Richard Yates
Översättning: Kerstin Gustafsson
Norstedts
Förortstillvaron i 50-talets USA glänser fläckfritt på ytan. Men strax inunder lurar tristess, ångest och kraschade drömmar om livet. I Richard Yates kultbok från 1961 beskrivs 50-talets förort med en kuslig precision. Yates lyckats - till skillnad från exempelvis Matthew Weiner i tv-succén ”Mad men” - med bravaden att både skapa satir och att hålla karaktärerna utanför de vanligaste stereotyperna. Filmen som bygger på boken, med strålande Leonardo Dicaprio och Kate Winslet i huvudrollerna, är bra, men rymmer inte romanens nyanser.
Jag läste den här boken när jag trodde att jag var gravid på en svajig chartersemester med min sambo. Illamåendet romanen skapade var väldigt lätt att förväxla med det som vanligtvis uppkommer i början av en graviditet. Ett effektivare preventivmedel än panikkänslan som skapas av kärnfamiljsångesten i ”Revolutionary road” går knappast att föreställa sig.
Alla som älskade John Williams ”Stoner” när den kom för några år sedan, eller Richard Fords ”Kanada” för den delen, har här en författare i samma sorgsna americana-fack at att ösa ur. Om du inte hittar just ”Revolutionary road” går det utmärkt att läsa vilken som helst av Yates böcker. På svenska finns exempelvis ”The Easter Parade” och ”Cold Spring harbour”, som båda är suveränt gestaltade och skrivna med en alldeles egen ton.
Anna-Maria Carnhede
2 december: Storslaget – rakt in i hjärtat
Jamaica Kincaid
Lucy
Översättning Lena Fagerström
Tranan
Den som ännu inte läst Jamaica Kincaid bör börja omedelbart. För att vara en ständigt tippad Nobelprisvinnare så är hon heller inte svår att ta sig in i och ta till sitt hjärta. Ofta handlar det om mödrar och om döttrar, alltid finns där en postkolonial blick på världen och människorna, med Kincaids egen erfarenhet från barndomen i en gammal koloni och hennes flytt över haven från Antigua till USA, som resonansbotten.
Det är både kärvt och roligt och dessutom berörande på det svindlande sätt som litteratur blir när den knuffar det invanda ur sina banor. Det handlar om perspektiv förstås, vem som ser på världen, genom vems ögon verkligheten silas. Men också om språk, Jamaica Kincaid knuffar saker ur sina vanliga positioner med ett sätt att skriva som höjer vardagligheter till mytiska dimensioner och gör katastrofer hårda och sakliga.
”Lucy” är en kort roman om just en ung flicka som lämnar Karibien för att bli au pair i New York. Hon tar hand om barnen, hon ligger med sin första man, hon ser den fina familjen krackelera och hon tar sin första stapplande steg ut i den egna världen. Hemma på ön finns modern, med sin längtan och oro.
Det är storslaget, kargt och vackert, koncentrerat och drabbande.
Jenny Aschenbrenner
3 december: Mild absurdism som växer
Eva Lindström
Bron
Alfabeta 2020
Eva Lindströms bilderböcker blir man aldrig riktigt klok på. I hennes senaste, ”Bron”, varieras historien om vargen och de tre små grisarna mycket fritt. Här är det en söt liten gris som blir inbjuden till ett ensamt vargpar medan ett brobygge stänger farleden. Det är i alla fall vad hanvargen säger (det finns ingen bro) när han lockar med sig grisen till sin kåk på vischan. Väl där blir grisen inte uppäten, utan bjuden på kaffe. Som läsare förstår vi plötsligt att det inte är en saga, utan en existentiell bok om ensamhet som fördrages med jämnmod.
”Trivs ni här”, frågar grisen? ”Jodå” svarar vargarna, medan bilderna ekar av tom rymd.
Med akvarell och krita frammanar Lindströms målningar en blandning av trivsel och obehag. Vargarna är stora och grå, men det hotfulla i deras närvaro kontrasteras av att de fumligt korsar händerna över magen. När man läser Lindströms böcker blir man ofta djupt konfunderad, det finns ingen poäng i dem och berättelserna präglas alltid av en mild absurdism. Jag har läst ”Bron” säkert tio gånger och vid varje tillfälle växer den. Dock ska det sägas att det inte är en bok för estetiskt klenmagade: Lindström kräver att vi tar barnets förmåga att ta till sig konstnärlig komplexitet på fullaste allvar.
Rasmus Landström
4 december: Världens vackraste krigssaga
”Historien”
Elsa Morante
Översättning: Anne Marie Hansen, Ingalisa Munck
Norstedts
År 1974, nyutgiven 2012
Det sägs att Elsa Morante när hon skrev ”Historien” inspirerats av en sann berättelse om en kvinna som hittade sin sexårige son död i hemmet med en vit vallhund vakande över sig. Jag vet inte hur det är med den saken, men jag vet att ”Historien” är en bok som borde finnas på en litterär världskanon över litteratur som har förmåga att vidga tillvaron hos sin läsare.
Platsen boken utspelar sig i är Rom. Tiden är andra världskriget. Den lille pojken Useppe är frukten av en våldtäkt förövad av en tysk soldat. Useppe känner, sargad av kriget som han är, samhörighet med alla levande och döda, djur som människor. Medan hans mamma , den för tidigt åldrade lärarinnan Ida Ramundo , jobbar promenerar pojken runt runt i Rom med fårhunden Bella i sitt släptåg. Vissa av dessa vandringar är så poetiskt kristallklart skildrade att det är svårt att finna något motstycke i litteraturhistorien.
Elsa Morantes magnus opus har jämförts med Tolstojs ”Krig och fred” och Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn”. Jag skulle säga att ”Historien” är den bästa av de tre.
Romanen är en ursinnig vredesaktion mot makten och krigen – och mot de övergrepp som historien har begått mot människan. Men samtidigt är boken en kärleksförklaring till de stupade, arkebuserade och ihjälfrusna. Nu vågar jag formulera det:
Detta är den vackraste boken som har skrivits.
Anna-Maria Carnhede
5 december: Ljusstrimmor bortom mörkret
”Barnet som inte kunde blunda”
Anna Höglund
Lilla Piratförlaget 2020
Att skildra depressioner i barnböcker kräver mycket av författaren. Eftersom ämnet är så tungt och i någon mening vuxet tvingar det den skrivande att slå lovar, exempelvis genom allegoriska grepp. Lyckade exempel finns, som Shaun Tans insektsberättelse ”Cikada” som till och med närmar sig självmordets problematik.
I ett svenskt sammanhang finns nu också Anna Höglund som i sagans form tar sig an ämnet i ”Barnet som inte kunde blunda”. Det är en fasansfull historia om en liten pojke som slängs på en soptipp och blir omhändertagen av en blind hund. Tidigt upptäcker pojken att han inte kan stänga ögonen och när han tvingas putsa fönster för försörjningen får han se scener som är genuint obehagliga.
Bilderna i boken har en gråmulen, dystopisk karaktär som Höglund tidigare använt i ”Förvandlingen” (2018). Och sensmoralen i boken känns igen från Höglunds och Joar Tibergs ”Månen blev rädd” (2010): om man verkligen vågar gå ner i mörkret och vara på botten så kommer man till slut se ljusstrimmorna ovan.
Rasmus Landström
6 december: Om hästar och ursprung
”Veterinären”
Gertrund Hellbrandt
Albert Bonniers förlag
2014
Kristin återvänder till sin barndomstrakt i Östergötland för att göra ett radioreportage. Hon hatar Stockholm. Eller har i alla fall alltmer börjat genomsyras av ett slags ickehemmahörighetskänsla bland journalisterna på Gärdet. Nu ska en häst ska begravas på Rönninge hästgård och ägarna slår på stort. Scenen öppnar porten till en släktkrönika som spänner över flera generationer.
När den här boken kom hade Sverige ännu inte fått sin Karin Smirnoff. Trenden med komma-hem-kultur som skildrar landsbygdens människor som antingen puckon eller nåt slags exotiska varelser var fortfarande nästintill obruten. Hellbrandts ömsinta skildring av sin hemtrakt kändes när den kom som något nytt.
Vid bokens utgivning 2014 hade jag fött barn och som många andra i det skedet av livet börjat en form av sammanfogning av min nutid med mitt förflutna. Jag åkte till Småland och bad min pappa att valla runt mig på mina förfäders kyrkogårdar. Jag grät. Ursprung hade aldrig varit viktigt förut, men plötsligt var detta ett ämne jag tjatade om på varenda middag. Veterinären träffade helt rätt i mig denna tid. I intervjuer med Hellbrandt har det ibland känts som att det har varit jag och inte hon som blivit intervjuad.
Trots att hästsport var på allas läppar när boken gavs ut och Aftonbladet spådde att Hellbrandt skulle få sitt publika genombrott med sin hyllade tredje roman blev det inte så. Augustjurun nonchalerade denna pärla till roman totalt och boken kom snart att helt oförtjänt hamna i skuggorna.
Anna-Maria Carnhede
7 december: Brutalt vackert om barnen i burar
”De förlorade barnen”
Valeria Luiselli
Översättning Niclas Nilsson
Ramus
Vem orkar tänka de internerade barnen, i burar vid Mexikos gräns mot USA? Valeria Luiselli orkar. I sin roman ”De förlorade barnen” söker hon i spåren av barn som försvinner vid gränsen och i öknen och skildrar samtidigt en relation som är på väg att gå sönder. Och med den även de två barn som vuxit samman i familjen som nu kommer att splittras.
Valeria Luiselli är född i Mexiko men verksam i USA, hon har det dubbla ursprung som ger tillgång till berättelserna från båda sidan gränsen. Språket som kan tolka i migrationsdomstolarna, som jaget i romanen som tolkar åt kvinnan vars döttrar försvunnit på resan från släkten i Mexiko till sin mamma i USA. Den kvinnan är en av de som, med sin förtvivlan och sitt desperata hopp, får henne att söka sig västerut för att fånga de försvunnas röster. De som är kroppsligen förlorade, eller bara bortglömda, undanskuffade. Oviktiga.
Valeria Luiselli blandar dagbokston med det drömska, rasande rättvisekänsla med hallucinatorisk svindel. Texten rör sig mellan fiktion och verklighet, leker med metanivåer, men tappar aldrig kontakten med jorden, med barnafötterna som sprungit på den och sedan är borta. Det är vackert och vasst, personligt och politiskt och alldeles hjärtskärande.
Jenny Aschenbrenner
8 december: Knivskarpt av vår stora vardagshjälte
”Husfrid”
Sonja Åkesson
Norstedts
En av de största kulturgärningarna i vår tid står utan tvivel det nystartade förlaget Nirstedts för, som sedan ett drygt år tillbaka återutger stora delar av den svenska lyrikskatten. Nu är det dags för Sonja Åkessons genombrottsamling ”Husfrid” från 1963. Här finns en hel av de dikter som gjort henne till ikon och folkhjälte, Kristina Lugns föregångare och estradpoesins skyddsängel.
Dessutom skrev hon till just denna samling vad som kom att bli den svenska kvinnorörelsens kampdikt: ”Äktenskapsfrågan” med de stenhårda raderna om att vara ”vit mans slav”: ”Hustru diska sås. / Hustru koka lort. / Hustru sköta grums. / Vara Vit Mans slav.”
Sonja Åkesson skriver vardag med en drastisk hårdhet och en rytmisk precision som får smutskläderna att lyfta från golvet och disken att skramla oroväckande i vasken.
En stor del av ”Husfrid” består av långdikten “Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”, den är underbar, går också att lyssna på som tonsatt sång med Kajsa Grytt på skivan ”Sonja Åkesson tolkad av”.
”Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.
Jag ser en likhet mellan mig
och potatis.”
Jenny Aschenbrenner
9 december: Barnmagi från Nordpolen
Isresan
Thomas Tidholm & Anna-Clara Tidholm
Alfabeta 2020
Tre barn går tidigt om våren ner till bäcken för att spana efter en utter. Men när de kliver ut på ett isflak brakar det till och barnen driver iväg. I dagar och nätter färdas de och hamnar till slut i något som påminner om Nordpolen, där de finner en stuga full av gamla fiskbullekonserver.
Så börjar det verkliga äventyret.
När paret Tidholm kommer med en ny bilderbok är det alltid en högtidsstund. De har en förmåga att berätta episkt på bara några sidor, vilket de visade redan i klassikern ”Resan till Ugri La Brek” (1987).
I ”Isresan” är det som om de korsat en klassisk polarskildring – typ Per-Olof Sundmans ”Ingenjör Andrés luftfärd” (1967) – med berättelsen om utflykten till skolskogen. Barnen skapar sin egen värld på Nordpolen, dricker varm choklad under norrskenet, myser in sig i en gammal björnpäls och möter en jättepingvin i en surrealistisk drömsekvens. I slutet av boken bygger de en båt och åker hem till den lilla bäcken.
”Isresan” balanserar på så sätt på en knivsudd mellan det realistiska och det fantastiska. Vilket också är signifikativt för författarparets böcker i stort.
Rasmus Landström
10 december: Marguerite Duras – ordkonstens gudinna
”Älskaren”
Marguerite Duras
Översättning: Madeleine Gustafsson
Albert Bonniers klassikerserie
”Jag söker efter orden. Jag har alltid svårt att hitta de rätta orden”. Så säger Marguerite Duras i en dokumentär som sändes på SVT för några år sedan. Det är förfärligt att hon kände så. Duras befinner sig nämligen i världens absoluta toppskikt vad gäller förmåga att uttrycka sig. Hennes sätt att placera orden efter varandra i en liksom strömmande rytm är unik i sitt slag.
Det är svårt att välja en av hennes romaner. ”Halv elva en sommarkväll”, ”Hiroshima min älskade”, ”En fördämning mot stilla havet” och ”Smärtan” är samtliga fulländade verk. Samtliga filmiskt gestaltade, samtliga musikaliska i sin komposition, även om de för den sakens skull aldrig görs svårtillgängliga. Men kanske är ”Älskaren” allra vackrast ändå, boken Duras kammade hem det prestigefyllda Goncourtpriset för:
”Mycket snart i mitt liv blev det för sent. När jag var arton år var det redan för sent. Mellan arton och tjugofem tog mitt ansikte en oväntad riktning. Arton år gammal åldrades jag.”
Så börjar romanen. Jag tror nästan det räcker så.
11 december: Empatiskt om sorgen efter ett älskat djur
”Min katt Koozy”
Anastasia Qarawani & Maja Kastelic
Atrium förlag 2020
Den palestinsk-serbiska duon Qarawani & Kastelic ”Koozy” belönades 2018 med Etisalat-priset, som årets bästa arabiska barnbok. Nu finns den på svenska med titeln ”Min katt Koozy” – och det är glädjande. Både för att arabiska barnböcker sällan når den svenska marknaden och för att den är estetiskt högtstående.
Qarawanis berättelse kretsar kring förlusten av ett älskat djur och de vuxnas förmåga att göra sorgen hanterbar. När Koozy försvunnit och pojken Sani frågar om han kommer tillbaka säger modern först ”jag hoppas det”. Men när veckorna går berättar hon till slut en historia om hur alla katter ger sig av för att bo nära regnet, stjärnorna och månen. Högt där uppe lyser deras ögon på natthimlen så att barnen inte ska vara rädda för mörkret. I boken speglar Kastelic bilder den poetiska texten genom drömska uppslag i sepiatoner, där linjerna emellanåt flyter ut.
Ofta möter barn döden första gången genom att ett husdjur går bort och ”Min katt Koozy” behandlar temat med stor empati.
Rasmus Landström
12 december: Blues om mörka familjehemligheter
”Solomons Song”
Toni Morrisson
Översättning: Mårten Hedlund
Bra böcker
”En blues om rotlöshet och rötter”, så har den storslagna släktkrönikan ”Solomons song” (1977) av nobelpristagaren Toni Morrissons kallats. Det kräver inte många sidor för att förstå varför. Den förmögne afroamerikanen Macon ”Milkman” Dead III är en till synes ambitionslös ung man som arbetar som hyresindrivare åt sin far. Men när gåtan om familjens våldsamma förflutna börjar nystas upp drivs Milkman till den djupa södern för att söka svar.
Varför avskydde pappan sin spritlangande syster? Ligger det någon sanning bakom legenden om den gömda guldskatten? Och vad handlar den fantastiska sagan om den svarte Ikaros om - han som plötsligt flög upp i luften?
Med ett sjungande språk blandas här magisk realism med åtskilliga mordförsök och ett mycket underhållande persongalleri. Men det är också en dokumentation om de svartas historia i Amerika och en berättelse om att förstå sin egen identitet i relation till dessa rötter. ”Salomons sång” är en roman i världsklass som hittas för några tior på second hand eller antikvariat. Litterärt fyndläge.
Kristin McMillen
13 december: Barnbok med klassikerpotential
”Humlan Hanssons hemliga liv”
Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
”Humlan Hanssons hemliga liv” tilldelades Augustpriset i barnboksklassen – och det med rätta. Sigunsdotters och Erikssons bok har potential att bli en framtida klassiker.
Boken består av 11-åringen Humlans dagboksanteckningar, fulla av filosofiska funderingar som bara ett barn är innovativ nog att tänka ut. Samtidigt är det en rörande berättelse om ensamhet: bästisen Nour har övergivit henne, favoritfastern Fanny är psykiskt sjuk och mamman drömmer om en förlorad ungdomskärlek. Dessutom är hästtjejerna i klassen taskiga, och kallar henne ”skitungen” bara för att hon helst sitter på toan på rasten.
Trots dessa vedermödor är det inte en deppig bok. Sigunsdotters text har en alldeles egen ton; det enda jag kan jämföra med är Barbro Lindgrens berättelser om Loranga, Mazarin och Dartanjang. Och Erikssons svartvita bilder har en finurlighet som också känns unik.
Hästtjejerna i klassen ritas som just hästar, med flätor och stövlar. Det som är så smart med boken är att man hela tiden läser två texter: om den lite utstötta flickan med ”potatishjärtat”, som utvecklat strategier för att överleva den skoningslösa vardagen i 5:e klass. Och om dysfunktionella vuxna som inte vet hur man pratar. Alla förutom den kedjerökande fastern Fanny vill säga.
Rasmus Landström
14 december: Magiskt och rått om grymma 1900-talet
”Hemsökelse”
Jenny Erpenbeck
Översättning: Ulrika Wallenström
Albert Bonniers förlag 2010
Den tyska författaren Jenny Erpenbeck växte upp på den östra sidan av vinnarnas uppdelning av förlorarlandet efter andra världskriget. Och i den här magiska och råa lilla romanen avtäcker hon de lager på lager av fruktansvärd 1900-talshistoria som gamla Östtyskland bär på.
Alltihop berättas genom ett hus vid en sjö strax öster om Berlin, Erpenbecks familjs semesterhus. Hon börjar redan med hur sjön blir till av inlandsisens rörelser, sedan huset som byggs åt en arkitekt, tas över av en judisk textilfabrikör, sedan nazismen och den judiska familjen skickas till lägren, efter det ryssarna, deras övergrepp, sedan kommunismen, med sin förföljelse.
Människorna kommer och går i huset som står still och låter deras öden blåsa genom sig. Jenny Erpenbeck skriver koncentrerat och stramt, allt yttre bjäfs bortskrapat och just därför blir varje öde så drabbande. Också för rörelsen, de ständiga avsluten, människorna finns där i huset en liten stund, sedan försvinner de. Den enda konstanten vid sidan av huset är en trädgårdsmästare som magiskt tycks överleva genom allt och vårdar träden, buskarna, gräset, medan människorna förgör varandra. Det är uppslitande och vackert.
Jenny Aschenbrenner
15 december: En liten men storslagen bok
”Vi kom över havet”
Julie Otsuka
Översättning: Ulla Roseen
Albert Bonniers förlag 2015
”På båten undrade vi ofta: Skulle vi tycka om dem? Skulle vi älska dem? Skulle vi känna igen dem från fotografierna så fort vi fick syn på dem på kajen?
På ett fartyg över Stilla havet 1919 trängs en grupp unga japanska kvinnor med foton i händerna. Väskorna är packade med allt som behövs för livet med de amerikanska makar som beställt dem som postorderbrudar. Båtfärden mot Kalifornien är svår och drömmarna stora, och på andra sidan havet blir inget som i de hoppfulla fantasierna.
Männen är mycket äldre än på fotona, och att tjäna dem blir hårt.
”Den natten tog våra makar oss snabbt. De tog oss lugnt. De tog oss försiktigt men bestämt, och utan att säga ett ord. // De tog oss girigt, hungrigt som om de väntat i tusen och ett år på att få oss. De tog oss trots att vi fortfarande var illamående efter båtresan och marken ännu inte hade slutat gunga under våra fötter”.
Svår blir kvinnornas hemlängtan och alienation i kultur och språk. Och så barnen, som växer till jättar som vräker ketchup över riset och snart lär sig vilka frisörer som går med på att klippa deras svarta hår. Åtminstone till den dag 1941 då kvinnorna och deras familjer plötsligt pekas ut som förrädare.
Sällan har så många livsöden berättats så gripande på bara 166 sidor. En lika tunn som storslagen bok att sluka.
Kristin McMillen
16 december: Stilbildande från Paris skuggkvarter
”Med livet framför sig”
Emil Ajar
Översättning: Bengt Söderbergh
Norstedts
Emil Ajar, eller Romain Gary som han egentligen hette, är den ende som vunnit det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Goncourt två gånger, något som egentligen inte är tillåtet. När man slår ihop hans ”Med livet framför sig” från 1975 infinner sig en djup förståelse varför han fick priset en andra gång. Romanen är nämligen helt makalös.
Den lilla pojken Momo vet inte varifrån han kommer eller hur gammal han är. Varje månad får den pensionerade prostituerade madame Rosa en summa pengar för att ta hans om Momo och andra horungar i kvarteret. I själva verket är det dock han som tar hand om henne i lägenheten sex trappor upp i Belleville i Paris, ett område som vid tidpunkten beboddes av många människor i samhällets skuggtrakter.
Madame Rosa är judinna och överlevde Auschwitz. Men under sängen har hon ett porträtt av ”monsieur Hitler” som hon tar fram för att bli lugn. Tiden påminde henne om hennes skönhets dagar.
Romanen har en alldeles egen ton. Rå, brutal och humanistisk på samma gång. Romain Gary sägs ha inspirerats av sin egen barndom när han komponerade bokens karaktärer. Men om någon skulle frågat honom hade han troligen fnyst och sagt att sann romankonst litteratur är dikt och inte verklighet.
Tre år efter att det uppdagades att Gary låg bakom pseudonymen Ajar tog han sitt liv. Han sägs ha hatat uppmärksamheten.
Anna-Maria Carnhede
17 december: Fint och eget om verklig styrka
”Hopptornet”
Fideli Sundkvist
Alfabeta 2020
Fideli Sundkvists bilderbok ”Hopptornet” börjar som en traditionell ”när jag äntligen vågade”-berättelse. Limpan drömmer om att hoppa trean, om att bli simhoppare som gör mollbergare och bakåtrotationer. Men när hon kliver upp på hopptornet får hon en klump i magen och går skamset ner för stegen. Tills en dag, då hon är på badhuset med sin storebror Malte. Han hejar på och hetsar henne och till slut tar hon klivet ut.
Så långt en vanlig berättelse om mod. Men på kvällen känns det inte alls bra: det brusar i öronen och en storm far runt inuti. När hon åker till badhuset nästa helg och hennes kompis Sadia kommer ner från hopptornet på darrande ben säger Limpan ”Man måste inte. Det kanske ändå inte är värt det”.
Sundkvists berättelse har sin styrka i sitt barnperspektiv, som känns helt genuint. Den dekonstruerar skickligt klichén om att rädslor alltid bör övervinnas för övervinnandets egen skull. Dessutom korresponderar texten fint med bilderna. Hopptornet ser ut som en stor fabriksskorsten som sträcker sig ut ur bilden. Varför i hela världen ska man utsätta sig för något sådant, tycks illustrationerna vilja förmedla.
Rasmus Landström
18 december: Famlande i kvinnorollen
”Håll käften och var söt”
Vita Andersen
Översättning: Ann-Mari Seeberg
En kvinna super och kräks i sängen, en annan försöker med veckotidningstips banta sig smal till klänningen i storlek 36 och en liten flicka växer upp med en känslokall mamma som när som helst kan klippa till.
Novellsamlingen ”Håll käften och var söt” publicerades 1978 men gavs i våras ut igen av det nystartade förlaget Romanus & Selling. De gjorde de så in i helvede rätt i. Språket bär släktskap till både Kerstin Thorvalls diskbänksrealism och Tone Schunnessons ”Dagarna dagarna dagarna”.
Med ett brutalt och rakt berättande ger Vita Anderson oss här tolv noveller. Alla handlar om kvinnor som desperat försöker förhålla sig till den pissiga kvinnorollen medelst allehanda skenlösningar.
Det handlar om att vara utelämnad i ett förvirrande konsumtionssamhälle, att skuldbelägga sig själv och att krampaktigt greppa efter strån av den hägrande lyckan.
I novellen ”På söndagar knullar man” konstaterar jaget krasst: ”Kurt sade att om vi fick en unge, skulle det vara skitfint och han kunde ta honom med sig på fotbollsmatcher i Faelledparken på söndagarna, men jag hade ju inte tänkt mig en unge på det sättet”.
Nej, inte mycket som blir som man tänkt. Men att läsa Vita Andersens kvinnor famla i mörkret är sannerligen en litterär fröjd.
Kristin Mcmillen
19 december: Skimrande och skört om ensamhet och förtvivlan
”God morgon Midnatt”
Jean Rhys
Översättning Annika Preis
Modernista 2017
Att Modernista för några år sedan började återutge Jean Rhys romaner är en alldeles underbar present till alla älskare av såriga, nerviga, drastiska litterära mästerverk om kvinnor som försöker överleva i männens värld.
Jean Rhys, som var uppvuxen i Karibien men som ung kom till föräldrarnas hemland England, utan att någonsin passa in i det kalla, strikta och snipiga. En brutal krock med en skoningslös dubbelmoral som hon skildrade i romanen ”Resa i mörker”. Minnena av den institutionaliserade rasismen i barndomens Karibien ledde till ”Sargassohavet”, en parafras på Jane Eyre.
Jean Rhys levde ett tragiskt liv som smetade av sig på hennes sköra och kompromisslösa romaner. I ”God morgon Midnatt” från 1939 vacklar en kvinna runt i Paris och försöker dricka sig stum och bortdomnad på barerna.
Men det är svårt att rumla sig fri som kvinna i mellankrigstiden kvinnohatande städer. Sasha har återvänt för att konfrontera sitt livs största sorg, hon är inte längre ung men får ingenstans vara ifred från männen, kvinnan som vandrar på gatorna om nätterna är den minst fria människan. Rhys följer tätt intill hennes ensamhet och förtvivlan med ett språk som skapar en skimrande närvaro.
Jenny Aschenbrenner
20 december: En mästerlig roman att läsa om
”Mot fyren”
Virginia Woolf
Översättning: Margareta Backgård
En av de mest perfekta romaner som någonsin skrivits, sparsmakad till det yttre, pulserande av människohjärtan, av längtan, förluster och kärlek under ytan. Woolf skrev mästerstycket 1927, i en tid av uppbrott och förändring, upplösning och längtan efter ordning samtidigt som rörelsen framåt, mot något nytt redan var ostoppbar, som speglar vår egen.
Men inte bara därför håller ”Mot fyren” för omläsning efter omläsning. Framför allt är det precisionen i porträtten, den exakta blicken för människors natur och en milt sarkastisk humor inför allt det där som vi gör för att känna oss som Någon.
Inte mycket händer, allt händer inuti.
Familjen Ramsay som varje år återkommer till sitt hus vid havet planerar för en tur till fyren, den skjuts upp och skjuts, men blir till sist av, i ett efteråt.
Gäster vimsar runt och försöker hävda sig på olika sätt. Mr Ramsay drar sig undan i sitt Viktiga Arbete. Barnen, särskilt sonen James, kämpar för en egen plats, utanför faderns skugga. Mrs Ramsay håller med tankspridd ömsinthet samman allihopa, briljant i hemlighet. Men tiden rår hon inte på, den far genom huset och förändrar allt.
Jenny Aschenbrenner
21 december: Skrämmande om lydnad under Andra världskriget
”De välvilliga”
Jonathan Littell
Översättning: Cecilia Franklin
Brombergs
Män som är besatta av krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet har alltid stört mig. När jag läste Jonathan Littells ”De välvilliga” fick denna grupp av besynnerliga människor delvis min förståelse.
Mängder av böcker har skrivits om judeutrotelsen. Men aldrig förr hade jag läst en roman som skildrade massakrerna ur en bildad nazists ögon.
Titeln ”De välvilliga” – eller ”Les Bienveillants” som den heter i Frankrike – är genial. Det var många som upplevde att de gjorde rätt när de lydde Hitlers order. Men en än mer träffande titel på romanen hade kunnat vara ”De lydiga”. För vad romanen egentligen handlar om är vad som händer när människor bara gör vad de är tillsagda att göra. Hur livsfarligt det är med en kultur som motarbetar människor som går mot strömmen och tänker själva.
Huvudperson heter Max Aue, en ung SS-anställd. Egentligen är han jurist. När armén erövrat städer är Aues uppgift att se till att judarna försvinner, det vill säga mördas. Han lyder dessa order utan ånger, medan han diskuterar Flaubert med intellektuella vänner och lyssnar på Bach. I ”De välvilliga” beskrivs hans massmördarjobb på SS som vilket karriärval som helst.
Boken blev extremt omstridd när den kom ut. Med rätta. Bitvis är det relativiserande Littell håller på med genom att ge berättarrösten till Aue. Samtidigt gav boken mig mer förståelse för krigets grymheter än alla dokumentärer jag dittills sett. Det är en överväldigande läsupplevelse.
Anna-Maria Carnhede
22 december: Makalös berättelse om krig och grymhet
"Den stora skrivboken"
Ágota Kristóf
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström och Widstrand 2010
Det pågår krig i ett namnlöst land. Eftersom mamman i staden inte längre kan försörja dem måste tvillingbröderna Lucas och Claus bo hos sin elaka mormor i en avlägsen by. Tanten är alkoholiserad, översittare och lever på alla sätt upp till byns smeknamn ”Häxan”.
För att överleva i den nya tillvaron påbörjar bröderna en våldsam serie övningar som de dokumenterar i sin krigsdagbok. I sammanbiten vi-form berättar de rakt och redovisande om nya kunskaper, övergrepp och absurda möten. ”Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta.”
Ungerska Ágota Kristóf levde själv i exil och skrev på franska, ett språk som inte var hennes modersmål. Just denna begränsning visade sig bli hennes signum. Med sitt sakliga språk och grymma berättelse slog den första delen i trilogin om de sammansvetsade tvillingarna undan benen på mig totalt. En faktiskt makalös läsupplevelse om flykt och trauma som stannade länge i tankarna.
För den som hellre läser med öronen finns ”Den stora skrivboken” också i ett mycket fin ljudboksupplaga där uppläsaren Jonas Karlssons gör en ondskefullt komisk tolkning av den genomvidriga mormodern.
Den första boken kan visserligen läsas som fristående roman, men i trilogins sista delar ”Beviset” och ”Den tredje lögnen” hopar sig förvirringen när narrativet vänds upp och ner. Vad är sant? Vad är falskt? Vad händer med traumatiserad människas verklighetsuppfattning? Mot romansvitens slut är läsaren lika skakad som de sargade huvudpersonerna som kämpar för sin överlevnad även när minorna slutat explodera.
Kristin McMillen
23 december: Oförglömlig och episk familjesaga
”Segu: murar av lera”
Maryse Condé
Översättning: Svante Hansson
Maryse Condé från Guadeloupe förutspås ibland som Nobelpristagare och när Den nya akademien häromåret delade ut sitt alternativa Nobelpris i litteratur i protest mot de våldtäktsmännens beskyddare och korrupta maktknarkare utan markkontakt som satt i den gamla var det just Condé som fick deras pris. Det var en passande protesthandling, också som kritik mot Svenska Akademiens enögda fokus på den västerländska litteraturen.
Maryse Condé har ett mycket större synfält. Född i Karibien, utbildad i Frankrike, undervisade i ett flertal afrikanska länder och till sist akademiskt verksam i USA har hon erfarenhetsmässigt och intellektuellt täckt in alla delas av världens koloniala historia och den lyser igenom i allt hon skriver.
Alla hennes böcker är inte lika briljanta men den brett upplagda, episka familjesagan ”Segu” är häpnadsväckande rik, både språkligt och innehållsligt. Den tar sin början i sent 1700-tal då kungariket Segu fortfarande är fritt och mäktigt och för läsaren på en oförglömlig färd genom slaveri och ockupation, kristnas och muslimers framfart, alla starka krafter som drar isär Afrikas folk, genom en släkts öde.
Jenny Aschenbrenner
24 december: Stillsamt men brutalt om ensamhet
”Väggen”
Marlen Haushofer
Översättning: Rebecca Lindskog
Nyutgiven av Thoren & Lindskog 2016
En kvinna går ut med sin hund en morgon och stöter på en ogenomtränglig vägg av glas. På andra sidan väggen ser hon förstenade människokroppar. På hennes sida finns det bara hon, en jaktstuga och några djur. Det är upptakten till denna märkliga roman som inte liknar något annat du har läst.
Marlen Haushofers roman ”Väggen” kom in i mitt liv 55 år efter att den skrevs. Då skapade den ett existentiellt muller inom mig. En kvinna gör vad hon måste för att överleva dagarna. Hon mjölkar, skördar och pratar med hunden. Varför hon är där hon är och varför väggen är upprest vet hon inte. Inte heller läsaren.
Boken gav upphov till vilda spekulationer när den gavs ut 1963. Hur tolka kvinnans situation? Bokstavligt? Symboliskt?
Alldeles oavsett skapade ”Väggen” ett existentiellt muller inom mig när jag äntligen fick läsa den. Den pågående klimatkatastrofen har gjort det samtidigt stillsamma som brutala dramat obehagligt angeläget.
Anna-Maria Carnhede
