Han gör nytt Arne Anka-album: ”Handlar om aktuella händelser”

Mängden människor i Vällingby centrum trappas upp i samma takt som eftermiddagsskymningen går över mot kväll. Snöflingor dalar mot kullerstenen. Charlie Christensen själv har hunnit bli några över de 60 och det var länge sedan han bodde i uppväxtområdet, den på 1950-talet byggda förorten Blackeberg. Modern bor däremot fortfarande i en lägenhet i krokarna.

– Nästan alla på morsans sida i släkten har ju blivit omkring 100. Jag har väl bra gener, men har inte gjort något för att förtjäna dem, säger han.

Det kommande albumet består av material som de senaste åren regelbundet publicerats i tidningen Dagens Arbete samt några extra, nytecknade historier.

Det är alltid ämnet som diskuteras som är huvudpersonen i serien. Arne, Zeke, Krille och de andra karaktärerna är bara verktyg, liksom instrument – ett piano eller en trumpet. Seriens frågeställningar rör om i grytan i allt från de mest banala till tyngre ämnen.

Albumets innehåll sammanfattar Charlie Christensen som en sammanhängande historia om Donalds Trumps tid som världens mäktigaste man vid USA:s presidentämbete.

– Arne Anka har ju alltid handlat om dagsaktuella ting. I de tidigare böckerna har både nynazismen och islamismen avhandlats, men i och med Trump så kom ju satirtecknarens dröm. Jag ville se vad som hände under de fyra år han satt på tronen och faktiskt var övertygad om att han skulle bli återvald. När killen förlorar ställer han också till med en show som får alla att ta sig för pannan. Han är ju fullständigt livsfarlig och oberäknelig.

Ständig observatör

Charlie Christensen är den ständiga observatören. En promenad som normalt kan ta 15 minuter kan dra ut till den tredubbla tiden, då han fastnar för detaljer längs vägen, beredd med kameran för att föreviga. Sedan barnsben har han tränat på att lägga märke till det som sticker ut och väcker intresse både hos ting och människor. I allt från trasiga bilar till att ta in det personer omkring honom talar om på tunnelbanan eller i barer, tas fragment och detaljer med till serierna.

– Det är en av grundidéerna med Arne. Den lilla människan har en röst. De viktigaste diskussionerna som förs i riksdagen idag diskuterades på barer och fik för 20–30 år sedan. All politik får en annan vinkel då den diskuteras på ett kafé eller en bar. Det är en form av folkets parlament där alla kommer till tals.

Även film inspirerar, och då särskilt italiensk film och ”Franska nya vågen”. Med regissörer som Francois Truffaut och Jean-Luc Godard lanserades under det tidiga 1960-talet nya sätt att filma och berätta. Lätta kameror och gatuvyer blandades med det absurda i människans existens.

– Serier och film ligger väldigt nära varandra. Jag var stammis på Cinemateket under 1970-talet och hade perioder då jag såg tre filmer om dagen. Om man drar parallellen till mina serier så handlar det om klipptekniken, rytmen, när du vänder blad eller byter från en scen till en annan.

En känga mot ”flum-vänstern”

I slutet av detta politiska 1970-tal föddes idén om Arne Anka. Idén var ursprungligen att inifrån kritisera det som Charlie Christensen titulerar flum-vänstern.

– De människor som talade mest om frihet var också de som mest hängde upp sig på saker som hur folk gick klädda.

Visst menar han att vänstern har många problem än idag, men konstaterar att dåtidens vänster var självgod på ett helt annat sätt än dagens dito.

– Lider du av något sorts identitetsproblem, då behöver du en uniform, och den kan se ut hur fan som helst. På den tiden skulle du ha på dig Fristads och Blågult. Köpte man arbetarkläder trodde man sig visa att man tillhörde arbetarklassen, fast man inte gjorde det.

Inspirationen till karaktären Arne Anka kom just ur den tidsandan. På Röda rummet hängde gräddan av Stockholms proggare, revolutionärer i något av de mest borgerliga miljöer vi kan föreställa oss.

– Många var så ambitiösa att de liksom satte krokben för sig själva. Självutnämnda genier utan att egentligen ha uträttat någonting. Allt det där fick mig att tänka på Kalle Anka när han är brandman. Det slutar med att han bränner ner husen snarare än att släcka dem. Jag tänkte att Kalle Anka vore en ball vinkel om man nu skulle göra parodi på Stockholms flum-vänster. Så jag gjorde om honom till urban stockholmare medan jag snodde Carl Barks-konceptet.

Arne Anka blev den alkoholiserade poeten som spenderade de flesta kvällarna på baren Zeke’s.

– Jag träffade ju många poeter på Röda rummet själv. En del var så fruktansvärt pretentiösa att man fick hålla sig för skratt. Flum-vänstern var det mest instängda jag varit med om, fast de talade så mycket om frihet. De hade så mycket fördomar mot allt som var kommersiellt och ytligt. Var du inte deppig var du inte djup.

Arne publiceras till en början i alternativa tidningar.

– De där som ville vara ETC men inte riktigt blev det…

Hajpad anka

Då hajpen kring Arne Anka kanske var som allra störst var när pjäsen ”En afton på Zeke’s” sattes upp på Stockholms stadsteater 1995. Huvudrollen skulle komma att spelas av ett namn lika välbekant då som nu.

– Jag kände inte till Robert Gustavsson då jag bodde i Spanien, men jag fick en video med grejer som Killinggänget gjort och såg då när han festade med sin iller Göran. Jag höll ju på att skratta ihjäl mig. Det där var ju Arne, det var inget snack.

Det var dock viktigt att fortsatt hålla på ramarna.

– Arne fick inte bli för kommersiell. Jag hade en period där jag bara sa nej till allt. Det var Arne-kondomer, Arne-slipsar och Arne-kalsonger. Till och med frågan om en Arne-öl dök upp. Problemet var att det kom från ett märke jag inte var särskilt förtjust i. Jag var ju väldigt principfast när jag var ung. Det var ju lite synd för där hade man ju kunnat tjäna sig en kova annars. Arnes trovärdighet ska ändå vara intakt. Det ska finnas en integritet, inte bara i serien utan även runt omkring.

Fanns tanken redan när du uppfann Arne Anka att han skulle bli så stor som han sedan blev?

– Ja, för jag var ung och arrogant. Jag kände att jag kom med en storslägga, det gjorde jag.