismen var ett fokus på konstnärlighet, atmosfär och känsla, snarare än ren skildring av verkligheten. Kortfattat ville rörelsen – som var som störst omkring 1890–1910, alltså precis innan modernismen blev det dominerande konstuttrycket i väst – göra fotografiet till en konstform i egen rätt, en tolkning av motivet – inte bara en metod för ren avbildning av verkligheten. Under den här tiden gjorde ny teknik för fotografering och framkallning det möjligt och lättare för fler människor att fota. Utmaningen blev att höja den konstnärliga kvaliteten på bilderna, när det inte längre var själva tekniken som var svår att få till – och få tillgång till.

Piktoralisterna inspirerades av den tidens populära konstnärliga rörelser, som impressionismen, med sina mjuka böljande toner och former. I Sverige var Henry B. Goodwin – idag ansedd som en av de mest framstående fotograferna i svensk historia – en stor anhängare av stilen. Han var född i Tyskland men flyttade till Sverige 1904, och blev snart etablerad här som fotograf. Han vara först i landet med att göra en separatutställning med konstfotografi 1915, och var drivande i att stärka den fotografiska konstformens position i Sverige. Bland annat fotograferade han den kulturintresserade Lady Sarita Enriqueta Barclay, hustrun till en brittisk ambassadör till Sverige under 1919–24 – och kvinnan som får vara ansiktet utåt för Moderna museets utställning.

Drömt fram en salong

Rubriken, ”I Lady Barclays salong”, lockar med sin romantiska förnimmelse av det tidiga 1900-talets salongskultur, alltså sammankomsterna av konstnärer, musiker och författare som var vanliga i huvudstäderna längre söderut i Europa. Där finns framträdande exempel som Gertrude Stein och partnern Alice B. Toklas Parissalong – ofta kallad ”Det första moderna museet”, där kändisar som Picasso, Matisse och Hemingway var regelbundna gäster under träffarna. Någon särskilt utpräglad svensk salongskultur finns knappt skildrad, men i utställningen har curatorn Anna Tellgren drömt fram en salong i Lady Barclays regi. Många av fotograferna som syns i utställningen rörde sig i liknande kretsar, även om det är lite långsökt att tänka att de faktiskt befann sig tillsammans på en renodlad salong. Men likt den piktoralistiska stilen i stort handlar utställningstiteln kanske mer om att skapa en stämning, än att dokumentärt skildra verkligheten exakt som den var.

Modernt intensivt

Det som först slår mig med utställningen som håller till i Modernas bottenvåning – är hur modern den här atmosfäriska fotostilen känns. Foton med intensiva blickar, ibland drömskt blottad hud och softade ljusridåer som känns som tagna ur ett samtida modemagasin eller ett ambitiöst Instagram-konto.

För den som är tekniskt fotointresserad är utställningen dessutom en guldgruva: det här var en tid då fotografiet som medium var nytt och det förekom mängder av experimenterande med de praktiska aspekterna. Många av fotografierna är framställda med så kallat gummiförfarande, även känt som gummitryck, som var populärt bland konstfotografer vid den här tiden. Det ger en konstnärlig känsla och tillåter en även att ta bort detaljer från bilden i framkallningsprocessen. Vi ser även tekniker som bromoljetransfer, pigment– och kolpigmentfotografi, transferotyp och platinotyp, en rad olika metoder som utforskades under den här tiden, där material som papper, gelatin och färgpigment pysslades ihop för att få fram önskad känsla och uttryck.

I utställningen ser vi också fotografier av byggnader, som de av Ture Sellman som själv var utbildad arkitekt och som fotade med konstnärliga och mjukare grepp än vad vi ofta ser idag. Det finns även några exempel på mer queera avbildningar och personporträtt, av fotografen Uno Falkengren som själv var hemligt homosexuell och reste till platser som Berlin, där han fotograferade individer ur sin bohemiska umgängeskrets.

Hotfulla moln

Från fotografierna flyter vi sömlöst in i en rad oljemålningar, inlånade från Nationalmuseum. De ska representera ett måleri som antingen inspirerats av, eller påminner om piktoralismen. Tavlorna är hängda separat, för att med sina starkare färger inte visuellt dominera fotonas ofta blekt gråa och ljusa toner. Ett vackert landskap är signerat Gustaf Fjæstad (1907) och visar en värmländsk älv, där träet och dess ringar glider samman med vattnets virvlar på vattenytan. Det finns också två slående porträtt gjorda av Olof Sager-Nelson – som dog 1896, inte ens 30 år gammal – med grova, nästan modernistiska anslag i en stil som påminner om finska Helene Schjerfbeck.

En annan tydlig parallell till de piktoralistiska stilen syns i August Strindbergs mäktiga ”Staden” från 1903, där enorma grå, hotfulla moln med breda, kladdiga penseldrag dominerar en smal strimma Stockholmshorisont. Liknande tendenser syns i ”Hornsgatan nattetid” av Eugene Jansson (1902), med en impressionistisk stil i det blåa skymningsmotivet, typisk för konstnären innan han började skapa rabalder genom att måla nakna sexiga män som badade tillsammans.

Bristen på kvinnor bland fotograferna vägs upp av flertalet kvinnor bland konstnärerna, där vi bland annat ser det lätt drömska porträttet ”Odalisk” av Eva Bonnier med den mjuka atmosfären bekant från piktoralismen. Det finns också flera fina verk av Hanna Pauli, inköpta till Nationalmuseum för bara några år sedan. Paulis porträtt är väldigt typiska för kvinnors konst vid den här tiden: föreställande kvinnor i full fart med sitt handarbete, i hemmet. Det var så många rikare kvinnor tillbringade sina dagar, stickandes och broderandes och virkandes, men hemmet var ofta också den enda platsen där kvinnor kunde måla och ha tillgång till modeller. Att hyra en ateljé var inte självklart, och att sälja det andra vanliga konstmotivet vid den här tiden, landskap, var svårt om man inte hade en utställning på galleri. Det var i sig nästan omöjligt för kvinnor att få tillgång till, då de aktivt stängdes ute från de mansdominerade konstgallerierna vid den här tiden.

Elitens inflytande

Som alltid när man ser en utställning som liksom ”I Lady Barclays salong” är samlingsbaserad – alltså som utgår från samlingar som redan finns, snarare än inlån och plockande från olika källor, kan jag inte låta bli att fundera över vem som valt ut själva materialet från första början.

I det här fallet är den ursprungliga sållningen gjord av fotografen, fotoprofessorn och samlaren Helmer Beckström som är samtida med fotograferna som visas, och som också syns i utställningen. Vid sin död skänkte han 100 000 fotografier till svenska staten. Det är enbart ett fåtal kvinnliga fotografer representerade i utställningen, bland annat en vacker bild tagen av porträttfotografen Ebba Lisa Roberg som tillsammans med sin syster drivit en porträttateljé i Göteborg. Även om antalet kvinnliga konstfotografer under den här tiden sannolikt var mycket begränsad, är det ju värt att fundera på, om det kunde ha funnits någon mer kvinna i Lady Barclays potentiella salonger. Vilka bilder kasserades i en soptunna eller ligger dammiga på någon vindsvåning – och vilka valdes ut som ”bra konstfotografi” av eliten – vad ansågs lagom modernt och viktigt nog att sparas för framtiden. Alltså, åt oss idag