Idiotier och skärpa i Horace Engdahls ”Op. 101”

Redan 1999 kallade ­Horace ­Engdahl sina texter för ­”Meteorer”. Infall som flammande lyser upp himlen och emellanåt landar med en smäll. Det rör sig om korta vardags­betraktelser som ofta mynnar ut i sentenser eller aforismer – en genre som jag förknippar med Fernando Pessoa och Oscar ­Wilde. Sedan 90-talet har Engdahl kommit med sådana böcker med ojämna mellanrum, och nu är det dags igen med ”Op. 101”.

Att Engdahl blivit en persona non grata i offentligheten efter Forum-skandalen är välkänt och behöver inte ordas om. Men om det i den förra boken – ”De obekymrade” – fanns en kamplusta mitt i stormens öga, har en förstämning lagt sig över ”Op. 101”. Engdahl har emi­grerat till Göteborg och blivit en pensionerad odåga, som påtar i trädgården bland giftväxterna. Där upptäcker han häpet att den ”filosofiska munterhet” som präglade texterna förr är som bortblåst. Nu framstår han alltmer som en drucken gäst som påstridigt orerar om sin uppfattning utan hänsyn till om det sårar folk. Självinsikt saknas inte med andra ord.