Här träffas man för att gosa med främlingar

När klockan slagit halv sju stängs dörrarna och vi flyttar oss till madrasshavet där vi bildar en cirkel. Sofia hälsar alla välkomna och så börjar en presentationsrunda där vi får säga vårt namn och varför vi är här. 

Det är rörande, ärligt och sårbart, och anledningarna är många; närhetstörst efter en separation, en längtan efter ett tryggt fysiskt sammanhang, ett behov av att bli bättre på att sätta gränser.

Att lära sig att ta emot kärleksfulla nej och att själv få ge kärleksfulla nej var väldigt betydelsefullt för mig.

Cuddle partyt organiseras utifrån vissa regler, och Sofia börjar med att berätta om den viktigaste regeln: du får bara röra vid en person om du fått samtycke från honom eller henne att göra det. 

Alla deltagare nickar och ser allvarliga ut. Det känns självklart och tryggt, men låter ändå lite ovant i mina öron. Lite stelt på något sätt, och liksom upplagt för att begå misstag. 

Därefter börjar den inledande workshopen i samtycke och vi ombeds att dela in oss i par. Ingen kommer att röra någon nu, utan vi ska öva oss i att fråga och svara. Första övningen går ut på att vi ska sitta mitt emot varandra, titta varandra i ögonen och säga ja eller nej. Syftet är dels att utforska vad man kan kommunicera med blickar, men också att träna på att uttala ett ”ja” och ett ”nej”. 

Det är inte helt lätt, men jag och den andra deltagaren jag parats ihop med tar oss igenom övningen och pustar ut när vi är klara.

I nästa övning ska den ena personen föreslå olika saker för den andra, som ska säga nej till allt. Här kommer två viktiga aspekter in; att dels vara så tydlig som möjlig och dels göra skillnad på” att vilja” och att ”vara villig till”. Jag har fått en ny övningspartner, som börjar med att fråga mig ”skulle du vara villig att massera mina fötter?”, men jag tycker att frågan är lite vag och ber henne vara mer specifik. Hon omformulerar frågan: skulle du vara villig att massera mina fötter, utan strumpor, med mjuka, smekande drag? Nej, svarar jag. Efter ett tag byter vi roller och det är min tur att fråga och ta emot nej efter nej. I tredje övningen ska vi bara säga ja till allt den andra personen frågar om. Det känns lite märkligt, framförallt när hen frågar om saker jag absolut inte är villig att göra – men ändå måste säga ja till. 

Det som är skönt är vetskapen att ingenting av det vi säger ja till faktiskt kommer att hända, vi bara övar inför gos-delen som snart ska börja. 

Innan dess kommer den fjärde och sista övningen där var och en får svara precis vad den känner för, och det är nu det börjar bli spännande på riktigt. Det märks i rummet också, en slags förhöjd känsla av ansvar och sårbarhet. Att få en uppriktig och välformulerad fråga om beröring, att sedan känna efter, och slutligen leverera ett tydligt och respektfullt nej är mycket svårare än man tror. Att säga ja är lättare i det här skedet, när min övningspartner frågar om jag är villig att fläta hennes hår kan jag verkligen svara genuint ja eftersom det är helt ok för mig. Men övningen sätter igång känslor, tankar och minnen av alla gånger jag har sagt ja fast jag velat säga nej, men även alla gånger jag inte vågat be om något av rädslan för att just få ett nej.

Det är så härligt att få vara nära andra människor. Nu har jag fyllt på oxytocinförrådet för flera veckor framåt!

Sofia ber oss avsluta övningen och vi reflekterar tillsammans hur det kändes. Många vittnar om hur befriande och till och med läkande det var att både få säga nej utan att få dåligt samvete – men också att få ett nej utan att känna sig avvisad och oälskad.

Nu är det dags för den praktiska, fysiska delen av Cudde partyt och genast börjar ett lågmält surr om kroppar som ska organisera sig.

– Få jag lägga mitt huvud på din mage, precis under naveln?

– Ja, det går bra. Det får du.

– Skulle du vara villig att smeka mina vader, liksom stryka lätt med fingertopparna?

– Nej.

Och så där håller det på. Pågående dialoger om samtycke: två händer på någons huvud, tre kroppar som ligger i sked på rad, en fot som masseras i någons knä, en kropp som ligger tvärsöver en annan. Lite fniss, några avslappnande suckar, omförhandlingar av positioner, intensitet, rörelseteknik. Ja, nej, nej, ja.

I tehörnan sitter Gabriella som har tagit en liten paus från goset. Det är första gången hon är på ett Cuddle party, det var en kompis som tipsade henne att gå.

– Jag har funderat mycket själv på det här med närhet och beröring, läst böcker om ämnet och pratat en del med vänner om det här med gränser, sexualitet och relationer. Därför tyckte jag framförallt den första delen var väldigt bra, när vi fick träna på verbalt samtycke. Att lära sig att ta emot kärleksfulla nej och att själv få ge kärleksfulla nej var väldigt betydelsefullt för mig. I vanliga livet tycker jag nämligen att det är jobbigt att säga nej, säger hon. 

Hur kändes det sedan, i den fysiska delen av workshopen, att få ett nej när du bad om något som du ville ha?

– Det kändes fint, som att den andra personen tog ansvar för sina gränser, vilket också inspirera mig att ta ansvar för mina och inte känna mig dum när jag säger nej. Men det är också intressant att samma person som sa nej till en sak jag bad om senare sa ja till en annan sak jag bad om. Det gör att jag inte tar det personligt, alltså den säger inte nej – eller ja, till mig som person utan till den beröring jag föreslår.

En till person ansluter till vårt samtal i te-hörnan. Det är Johan Jirlén, även han förstagångsbesökare på Cuddle party.

Han har åkt hela vägen från Luleå för att vara med.

– Jag tog nattåget hit igår, har jobbat på distans från Stockholm idag och så tar jag nattåget hem ikväll, säger han och skrattar.

– Jag hittade det här eventet när jag googlade och anledningen till att jag är här är för att jag får för lite beröring i min vardag, det tar liksom emot att be folk om det eftersom det är så stigmatiserat och kopplat till sex. Just nu har jag ingen partner och jag vet inte om jag vill ha det heller, men beröring är viktigt för min emotionella hälsa. Så därför var det värt resan hit!

Vi går tillbaka till madrassdelen där andra kroppskonstellationer har tagit form och nya samtycken har genomförts. Sofia sitter i mitten, lutad mot en vägg, och observerar allt som pågår. Utanför de stora fönstren med den vidunderliga utsikten håller solen på att gå ner över Grand Hotel och ett lätt mörker sänker sig över rummet.

Det ser så skönt och avslappnat ut där på madrasserna, och efter en stunds övervägande vågar jag mig på att fråga en kvinna om jag får lägga mitt huvud i hennes knä och om hon kan stryka med sina fingrar över mitt hår. Hon säger ja med ett leende och jag sjunker ner på det dunkla, mjuka underlaget. Nu blundar nästan alla, någon halvslumrar, och när Sofia meddelar att vi närmar oss avslutningsrundan föreslår någon att vi kan köra den liggande. Alla skrattar och ingen protesterar.

Från olika delar av rummet börjar deltagarna sedan dela med sig av sina upplevelser av kvällen:

– Det är så härligt att få vara nära andra människor. Nu har jag fyllt på oxytocinförrådet för flera veckor framåt!

– Jag behövde verkligen det här! Ofta är det jag som ger beröring till folk i min omgivning, men får sällan själv det, så det var underbart och välgörande att få det av er här ikväll. 

– För mig som har upplevelser av att andra människor gått över mina fysiska gränser var den här kvällen jätteviktig för mig, jag fick öva på att sätta gränser och att de respekterades.

Så småningom börjar människohögen röra på sig, lampor tänds och dörren öppnas. Klockan är halv tio och det är dags för oss att gå hem. Jag slås av hur berörd jag är av dessa främlingars generositet och sårbarhet, att de har låtit mig och fotografen Linnea vara med på det här personliga, utmanande mötet där både egna och andras behov och gränser varit i ständigt fokus under tre timmar. 

Att be en okänd person att röra vid dig och känna dig trygg med att du bestämmer exakt hur.

Att lägga din hand på någons bröstkorg och veta att det är exakt vad den personen behöver.

Att få ett nej utan att känna sig avvisad.

Att säga ja och mena det.

En upplevelse som jag tror att de många initialt skulle rygga tillbaka inför om de blev tillfrågade att delta, men som de flesta nog innerst inne skulle behöva.

Del 3, nästa vecka: Dagens ETC möter en dödsdoula