– Får vi spela för publik nu och inget vänder med pandemin så känns det fantastiskt bra. Men skulle det vända igen så skulle det vara total katastrof, men det skulle det ju vara för hela samhället.
Han kan andas ut, just nu. Någon vecka efter att vi ses står det klart – publiktaket höjs till 300, höstens fullmatade repertoar kan möta människorna den är tänkt för, äntligen. Gammalt som fick läggas ned och sprillans nytt som Mattias Andersson själv valt ska spelas.
– Sedan är det klart att man undrar hur publiklandskapet ser ut. Vilka är det som kommer att skynda sig tillbaka till teatern och vad kommer publiken att svara på efter nedsättningen, vilka stämningar, vilka teman?
Det återstår att se, men det känns onekligen som en rejäl nystart för nationalscenen när den nu öppnar igen, med ny chef, nya tag, ny scenkonst, nya ideal. Mattias Andersson som framgångsrikt lett den experimentella scenen för ung scenkonst, Backateatern i Göteborg, har redan regisserat flera föreställningar på Dramaten och från våren 2020 är han teaterns konstnärliga ledare. Med uppdrag att göra nytt, göra rätt.
Metoo – en käftsmäll
Som en enorm och väldigt ledsen ballong pös Dramaten ihop, fullständigt, våren 2019. Metoo-upproret var inne på sitt andra år. Ingenstans i samhället hade vittnesmålen om sexuella trakasserier varit så omfattande som inom scenkonsten. Och ingenstans inom scenkonsten var incidenterna så många, så grova och så länge nedtystade som på nationalscenen Kungliga Dramatiska Teatern.
Mattias Andersson ser en sorts mästare till lärlings-ideal som en liten delförklaring till hur skevheter kunde fortleva så länge på just Dramaten.
– På Dramaten har det varit mycket så att man fostras in i skådespelaryrket, man lärs upp av äldre in i teaterns traditioner. På så sätt är det djupt otidsenligt, säger han.
Där finns något fint i denna lärlingstradition också, men samtidigt går lojaliteten lätt att missbruka, vilket föder en genikult som definitivt spårat ur. Med ”Dramatenmännen” som under decennier fyllde kvällstidningarnas löpsedlar med sitt svinaktiga beteende men som fortsatte dra publik och därför fick fortgå, år efter år.
Det var en ”Dramatenman” som till sist tog knäcken på teatern vid Nytorget, som slutligen skrapade bladguldet från allt det smutsiga och fula som satt sig i väggarna: Örjan Rambergs gamla misshandelsdom gentemot sångerskan Josefin Nilsson blev åter högaktuell i debatten, genom en dokumentär om Josefin Nilssons liv.
Chefen Eirik Stubø – rekryterad för sin konstnärliga verkshöjd mer än några ledaregenskaper – hade duckat sig genom hela #tystnadtagning. Men denna gång fungerade inte strategin och han blev avsatt i förtid av styrelsen.
”Nu är det nya tider”
Ett råttbo av gamla konflikter och negativa förväntningar. Men när Mattias Andersson tillträdde ett och halvt år senare, fanns redan en annan anda.
– Jag kände att man ville gå vidare och verkligen ser att nu är det nya tider, säger han.
Delvis på grund av att ensemblen föryngrats.
– Det har kommit till väldigt många unga skådespelare som har en helt annan syn på vem ska få ta plats i rummet, vem som får uttala sig mest. Många av de personerna som förknippades mest med den sortens härskartekniker är inte kvar på teatern.
Dessutom har de fler arenor att göra karriär på: Netflix och HBO och andra streamingtjänster producerar tv där man kan bli en -stjärna utan att passera Dramaten och det spelar roll, menar Mattias Andersson.
– Hela arenan för skådespelare har förändrats. På så sätt bryts ju också hierarkier, när det här inte längre är det enda stället som finns där jag måste lyda och underkasta mig för att kunna ta mig fram i branschen. Det blir nya generationer som inte ser anledning att utlämna sig till otidsenliga maktmekanismer och härskartekniker.
Dessutom har ledningen nu sett till att där finns en hel infrastruktur kring hur man gör om något händer, berättar han.
– Detta att arbetsplatsen fungerar, hygienfaktorer kring hur man anmäler om man känner sig trakasserad och hur man fångar upp missförhållanden – det måste ju bara fungera. Det ska bara vara basen, en självklart, sedan måste vi ovanpå det leverera scenkonst på högsta internationella nivå.
Produktionen av scenkonsten ska ske nu, är det tänkt, efter 18 frustrerade månader av nästan total nedstängning, med bara en liten glimt av hopp några skälvande veckor hösten 2020. Mest har det bara varit tungt, men kanske har teatern också lärt sig något.
– I bästa fall har det blivit en diskussion om de resurser vi har och vad vi ska använda dem till. Vi har i internationellt och nationellt perspektiv ändå rätt stora resurser, det finns pengar som staten har gett oss för att vi ska göra teater. I den ödmjukhet inför att vi verkligen måste förvalta det vi har, i en kulturvärld där så många andra kraschat, så hoppas jag att det leder till en ännu större drivkraft. En ännu starkare känsla av att man har ett uppdrag kopplat till det privilegiet som vi måste förvalta.
Söker en mångfald av röster
Med den tanken som utgångspunkt drar Mattias Andersson igång hösten med en egen produktion som bär alla av hans kännetecken som dramatiker och regissör. ”Den yttersta -minuten” baserar sig på vad alla husets skådespelare skulle gör på Stora scenen om de bara hade en enda minut på sig innan teatern utplånades. Genom att på detta sätt jobba på golvet med nästan alla sina nya medarbetare blir arbetet ett fiffigt sätt för nya chefen att lära känna dem och visa att de är avgörande.
Mattias Andersson har också ända sedan han gjorde ”The mental States of Gothenburg” på Angereds teater år 2006 gjort många, många uppsättningar som bygger på verkliga människors verkliga utsagor om sina liv. Varför?
– Det är att försöka berätta i helbild om samhället och världen där många olika stämmor och perspektiv och subjekt samtidigt kommer till tals. Att dels avveckla mig själv, dels att utsätta mig själv för andras röster och försöka skapa en mer pluralistiskt och polyfon bild av världen och livet.
Det mångröstade är ett nyckelord. Det som för en del blivit skällsord: inkludering, mångfald och rättvis representation, är för Mattias Andersson en helt grundläggande aspekt av vad teatern måste vara.
– En nationalscen måste ännu mer arbeta med att verkligen bli en plattform och ett rum för många olika röster och perspektiv och skiftande sociala och geografiska lägen, som ger sin syn på Sverige, Europa och världen.
Så han har påbörjat ett tillgängliggörande av teatern. Dels genom att väldigt konkret se till att man kan röra sig i den med rullstol, oavsett om man är publik eller skådespelare, inför ett annat stort projekt i höst, föreställningen ”Liv sex död pop” av Tove Sahlin där en stor andel av de medverkande har funktionsvariationer. Dels genom ett uppsökande publikarbete, som inte tidigare funnits på Dramaten, men som så fort pandemin tillåter ska få fart.
– Det finns så mycket attraktiv scenkonst här som många fler skulle kunna ta del av om de bara kände att det här var en plats för dem. Det ska bli ett öppnare hus, en plats som alla har tillträde till.
Vad säger då han om den debatt om påtvingade pk-ideal som utredningen om konstens frihet lett till under försommaren?
– Konstnären står alltid i relation till en samtid och en politisk diskurs och spelar med eller mot den. Man svävar aldrig fritt utanför sin tid så ur den meningen är det svårt att säga att någon är totalt obunden, säger han.
Fast där finns också sådant som skaver, i politikens förväntan på att kulturen ska leverera godhet, menar han.
– Starka krafter i samhället – politiska och ekonomiska – jobbar aktivt för ett samhälle som blir mer och mer segregerat, mer och mer slits isär, och då blir det ganska parodiskt att man lägger på kulturen att vi ska skapa hus som är öppna för alla, där alla ska känna sig välkomna. Som att vi som kulturinstitution ensamma skulle kunna lösa de här enorma problemen. Vi är ju bara en väldigt liten del av en politisk samtid där konfliktytorna blir skarpare och skarpare.
Kulturen blir lite gulligt fluff på toppen?
– Ja, verkligen.
Han funderar vidare kring mantrat att man ska spela för ”ny publik”. Vad menar man egentligen med det?
– Ofta menar man outtalat ungdomar från förorten men det finns en massa andra grupper som inte heller går på teater. Män i LO-kollektivet, landsortsbefolkningen…
Det finns ett å ena sidan och ett å den andra hos Mattias Andersson. Han startar meningar, pratar intensivt, ramlar in på sidospår, hittar tillbaka. Flödar av tankar om vad teatern kan betyda för samhället. Han vill saker, men inte att det ska bli enkelspårigt.
Höstrepertoaren må vara full att samhällskritik, må handla en hel del om framväxande fascism och annat som känns högaktuellt, men teatern ska samtala, aldrig propagera, menar Mattias Andersson.
– Jag ser det som att Dramaten ska ge rum för många olika röster och perspektiv. Det blir politiskt i sig att man ger plats åt många olika subjekt. Men sedan vad de subjekten talar om behöver inte vara något politiskt uppbyggligt. Det är viktigt att skilja på det.
Dramaten hösten 2021 – några nedslag
”Den yttersta minuten” av Mattias Andersson och ensemblen som svarat på frågan: ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?”
Premiär 3 september
”Tillbaka till Reims” Didier Eribons bok i regi av Schaubühne Berlins konstnärlige ledare Thomas Ostermeier, om klass och klassresor.
Premiär 26 september
”Cabaret” av Joe Masteroff och John Kander, klassisk musikal om den dekadenta mellankrigs-tidens död när nazisterna på 30-talet börjar dominera i Berlin i regi av Farnaz Arbabi.
Premiär 2 oktober
”Om himlen och helvete” efter Emmanuel Swedenborg, en hisnande föreställning om livet efter döden i regi av norska Angelina Stojčevska.
Premiär 28 oktober
”Liv död sex pop” av Tove Sahlin, en dansant dokuföreställning där elva dansare och skådespelare delar med sig av avgörande ögonblick ur sina liv.
Premiär 9 december
”Bergets topp” i samarbete med National Black Theatre, en pjäs om Martin Luther Kings sista kväll i livet av Katori Hall, i regi av Josette Bushell-Mingo och Baker Karim.
Premiär 11 december
