Nu ska hela rasket rivas.

Byggnaderna i Chêne Pointu står fortfarande kvar – lika stora och slitna som sist jag var här, 2021. Folk bor kvar, ungdomar hänger i gäng i och utanför trappuppgångarna, dörrarnas fönsterrutor är trasiga. Men utflytten har inletts. För i år ska byggnaderna jämnas med marken.

I köpcentret intill, som också ska rivas, är det vernissage. Utställningen ”méMOIres” (Ordet ”minnen” där ordet ”jag” eller "mina" står i versaler) pågår,om just området Chêne Pointu. Fotografi, litteratur, film och serieteckningar. 

En sista hyllning till ett kvarter som snart kommer att vara ett minne blott.

– Beslutet att riva Chêne Pointu var inte enkelt. Byggnaderna är extremt skadade och hälsovådliga, även för en grovrenovering krävs evakuering. Med den här utställningen ville vi visa de boende att det inte är ett lättvindigt, våldsamt beslut vi fattat, säger Olivier Klein, den före detta socialistiske borgmästaren som är initiativtagare till projektet.

Det gör något med en när den plats där hela din barndom utspelade sig ska raderas. Min byggnad ska förstöras. Alla mina minnen ska raseras

Det är nämligen en relativt vanlig ståndpunkt i den offentliga debatten gällande kvarter som detta där olika former av social utsatthet och kriminalitet är påtaglig: riv ned allt och bygg nytt. Rensa alla problematiska områden. 

Olivier Klein är emot detta.

Gängvåld, skjutningar, upplopp. Godtyckliga gripningar, rasprofilering, polisvåld. Misstro och utanförskap. Är det inte också på grund av allt detta som byggnaderna rivs?

– Det är klart att det har betydelse men vi kommer alla härifrån, det är vårt samhälle som vi bygger och river tillsammans. Folk har dåliga erfarenheter av hårda tag, att politiker ska ”rensa och tvätta”.

Under vernissagen visas en dokumentär av Virgil Vernier från upploppen 2005. Två tonårspojkar dog i ett elskåp under en polisjakt vilket upprörde många. I filmen ses dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy lova att han ska tvätta förorten ren med högtryckstvätten Kärcher. En man bredvid mig reser sig och går.

– Nej, jag pallar inte att se den där hycklaren. Det har bara blivit värre här sedan dess. Polisen var inte alltid våra fiender, inte alla men det blev så. Vi visste det med ingen lyssnade på oss, säger han som presenterar sig som Adam och som bor i kvarteret.

Att ekonomiskt starka ska våga leva sida vid sida med ekonomiskt svagare. Det tror jag nämligen är den enda lösningen

Det är dock just ambitionen med konstprojeket. Att lyssna på de boende. Projektledare är den Goncourtpris-nominerade författaren Eric Reinhardt. Han bodde själv här mellan 1973 och 1977 och lekte då med pojken som skulle bli borgmästaren Olivier Klein. Området förekommer ofta i Reinhardts autofiktiva romaner.

– Hela tanken med detta är att se och ge människorna som lever här en röst. Vi går utifrån det yttersta, arkitekturen och stadsplaneringen, in till de allra mest intima. Det här är människor som det inte talas om förutom när det talas om dem som gangstrar, eller att det här inte är Frankrike, att det är en afrikansk enklav. Det här är en del av Frankrike som vi har gemensamt, vi som levt här vet det, säger Eric Reinhardt.

En av konstnärerna, Phemina berättar att hon beslutade sig för att ställa upp när hon insåg att den byggnad hon själv vuxit upp i, skulle rivas.

– Det var en känslomässig chock. Du förstår, det gör något med en när den plats där hela din barndom utspelade sig ska raderas. Min byggnad ska förstöras. Alla mina minnen ska raseras. Jag är medveten om alla de problem som finns här men jag hade inte en olycklig barndom. Det var här jag älskade, älskades, lekte och lärde, säger Phemina.

Hennes del av utställningen är fotografier på människor inne på den lokala vårdcentralens väntrum. De möts i samtal om liv, sjukdom, drömmar och minnen. Bilderna blandas med detaljer, minnessaker från hennes egen uppväxt här.

– Sen är det också så att det faktum att vi flyttade härifrån hjälpte oss att komma vidare i livet. Jag vet inte om det kommer att hjälpa de som bor här nu att byggnadernas rivs. Det krävs mycket mer än så.

Att riva hela bostadsområden för att komma till bukt med kriminalitet är inget unikt. Det har skett i olika områden med samma problematik i flera städer i USA, som Chicago, Baltimore och Detroit. I Italien revs emblematiska, segelformade kvarteret Le Vele di Scampia som var drabbat av droghandel och maffiakrig. Området tjänade också som kuliss för den italienska TV-serien Gomorra, likt Chêne Pointu förekom i Les Miserables. 

Men kulisserna är samtidigt en verklighet för människorna som faktiskt lever här.

Chêne Pointu är inte, som många instinktivt tror, ett område med hyresrätter utan andelslägenheter. På sextiotalet såldes de billigt i området med löfte om att kollektivtrafiken snart skulle byggas ut och närheten till Paris göra den låga insatsen till en god affär. Kollektivtrafiken är fortfarande inte tillräckligt utbyggd och området har gjort sig känt som ”Frankrikes mest nedgångna andelslägenheter”.

Jag vet inte om det kommer att hjälpa de som bor här nu att byggnadernas rivs. Det krävs mycket mer än så.

Det faktum att de var privata gjorde att det inte var ”någons jobb” att fixa och bostadsmarknaden korrumperades, andelar såldes för galna summor och hyrdes ut på svarta marknaden. För att kunna gå vidare och riva byggnaderna har staten med generösa erbjudanden lyckats köpa loss alla lägenheter och dessutom bygga nya bostäder i kommunen för att erbjuda de utflyttade. Runt 8000 personer kommer att ha evakuerats när det är klart.

Enligt lokala politiker i Clichy-sous-Bois är inte rivningen av Chêne Pointu först och främst för att stävja kriminalitet utan en säkerhetsfråga och sanitär angelägenhet.

– Även om det verkligen är en förhoppning att det kan bryta vanor. Det finns gängkriminella som styr över hela våningar i de här byggnaderna. Det måste också erkännas.

Det finns studier, som exempelvis en från Massachusets universitetet vid ”The Influence of Gentrification on Gang Homicides in Chicago Neighborhoods, 1994 to 2005” som visar på tveksamma resultat av att riva bostäder i brottsfrämjande syfte. Som titeln antyder handlar studien om så kallad ”gentrifiering”– det vill säga att invånarna i ett område delvis byts ut från en socioekonomiskt svagare till en socioekonomiskt starkare grupp.

Studien visar att gentrifiering faktiskt fungerar – men inte om man forcerar den genom att exempelvis riva bostadsområden. Det som fungerar är att göra det dyrare att leva där.

– Det är inte vår plan att byta ut människor. Vi vill att alla de som flyttar ut ska finna ett nytt hem i samma kommun, men vi vill samtidigt att kommunen ska växa, att nya, dyrare områden ska samsas med andra bostadslösningar. Att ekonomiskt starka ska våga leva sida vid sida med ekonomiskt svagare. Det tror jag nämligen är den enda lösningen, säger Olivier Klein som får medhåll från sin efterträdare, dagens borgmästare Samira Bohout Tayebi, även hon från socialistpartiet.

– Allvarligt talat, vi blev inte rikare av att flytta härifrån. Men bara det att ha vänner som levde i en annan slags självklarhet, jag vet inte hur jag ska förklara det, gjorde hela skillnaden för mig, säger konstnären Phemina och fortsätter.

– Jag tror alla mår bättre av att blandas upp, få lite perspektiv, se att mitt sorts liv är inte det enda alternativet-