Faktum är att populärkulturen svämmar över av mardrömsskildringar av jul och nyår. Tänk bara på Al Pacino i ”Gudfadern II”, där han i rollen som maffiafamiljen Corleones överhuvud Michael ger order om avrättning av sin svekfulle bror Fredo vid självaste tolvslaget. Lite drastiskt, men å andra sidan slipper de tvångsumgås på den alltid lika helvetiska nyårsdagen, marinerad i bakfylla och tung mat. Vem kan glömma Bridget Jones första skämskuddemöte med Mark Darcy, fullständigt oemottaglig för hennes charm, hemma hos familjens vänner Una och Geoffrey Alconbury på deras traditionsenliga Turkey Curry Buffet?
Pandemibubbla
Ju längre bort man likt stackars Bridget rör sig från den närmaste familjen, desto svårare kan det vara att stå ut med umgänget. Ingenting sätter stålkastaren så obönhörligt på de egna preferenserna, politiska som privata, som de årliga besöken hos allehanda fastrar och mostrar. I Harper Lees ”Dödssynden” måste huvudpersonen Scout tillbringa julen med ett gäng rasistiska släktingar i 1930-talets Alabama – kanske den sista plats man vill vara på om ens far är advokat och försvarar en svart man.
Scout och pappa Atticus slipper åtminstone fastna i en pandemibubbla, något som den brittiska journalisten Francesca Hornak råkade förutspå redan 2018 i sin rosade debutbok ”Sju dagar med familjen”. Där tvingas hela familjen Birch in i julkarantän efter att läkardottern Olivia återvänt från en pandemihärd. Snart avslöjas den ena hemligheten efter den andra i den klaustrofobiska hemmiljön.
”December har kommit. Men ännu syns ingen vinter. Dödstalen fortsätter att sjunka, fast bara sakta. Fortfarande dör hundratals personer varje vecka.” En skildring av det svårt covid-drabbade Stockholm vintern 2020? Nej, denna gång är det Magnus Västerbro som i ”Pestens år” (2016) tecknar digerdödens grepp om huvudstaden för över 300 år sedan. Familjer stod splittrade eller utraderade, föräldralösa barn vandrade på gatorna, massgravarna svällde.
Men till sist ljusnade det även för våra förfäder: ”Natten mellan den 24 och 25 december, julaftonens natt, den stilla och heliga natt då man firar minnet av den så kallade frälsarens födelse, för med sig en isande kyla.” Dimman som legat tjock försvinner. Solen tittar äntligen fram. ”Så avslutas peståret 1710 i Stockholm, med stora mängder död och en liten strimma liv.”
Ensam under täcket
För den hugade finns också renodlad julskräck. Vår egen rysmästare John Ajvide Lindqvist briljerar i kortessän ”Mitt jullov” (2010):
”Hej jag heter Alice och jag är åtta år och nu ska jag berätta om mitt jullov fast mest ska jag berätta om julafton. Min julafton var konstig och inte så rolig för att för nästan ett år sen så dog min pappa och så kom Rej istället. Jag vet inte hur man stavar hans namn och det bryr jag mig inte om för Rej är dum och jag vill inte han ska vara mammas kille.”
Låt oss inte avslöja exakt hur julaftonen slutar, utöver att Alice får besök av en lite annorlunda tomte som ser till att Rej inte kan vara så där dum längre.
Vem vågar fira jul annat än ensam under täcket efter filmer som ”Krampus” (2015), en lika skrämmande som skrämmande usel skräckis (trots medverkan av Toni Collette) om en familj vars egotrippade medlemmar inte kan hålla sams ens i helgad juletid. Till råga på allt råkar sonen i familjen frammana den tyska getdemonen Krampus.
”Varför måste vi stå ut med (de irriterande släktingarnas) skit bara för att vi delar DNA?”, klagar pojken. ”Därför att det är det som är innebörden av en familj, Max” förklarar pappan tålmodigt.
”Jag tycker faktiskt det är skönt att ha en god anledning att inte stressa omkring och fira jul med hela tjocka släkten,” ekar signaturen Julefrid i Aftonbladets coronachatt (6/12). ”Tänk så mycket jobb jag slipper nu!” Kanske är sådana känslor av lättnad vanligare än vi vågar erkänna denna jul
