Den 14 februari släpps Sara Stilles bok Bära leggings i januari, som skildrar de sexuella övergrepp som startade när hon var tretton år gammal, och den juridiska process som inleddes när hon flera år senare anmälde sin förövare, en närstående äldre man. Han dömdes sedan för våldtäkt mot barn.

Sara började skriva ner sina erfarenheter när hon gick i terapi, men med tiden kände hon att det kunde bli något mer och påbörjade ett bokmanus. För ungefär ett år sedan lade hon upp upp en video på Youtube där hon med handskrivna lappar berättade om övergreppen hon utsatts för, och att hennes förövare hade dömts till fängelse. Filmen fick stor spridning och Sara blev bland annat intervjuad i tv och tidningar.

– Jag hade förstått att jag skulle få reaktioner, men att de skulle bli så enorma, och att tv och tidningar skulle höra av sig, det hade jag aldrig räknat med. Jag hade bara tänkt komma ut för mina läsare på bloggen jag hade, säger hon.

Under rättegången tillfrågades Sara bland annat om sina kläder, och vittnen förhördes om hennes fysiska utveckling. Titeln på boken, Bära leggings i januari, återger en fråga som hon fick av försvarsadvokaten.

– En del av mig vill försöka förstå att hans advokat måste hitta förmildrande omständigheter, men till största delen tycker jag att det var för konstiga frågor som ställdes. Jag var 13 år när det här hände; det spelar liksom ingen roll om jag har jeans eller leggings på mig eller om jag sminkar mig. Det är att förminska faktumet att jag var ett barn och han en vuxen man.

Sara tycker ändå att media ofta ger en förenklad bild av våldtäktsrättegångar, till exempel när de publicerar utdrag ur domar, vilket skapar en skev bild av resonemanget bakom dem.

– Jag tycker att det är viktigt att läsa hela domen och förundersökningen och försöka förstå varför domen är som den är. Jag tror till exempel inte att rätten vill kränka brottsoffret utan om att den försöker vara objektiv. Och det krockar ibland med den moraliska uppfattningen.

Det finns en dubbelhet i boken: Dels skriver du om att livet har blivit förstört av övergreppen, men samtidigt om att det går att gå vidare. Existerar båda känslorna parallellt med varandra?

– De existerar inte parallellt, men turas om. Vissa dagar kommer jag alltid att känna mig som världens äckligaste människa, och skämmas och må dåligt. Men de flesta dagar nuförtiden mår jag bra och lever ett bra liv.

Det är väldigt detaljerade övergreppsskildringar i boken. Varför ville du ha med dem?

– Jag har varit kluven till hur mycket jag ska berätta, och det som är med är ändå bara en bråkdel. Men jag ville ändå ta med vissa saker för att sexuella övergrepp är ett så tabubelagt ämne och så många skäms och är tysta.

Kan det inte vara problematiskt att vara så utförlig?

– Jo, det kan möjligen ha en triggereffekt, men jag hoppas att även det kan leda till någonting positivt i så fall. Att det väcker känslor som får någon att vilja prata om det som hänt.

Lika viktig som den fällande domen var Saras egen insikt om att det inte var hon som gjort något fel. Den tog lång tid att komma fram till efter åratal med skuld- och skamkänslor. Att skriva och prata om sina erfarenheter har hjälpt.

– Jag tror att det är väldigt svårt att förändra något om man själv inte vågar prata om det. Genom att beskriva vad jag har varit med om kanske jag kan få andra att göra detsamma, och anmäla det.