Hemma bäst

När svärmodern har kört iväg promenerar vi till en utsiktsplats där vi kan blicka ner mot älven. Klädd i svarta cargobyxor och svart Bob Marley-tshirt konstaterar Ikhana att hon har klätt sig fel för vad som måste vara en av sommarens varmaste dagar hittills. Soligt väder är inte riktigt hennes grej, hon gillar varma tröjor och raggsockor, och hon vill helst vara inomhus och producera musik. Hemma är där hon har det som bäst, men hon skulle inte beskriva sig som introvert.

– När jag träffar folk är jag inte tyst, jag kan ju ändå prata. Men om jag får välja så är jag helst hemma, för det är där studion finns. Jag har alltid trivts hemma, så har det alltid varit

Det har gått två år sedan fullängdsdebuten Zebrelli och i februari släppte Ikhana EP:n Townie. Den har inte en lika tydlig röd tråd, varken vad gäller ljud eller text, tycker hon. Men det är snarare bevis på ett ökat självförtroende än tvärtom.

– Jag vet vem jag är lite mer, som producent och som artist. Den är ju väldigt spretig soundmässigt och jag känner att fuck it, jag får göra vad jag vill lite mer.

Ikhana skriver och producerar hela tiden, men glömmer ibland att andra vill höra det hon gör. I fjol släppte hon bara en låt, men vill försöka ge ut mer musik det här året. Hon får ofta frågan om hon inte ska satsa på att bli större, signa med någon skivbolagsjätte. Hon tar det som en komplimang, bevis på att andra tycker hon har kapacitet att bli en stor artist eller producent, men själv tror hon att hon får ut mer av att klara sig på egen hand.

I låten ”Aldrig varit sån” beskriver hon sin vardag som musiker. En enkel tillvaro där hon och pojkvännen, som även är hennes dj på scen, lever på ”beats och bananer”. ”Khana kunnat släppa mera, men vad spelar det för roll?/Kanske kunde gått om flera, men har hållt det on a low,” sjunger hon med sin säregna, späda stämma.

– Processen från Zebrelli till Townie har varit lång, men jag har också utvecklats så in i helvete och blivit väldigt mycket bättre. Jag tror att man får en annan trygghet i sig själv när man måste pusha sig, när man märker att man klarar av vissa grejer.

”Var dig själv”

Reaktionen att göra tvärtemot vad andra förväntar sig har suttit i sedan barnsben.

– När jag var yngre sade min mamma alltid ”Jamen, gör som du vill, för du gör det ändå”. Det har jämt varit så att om någon säger ”gå höger”, så går jag vänster, bara för att.

Kanske hänger det delvis ihop med att ha vuxit upp i ett övervägande vitt Kungsbacka.

– Jag stack ut så mycket och då förstärkte jag det, för att jag ville sticka ut på mina egna villkor.

Musiken hon gör kallar hon för zebrafunk, en egen genre. Zebratemat går igen i debutens titel, så väl som dess skivomslag. Även Ikhanas högerarm pryds av en tatuering på en flicka som rider på en zebra.

– Hela zebrafunkgrejen är nog just det här att du inte behöver bevisa något för någon annan. Var dig själv bara, i alla lägen.

Blir inte nervös

Trots att hon är hemmakär älskar Ikhana att åka ut och spela live: att få direkt respons från publiken, se om låtarna håller, men också att testa vad som händer när hon säger olika saker, att göra folk lite obekväma. Nervositet är inget hon brottas med. Skulle något gå fel är det bara en läxa att ta med sig hem och förbättra till nästa gång.

– Jag brukar vara väldigt lugn inför spelningar. Men när jag hör introt till första låten gör jag några hopp och känner att, ”nu jävlar” och går upp på scen. Sedan blir jag lugn igen.

”Det är drömmen”

Men hon är snabb på att ge sig iväg efteråt. Nattklubbar beskriver hon som ”världens sämsta miljö”, särskilt eftersom hon inte själv dricker. När de har plockat ihop alla prylar på scenen brukar hon och Michael dra ut på stan och fota eller gå tillbaka till hotellet och prata om hur spelningen har gått.

De har levt ihop i tolv år, jobbar och turnerar tillsammans. Intensivt, men det är inget som Ikhana kommer tröttna på i första taget.

– Det är ju fan drömmen. Vi gillar att vara med varandra väldigt mycket. Kommer Michael, så kommer Lisa och tvärtom. Vi har hela tiden jobbat för att vi ska kunna arbeta tillsammans också. Det känns sjukt bra.

Älskar göteborgare

Nästa helg spelar Ikhana på Kulturkalaset. Publiken kan förvänta sig ”good vibes” och eventuellt några nya låtar. Ingenstans är publiken lika avslappnad och tillåtande som i Göteborg, tycker hon. Hon gillar att skämta på scen och ibland slinker det med några ordvitsar.

– Jag älskar göteborgare och jag älskar göteborgska. Om man ser mig live någon annanstans tror man väl att jag är en rrriktig jävla göteborgare, säger hon och låter tungspetsen vibrera rejält mot gommen.

– Jag vet inte varför det har blivit viktigt för mig att visa att vi kommer från Göteborg. Jag vill bara att folk ska slappna av, för fan. Kom som du är och bara ha det gött, helt enkelt.