Nyheten att maffian nästlat sig in ända till Rom skakade för snart två år sedan det italienska samhället i sina grundvalar. Den från början sydligt baserade maffian hade nu, med hjälp av generösa mutor och lättköpta politiker, fingrar med i spelet vad gällde allt från asylboenden, parkskötsel och tillsyn av cykelbanor i rikets huvudstad, och höll till och med sina möten på samma restaurang i Rom som 70-talets terroranstrukna maffia.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När Stefano Sollima, regissör till SVT-aktuella serien Gomorra baserad på journalisten Roberto Savianos bok om den napolitanska maffian, nu tagit sig an filmatiseringen av romanen Suburra är det just denna nya och gentrifierade huvudstadsmaffia som behandlas. Som grädde på moset är filmen tänkt att fungera som handlingsmässig språngbräda till en Netflix-producerad serie med premiär nästa år.
Men tv-kopplingen till trots är det här en film som står mycket väl på egna ben, delvis tack vare ett excellent filmfoto och föredömligt soundtrack signerat det franska electronicabandet M83. Här slungas vi direkt in i Roms högre kretsar, där parlamentsledamoten Malgradi, efter ett sex- och drogbonanza med två prostituerade, finner en av dem död och får maffian till hjälp att röja undan kroppen. Malgradi förbereder i sin tur ett lagförslag rörande exploatering av den attraktiva kuststadsdelen Ostia, som maffiabossen Samurai vill förvandla till ett profitabelt mini-Las Vegas med hjälp av Malgradi och den korrumperade Vatikanbanken. När även maffiafamiljen Anacleti blir inblandad startar en blodig händelsekarusell som inte går att stoppa till något pris.
Att Suburra inleds med ett angivet datum där man räknar ner antal dagar kvar "till apokalypsen" är i sig nog för att trissa upp spänningen, men även utan denna ödesmättade varning hade filmen fungerat effektivt som pulshöjare. Den Blade runner-inspirerade estetiken med av neonskyltar upplysta regntunga gator skapar en alldeles egen atmosfär, och stämningen är bitvis olidligt tät. Här finns bossar som illustrerar sina avsikter med att ljudligt knäcka styckade djurdelar i familjeköket, naket rikemanspissande rätt ner från balkongen i hällande regn och slående vackra kustscener med våldet lurandes under ytan. Inte ens den lokala mataffären slipper undan intensiva eldstrider och lönlösa katt och råtta-lekar.
Brutalt våld har alltid kännetecknat populärkulturens maffiabild och finns förstås flitigt representerat även här. Men till skillnad från skildringar som Sopranos och Gudfadern får man i Suburra inte bara följa gudfäderna själva, utan även deras mer eller mindre ofrivilliga offer. Som societetsfestarrangören Sebastiano, som när fadern begår självmord plötsligt får överta dennes oöverstigliga skuld till en av familjerna. Samurais bakgrund inom nyfascismen gör också maffians inbyggda våldskontext så mycket klarare – liksom inom fascismen finns här ingen ursäkt för svaghet. Med "bunga bunga"-Berlusconis styre i backspegeln ter sig dessutom maffians nyvunna framgångar så mycket klarare, med en elit som redan krattat vägen för en egoism utan förbehåll.
Hur som helst, med all respekt för ursprungsromanen hade det varit uppfriskande att få se kvinnor i andra roller än som prostituerade, fruar eller flickvänner. Att det sedan säkert ser ut just så i verklighetens maffiaförlaga är en annan sak – som åskådare och i synnerhet kvinnlig sådan blir det i längden rätt tröttsamt. En liten tröst i frågan dyker dock upp i slutet av filmen, och lovar faktiskt mer än gott inför nästa års utlovade serie.
Regissören Paolo Sorrentino, som för några år sedan fångade den italienska huvudstadens kulturella kretsar i Den stora skönheten, har kallat Suburras litterära förlaga för "ett porträtt av dagens Italien". Och visst vandrar filmen skuldra vid skuldra med Sorrentinos dekadenta Rom – här återfinns samma stilistiska element, om än i helt olika samhällssfärer. Men i Stefano Sollimas film spelar det ingen roll hur mycket pengar, makt eller maskerade beskyddare du har – när hämnden väl kommer är den plötslig, ljudlös och obönhörligt effektiv.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
