Hon satte alltid syftet före konsten

När Stina Oscarson klev in som chef för Radioteatern 2011 gick som ett sus genom betongkolossen vid Gärdet. Den Stina Oscarson, hon som mer än någon annan stod för teaterns politiska radikalitet, och för en konstnärlig folkbildningsvision förankrat i klassisk socialdemokraktisk kultursyn. Nu skulle det hända något, något modigt och nytt.

Fast så gjorde det inte det, Oscarsons storhetstid som teatermakare låg nog redan då bakom henne, sjukdomen bet henne i hasorna och av hennes konstnärliga värv på just Radioteatern blev det inte så mycket mer än vackert skimrande visioner. Ändå kommer jag aldrig att glömma hennes ”linjetal” som de kallades, de stolpiga utfästelser för framtiden som de olika avdelningscheferna på Sveriges Radio levererade vid stora konferenser. Luddiga ord om värdegrunder och plattformar, tills Stina Oscarson ställde sig framför mikrofonen och berättade om hur det gick till när hon som barn bestämde sig för att förändra världen. Bestämde sig för att bygga en flotte och på den segla hela vägen från Västerbotten till USA:s president och övertyga honom om nödvändigheten med världsfred och ett omedelbart stopp för alla kärnvapen.