För några år sedan kände Ulrika Bodén att hon hade fastnat i sitt utryck. Hon hade haft en hög produktionstakt i många år och var ”extremt less” som hon uttrycker det. Frustrationen resulterade i ett nytt projekt där hon med stöd från Statens musikverk fick möjlighet att gå tillbaka till källorna och lyfta fram gamla visor från bland annat Anundsjö i Ångermanland och Klövsjö i Jämtland.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag ville fördjupa mig i den gamla vallmusiken, visorna som sjöngs på fäbodarna. Jag tillbringade mycket tid på bland annat Svenskt visarkiv och Länsmuseet i Härnösand och lyssnade på gamla inspelningar, berättar hon.
– Det finns mycket dokumenterat och mycket av materialet är helt oredigerat så man får också höra hur de berättar om livet på fäbodarna.
En fristad för kvinnor
Den bild som framträder av fäbodlivet är ensamhet och hårt jobb men också glädje, stolthet och frihet.
– Sommarbetet på fäbodarna innebar ett speciellt liv för kvinnorna, en fristad. De fick egen tid i en värld där det uttrycket inte ens var uppfunnet och det livet var något som kvinnorna kunde längta till.
På skivan har Ulrika Bodén varit noga med att uppge källorna och hon har också citerat några av de kvinnor som medverkar på inspelningarna. En av dem är Emma Sjöberg i Bredbyn som berättar om sina somrar ”ti boern”.
”Åh, vad den tiden var rolig! Glädjedagar! Jag tralle å tralle. Åh, vilka dagar, många, många roliga dagar.”
Fäbodlivet innebar också en frihet för djuren.
– Det fanns en stark symbios mellan djur och människa, man levde nära varandra och musiken handlar också mycket om kommunikation med djuren. Det är sång, prat, rop i en ständig dialog med djuren. Jag är själv uppväxt på en getfarm som mina föräldrar drev och därför har jag lätt att förstå det samspelet, säger Ulrika Bodén.
Musiken spänner från kraftfulla kulningar till stillsamma visor.
– Ensamheten är genomgående tema och musiken pendlar mellan kraftfulla kulningar som hörs vida omkring och små nynnande sånger med huvudet vilande mot en varm kosida.
Koskällan håller takten
Hon berättar om ett ljudspår från en filminspelning där man får följa en kvinna som går i skogen tillsammans med sina djur och där man hela tiden hör ledarkons koskälla som en takt i bakgrunden och som sången förhåller sig till. Något som inspirerade till Komarschlåten på skivan.
– Det är musik som finns bara för sig själv och för djuren. Den är inte tänkt att spelas upp för en publik.
Ulrika Bodén tog med sig sångerna och kulningen och började improvisera kring dessa tillsammans med olika musiker. Dessa workshopar resulterade så småningom i en skiva, Te berga blå, som kom ut förra året.
– Jag vill visa bredden och rikedomen i vallmusiken. I min värld fanns det en lucka här, det fanns ingen skiva med enbart nyproducerad vallmusik.
På skivan medverkar också Sundsvallsmusikerna Ahlberg, Ek och Roswall som Ulrika Bodén även samarbetar med i andra sammanhang.
– Folkmusiken är stark i Medelpad med läger, spelmansstämmor och länsbandet Mittfolk. Vi har också fått ett starkt kluster av folkmusiker som bor i Sundsvall. Det är inspirerande och samarbetet underlättas ju att vi bor på samma ställe.
Van vinnare
Nästa fredag, den 10 februari, hålls Manifestgalan och då får vi veta om Ulrika Bodén vinner priset för årets folkmusik, ett pris hon har vunnit två gånger tidigare.
– Det är kul att skivan har uppmärksammats. Jag blir glad när andra har lyssnat på musiken och gillar något som jag har fördjupat mig i. Om jag vinner eller inte spelar ingen roll, säger hon.
Och arbetet med musiken från fäbodarna i de norrländska skogarna har också medfört en ny drivkraft och nya idéer för Ulrika Bodén.
– Ja, jag har ett antal idéer kring band, repertoar, tema eller projekt som jag vill grotta ner mig i.
