– Jag skriver fortfarande om bilar, åtminstone om människorna i dem, säger han i den nya konsertdokumentären ”Western stars”, kopplad till albumet som kom i somras.
– Bilar har varit en kraftfull metafor för mig. För 40 år sedan representerade de frihet, men det gör de inte i dag. De är en metafor för rörelse, i bästa fall. Men rör vi oss framåt? Större delen av tiden förflyttar vi oss bara.
Debuterar som regissör
”Western stars” är Springsteens biodebut som regissör: en spelfilmslång pendang till ett nytt album med samma namn. Han har gjort den tillsammans med sin mångårige samarbetspartner, Thom Zimny, som redigerat tidigare videor och konserter åt Springsteen. Filmen varvar livebilder med pratiga mellanspel.
– Vi har alla våra trasiga delar, känslomässigt, själsligen. I det här livet klarar sig ingen undan oskadd, säger Springsteen.
Han funderar över den parad av vagabonder, ensamvargar och kämpande arbetare som befolkat hans låtar sedan ”Greetings from Asbury Park NJ” från 1972.
– Alla är trasiga på ett eller annat sätt. Vi försöker alltid att hitta någon vars trasiga delar passar ihop med våra egna, så att de tillsammans skapar något helt.
Springsteen kallar filmen för ”en meditation” och en ”tondikt”. Den är en fortsättning på den undersökande självåskådningen i hans självbiografi från 2016, ”Born to run”, och hans enmansföreställning från 2017, ”Springsteen on Broadway”.
– Härnäst ska jag ge mig på professionell brottning, skojar han.
Knyter ihop trådar
– Allt det här kanske är en del av åldrandet. Filmen är som en avslutning på den lilla trilogin. Den knyter ihop filosofiska trådar som jag arbetat med under hela mitt liv, ända sedan jag var barn. Den här filmen gav mig möjligheten att berätta en historia som jag inte direkt berättat förut. På sätt och vis har jag aldrig berättat den.
I verkliga livet är Springsteen välbehållen och prydlig, klädd i en svart jacka och blå jeans, och hans kortklippta hår har börjat gråna i tinningarna. Efter en visning av ”Western stars” vid Torontos filmfestival har han dragit sig tillbaka till en bar, där han småpratar vänligt med alla som är modiga nog att säga hej. Han är alltid obesvärad och har en förmåga, som man ibland ser hos karismatiska politiker, att ge den han talar med intensiv uppmärksamhet, utan att distraheras av tumultet kring sig.
Samtidigt finns det något väldigt ensligt över honom. Han urskiljer sig, inte bara genom sin berömmelse utan även genom sin inåtvända natur. Det är spänningen däremellan som ”Western stars” utforskar.
– Som jag säger i början av filmen så har den amerikanska karaktären två sidor: den ensliga sidan och sidan som längtar efter sammanhang och gemenskap. Det har varit en livslång resa för mig att komma fram till hur jag ska röra mig mellan dem, hur jag ska förena de två sidorna.
Bort från muskelrocken
Han säger att ”Western stars” började som ”en samling nya låtar som hade en viss stämning som förde tankarna till landets västra del”. De skiljer sig från den episka, muskulösa rock han spelar med sitt E Street Band. Till ”Western stars” dök Springsteen ned i en bortglömd fåra av 60-talspop, som kombinerar överdådig instrumentation med elektriska gitarrer på melodier som minner om Jimmy Webb och Glen Campbells countrybarock, och Brian Wilson och Harry Nilssons kaliforniska drömmar. I stället för att turnera med albumet, valde Springsteen att filma när han spelade på ovanvåningen i en 140 år gammal lada på sin gård i Colts Neck, New Jersey. En plats där atmosfären är ”liksom kornig och intim, precis som flera av låtarna”. Han gjorde två spelningar för vänner, familj och ”hästarna där nedanför”.
Själva konserten är ett kraftprov av en av rockhistoriens främsta artister. Den ursprungliga planen var att komplettera bildmaterialet med ”intervjuer där folk pratar om hur fantastisk jag är att samarbeta med och hur trevligt vi hade och vilken ära det var”.
Springsteen skrattar.
– Den gamla vanliga skiten! Vi började med det, men det kändes inte riktigt rätt.
Avdankad cowboyskådis
Så en kväll satte han sig ned framför tv:n och på några timmar hade han skrivit manuset till en berättarröst som ”verkligen stakade ut albumets känslomässiga bana”.
Albumet inleds med en dos optimism: På ”Hitch hikin’” omfamnar en ung man vägens frihet, en stark metafor för Springsteen sedan ”Born to run” 1975. Men tvivlen, ensamheten och ångern i de andra låtarna antyder om de mörkare konsekvenserna av att slå sig fri. ”Western stars”, titelspåret, skildrar en avdankad cowboyskådespelare som är hänvisad till att göra reklam för Viagra och tigga till sig drinkar i utbyte mot historier från sin storhetstid tillsammans med John Wayne.
– Han vet vem han är och vad han gjort: det goda, det onda och det fula, säger Springsteen.
Att fylla 70 har, oundvikligen, fått Springsteen att tänka på döden.
– Jag saknar en massa människor som inte längre finns kvar och kan dela ens nederlag och segrar. Familjen tunnas ut lite. Min mamma har varit krasslig.
Hans pappa dog 1998. Saxofonisten i E Street Band, Clarence Clemons, dog 2011. Organisten Danny Federici dog 2008.
– Det är en del av livet, men det sätter sina spår och letar sig in i ens arbete, som det sig bör. Och vi går vidare.
”Få in åldrande karaktärer”
Många sekvenser i ”Western stars” avbildar Springsteen som the last man standing. Mellan låtarna syns tydliga amerikanska vinjetter, nostalgiskt gammalt bildmaterial med enorma himlar, vilda hästar, avlägsna berg och långa, raka vägar. Klädd i svart, och en Stetsonhatt, går Springsteen nedanför gigantiska uråldriga kaktusar. En gammal cowboy som strövar på slätterna.
– Jag växte upp på 1950-talet och det var westernfilmerna som gällde, säger han.
– Henry Fonda och Gary Cooper var manliga ikoner, så det tog sig in under huden.
John Fords filmer – ”Förföljaren”, ”Larm över prärien”, ”Vredens druvor” – gav honom en ”fantastisk skiss” till sin musik.
– Jag vill skriva kontinuerligt på ett tema. Jag vill skriva mer med åldern, och jag vill få in åldrande karaktärer i mina berättelser.
Trots att Springsteens låtar färdas vida omkring, bor han fortfarande tio minuter från sitt barndomshem i Freehold, New Jersey – en del av östkusten med villaområden och industrier.
– Jag ville att min musik skulle vara mer än bara lokal, jag ville att den skulle omsluta hela landet.
De sekvenser i ”Western stars” som han kallar ”minifilmerna” filmades huvudsakligen i nationalparken Joshua Tree i Kalifornien.
– Den sydvästra delen av landet har alltid talat till mig. Det är fortfarande ett mytomspunnet landskap.
Vad är äkta?
Cowboyen skildras ofta som en ensamvarg, och ”Western stars” brottas med den aspekten av Springsteens personlighet. Han har nyligen erkänt att han kämpar med depression, en känsla av oäkthet (”Jag har aldrig haft ett riktigt jobb i hela mitt liv”, förkunnade han i ”Springsteen on Broadway”) och att han har ett mörkt drag.
– I 35 år har jag försökt släppa taget om min destruktiva sida, och jag har fortfarande dagar då jag kämpar med den.
– Under en lång tid sårade jag människor som jag älskade eller kände en djup koppling till.
I sin bok avslöjade Springsteen att han gått i terapi i årtionden.
– Jag var lite drygt 30 år och började undra var mitt allt var. Jag älskar att arbeta och bandet spelade jättebra, men jag hade inte så mycket mer. Det var då jag verkligen började gräva i det. Jag hade kört fast och jag hade ingen annanstans att ta vägen.
Springsteen skilde sig från sin första fru, Julianne Phillips, 1988, efter bara tre år. Strax därefter kopplades han samman med sångaren och gitarristen Patti Scialfa, en gammal vän som hade börjat spela i E Street Band 1984. Paret gifte sig 1991 och har tre barn. I ”Western stars” visas bilder från början av deras förhållande. De sitter på en bänk i New York där de brukade träffas i smyg, och skojar framför en timmerstuga i Yosemite.
– Det är mina filmer från bröllopsresan. Patti var i början av graviditeten och vi körde bara upp dit. Det enda hon sade var ”ta mig inte någonstans där det är varmt”. I Yosemite var det 21 grader, men när vi körde dit genom den kaliforniska öknen var det 38 grader, så jag fick inte många poäng.
”Det var en jäkla resa”
Under spelningen i filmen finns Scialfa med i Springsteens band. Det märks en påtaglig ömhet när de två delar mikrofon, eller när Springsteen ler mot henne, eller när Scialfa vilar sitt huvud mot hans axel. Deras duetter förvandlar två låtar, ”Stones” och ”Moonlight motel”, från ballader om äktenskapskris och nostalgisk längtan, till melankoliska hyllningar till varaktig kärlek.
– Vi har varit tillsammans länge, så när vi möts vid den där mikrofonen så finns det en massa liv där, säger Springsteen och skrattar.
– Av alla sorter! Ingen känner mig bättre än hon. Så den där blicken hon har är både skrämmande och ljuvlig på samma gång. Filmen är verkligen ett slags kärleksbrev till min fru och de förändringar vi gått igenom.
En tanke om att den skildrar livet ”före och efter” Scialfa avfärdas med snabb humor.
– Det finns inget ”före” min fru!
I en av de sista scenerna syns parets väderbitna händer som tillsammans håller ratten.
– Det är den där gamla berättelsen. I slutändan handlar det om kärlek, det är allt vi har, säger han.
– Det är det enda, när allt kommer omkring, som får oss att härda ut. Så hur hittar jag dit? Det är vad filmen verkligen handlar om.
Han skakar på huvudet och skrattar.
– Det var en jäkla resa!
