Kulturdebatt.

2018-05-29 13:29
Det blir ingen utdelning av Nobels litteraturpris i år – en effekt av  avslöjandena om Kulturprofilen. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Det blir ingen utdelning av Nobels litteraturpris i år – en effekt av avslöjandena om Kulturprofilen.

Hur många kvinnor är många nog?

Hur länge kan Svenska Akademiens kärna fortsätta som om inget har hänt? Kan fler polisanmälningar bryta stiltjen?

I Svenska Akademiens kris har Sverige fått sin egen Harvey Weinstein-affär. Ändå verkar inga avslöjanden om sexuella trakasserier och övergrepp kunna rubba de kvarvarandes ställning – trots mångas krav på avgång. En del tror att de kan återupprätta sin heder. Andra menar att de redan är hederliga och offer för ett opportunistiskt mediedrev.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Mellan dessa uppstår stiltje. Dagarna går. Kritiken skärps. När Louise Boije af Gennäs i Aftonbladet avslöjar att en ledamot trakasserat henne med en pornografisk novell, förvånar sig få. Ändå händer inget. Ingen myndig stämma ingriper. Svenska Akademien är unik och låter sig inte styras.

Vad krävs för att stiltjen ska brytas? Jag ropar på de röster som ännu inte hörts.

Med Lena Anderssons utspel i Nyhetsmorgon formas en innebörd kring dem som vittnat. Kulturmedier saknar ”kritisk hållning till det som man har bestämt sig är den goda sidan.”  Medierna borde inte publicerat och mottagit berättelserna okritiskt, menar Andersson. Så smyger en historisk, välkänd föreställning in om kvinnors trovärdighet och opålitlighet när de berättar om sexuellt våld.

Så förstärks bilden av att ledamöterna och Kulturprofilen har utsatts för anklagelser som mycket väl kan vara falska. Ett hänsynslöst angrepp, enligt Engdahl. En syndabocksjakt, enligt Frostenson, gift med Kulturprofilen. Förtal, enligt Kulturprofilen själv.

Horace Engdahl har dömt ut vittnesmålen och kallat avslöjandena i Expressen 1997 för ett rykte de inte satt någon tilltro till eftersom det inte stämde med deras bild av Kulturprofilen. Det brev Anna-Karin Bylund skickade till Akademien året före var inte viktigt, enligt Sture Allén, då ständig sekreterare. De hade inte tid att göra den sorts kritisk granskning som Andersson avkräver kulturmedierna, att bedöma: ”Är detta sant eller inte?”. De lade det åt sidan då ”det fanns ett förtroende för Kulturprofilen.” Kravet på kritisk hållning tycks inte omfatta alla.

Det räckte inte med Anna-Karin Bylunds brev 1996, anonyma vittnesmål 1997, 18 kvinnors detaljerade berättelser i november 2017. Det räckte inte att också ledamöter, deras döttrar, hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts.

Det räckte inte heller att tre av de 18, Elise Karlsson, Gabriella Håkansson och Lena ten Hoopen, berättar om hopp som väckts när Danius lyssnat, tagit dem på allvar och velat ta itu med övergreppen. Om sorg, ilska och besvikelse när hon avgick. De säger att Allén, Engdahl, Anders Olsson och andra har vänt vittnesmålen ryggen, blundat och gynnat en man som begått sexuella övergrepp och våldtäkter i decennier.
Deras lösning är en vädjan till kungen att upplösa och nybilda Akademien.

Inte ens vittnesmål om att Kronprinsessan Victoria blivit sexuellt trakasserad har räckt. Hur många kvinnor behöver gå samman för att styrkan i att vara många ska vara tillräcklig? Hur många vittnesmål om sexuella trakasserier, övergrepp och tystnadskultur behövs? En förundersökning om sexualbrott pågår men andra har lagts ner. Kan fler polisanmälningar bryta stiltjen?

Det är intervjun med Anna-Karin Bylund som berör mig starkast. Hon säger:

– Att vittna utan att någon svarar skapar en känsla av klaustrofobi. Särskilt om man länge bär något inom sig som ingen annan erkänner. Jag vet ju varför jag skrev det där brevet. (…) Det var berättelserna jag hört från andra kvinnor. Jag visste att vi var många, och beslutet var rätt i mitt universum, som jag skulle leva i resten av livet.

Att bära på något som inte blivit erkänt. Att se att många andra delar den erfarenheten. Att vilja veta, våga lyssna och ta in det andra upplevt. Att ge stöd tillbaka och begära förändring. Det var och är #metoo-upprorens drivkraft. Den sista tiden har den kommit att omfatta många fler, bortom könsidentitet. Men när är den drivkraften tillräcklig för att möta en institution med ledamöter som har själve konungen som sin höge beskyddare?

Alla kvinnor som blivit utsatta och mötts av Svenska Akademins tystnadskultur, var är ni? Jag ropar efter er. Den brittiske sociologen Ken Plummer skriver: ”För att berättelser ska kunna blomstra måste det finnas ett samhälle som hör.”

#Metoo i Sverige är ett sådant samhälle. Vi väntar och hör er.

Läs vidare på nästa sida: Akademiens kris

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter