Det är samtidigt något urtypiskt malmöitiskt och udda över hela atmosfären.

”Jihad körkortsteori” samsas med rep­lokaler, teatrar, en moské, en afrikansk kyrka och hela området luktar bakverk.

Det sistnämnda är en grundbult till varför området blivit som det blivit.

Här har nämligen bageriföretaget Pågen sina fabriker och bland annat tack vare dem har den här delen av Sofielund (som området heter) blivit Sveriges första och hittills enda ”kulturljudzon” där verksamheter får låta, utan att drabbas av klagomål från grannarna.

Man har löst ett problem som är överhängande i flera städer. I Stockholm och Göteborg har många klubbar och konsertlokaler ­klappat igen på grund av att de boende i närheten vill leva centralt, men tyst.

En ekvation som är närmast omöjlig.

En by med ”kant”

Den sammanhållande länken i projektet är kulturföreningen NGBG som föddes tack vare veteran-kulturarbetaren Nicklas Johansson. Han har jobbat 25 år i Malmö stad, gjort ett 20-tal Malmöfestivaler och Öresundsfestivaler och mycket annat. 2015 hade han börjat intressera sig extra för gräsrotskultur i Köpenhamn och idéer kring vad man hade kunnat plocka med hem till Malmö for runt i huvudet.

– I den vevan hittade jag ett visions­program som Köpenhamns stad skrivit som hette ”För en by med kant”. Det går inte riktigt att översätta till svenska, men ”for an edgy town” ungefär. Det innebär det att det är medborgarna som har kunskapen, ­förmågan och viljan att definiera staden, berättar Nicklas på Annelundsgården som är NGBG:s kulturhus.

Här bedrivs många verksamheter och till och med trädgården kring huset är möblerat med tillfälliga kulturprojekt.

Industriområdet hade sedan länge band som repade i vart och vartannat skrymsle när Nicklas ”hittade” det.

– Här fanns under många år det vissa kallar svartklubbar, eller medlemsklubbar. Och här har funnits många starka sociala rörelser. Kanske inte så slätkammat och välanpassat. Hade man undersökt vad som egentligen fanns i byggnaderna så hade man nog stängt ner saker och ting för länge, länge sen.

Hans självpåtagna uppdrag blev att dra fram det här utbudet, agera förkämpe för dem i de politiska rummen och slåss för deras existens.

– Jag ska egentligen inte bestämma alls. Hela min grej var att jag ville att det skulle vara medborgardrivet, säger Nicklas.

Fullkontakt med svensk byråkrati

En halv kilometer längre ner på gatan ligger Plan B. Rocklubben som fått ett rykte om sig långt utanför Skånes gränser. En pulserande musikscen med stora industrilokaler som känns mer Berlin eller Brooklyn än svenskt.

– Vi öppnade 2015 i en källare på andra sidan gatan. Där huserade vi i tre och ett halvt år. Vi hade polisen efter oss av massa olika skäl, berättar Carlo Emme, Plan B:s grundare och eldsjäl.

Han beskriver sig själv, halvt skämtsamt och halvt på allvar, som politisk flykting från Italien. När Berlusconi tog makten och halva hemstaden visade sina bruna ­rötter fick han nog. Sverige tycktes enligt all research som motpolen, fast det var förvisso innan han skulle gå 15 ronder fullkontakt mot svensk byråkrati.

– Den första konserten var den fjortonde juli 2018. Ingången var genom den orangea containern där borta, och då hade vi bara den här ytan och garaget, fortätter Carlo och pekar i olika riktningar samtidigt som han ger en snabbfotad guidning genom hela Plan B.

Han visar nybyggda loger, barer, scener, toaletter och mycket annat. Stället är imponerande stort och innefattar nu tre scener för olika stora publiker, ett utomhusområde med innovativt byggda hängplatser och ett eget rökeri.

Idag är hela stället fullt lagligt och innehar varenda tillstånd som den svenska byråkratin kräver. Och det bara några år efter att hela stället kallades ”svartklubb” av de som ville ha bort den.

Nicklas Johansson upptäckte snabbt Plan B när han började engagera sig i området. Under den allra första gatufesten de höll, 2016, så drog han ut dem från källaren till gatan.

– Deras lokaler var inte godkända enligt brand och miljöskydd. Så jag flyttade ut allt utomhus för en gatufest och för att visa upp verksamheten. Första året hade vi 14 scener, ungefär 400 deltagare och 5000 besökare, berättar Nicklas.

NGBG gatufest har sedan dess vuxit för varje år. Förra året kom det 30 000 besökare. Enligt Nicklas Johansson var det noll våldsbrott och noll sexuella trakasserier.

Besök av polisen

Carlo Emme startade som musiker i eget band men när Plan B sjösattes fanns inte längre tid för sådant. Den första källarlokalen, där det var klubb för medlemmar, fick ofta påknackningar av polisen.

– Folk tror att klubbar endast för medlemmar är ett sätt att komma undan reglerna. Men när de bestämmer sig för att stänga ner dig så kommer de stänga ner dig i vilket fall. Det är inget skydd alls. Vi var 22 000 medlemmar när de stängde första Plan B, säger Carlo.

Varje påknackning ledde till att de började uppvakta politiker, den lokala pressen och skicka en strid ström tillståndsansökningar. Carlos mantra blev att de var en god kraft och att politiker sköt sig själva i foten om de ville stänga ner dem.

De fick opinionen med sig.

– Nicklas dök upp i mitt liv 2016. Han kom och tittade på en konsert vi hade i källaren och sa jag tror ni behöver lite hjälp. Ni behöver bygga om och få det mer representabelt. Så han drog dit verktyg och byggde vår bar, berättar Carlo.

Tilläggas bör att det skedde på fritiden och inte inom ramen för hans lönearbete för Malmö stad.

En arme av Pågen-advokater

Att de olika verksamheterna längst Norra Grängesbergsgatan till slut ledde fram till landets första kulturljudzon har som sagt med Pågen att göra.

Eller Pågens pengar kanske man får säga.

Carlo och Plan B slog sig ihop med Ulf Johansson, som drev Slakthuset i Stockholm. Han kom ner och kollade på stället och gick direkt in med rubb och stubb rent ekonomiskt. Han står idag som ensam ägare och Carlo uppbär lön som bandbokare, men det är mest teknikaliteter enligt honom själv.

Samtidigt som Plan B städade upp sin verksamhet och NGBG växte sig stora så ville Malmös kommunala bostadsbolag (MKB) bygga studentbostäder i området. Det hade troligtvis satt punkt för kulturverksamheten, men det hade även inneburit stora problem för Pågens fabriker som både bullrar och dessutom kör skytteltrafik med lastbilar lastade med bröd och bakverk.

En Pågen-armé av advokater satte stopp för planerna på studentbostäder, och Nicklas ­Johansson såg chansen till ett udda samarbete.

– Vad har kulturen och industrin gemensamt? Jo buller. Industrin har alltid haft rätten att bullra. Därför har man inte kunnat bygga bostäder nära industrin. Kulturen har däremot inte haft samma rättigheter. Om det byggs bostäder ovanpå någon jazzklubb som funnits sen Gustav Vasas tid så är det jazzklubben som får packa ihop och stänga, säger han.

Han började uppvakta även dem och har lyckats få tillgång till en del lokaler i de ­Pågen-ägda husen.

– Jag vet inte hur många underbolag Pågen har, men det är många. Bland annat ett fastighetsbolag som köper upp allt de kan här omkring för att säkra sina rutter och skydda sig mot klagomål, säger Carlo Emme.

Han har en något mer cynisk syn på kulturljudzonen och menar att Pågen inte bryr sig nämnvärt, förutom om att skydda sin egen verksamhet. Att kulturen också tillåts bullra kommer mest som en positiv sidoeffekt.

Nicklas Johansson, som suttit i alla ­politiska möten är mindre cynisk.

– Det är ju en ganska ohelig allians. Men den blev ju extremt lyckad sett till resultatet, säger han.

– Det roliga är att väldigt många av politikerna faktiskt bytte uppfattning när de fick komma hit och titta. De fick se snickerier, biograferna på gatan, de fick kolla på Plan B och alla replokaler och de hade ju ingen aning om allt som händer här. Men då fick de helt plötsligt en annan bild, säger Nicklas.

Det långa arbetet ledde till slut fram till ­beslutet om att instifta en ”ljudzon” i septemb­er 2021.

– Sverigedemokraterna ville naturligtvis riva detta, men i slutändan så lyckades vi få till en enig stadsbyggnadsnämnd, säger Nicklas.

Fler vill gå i samma fotspår

Intresset för kulturljudzonen har varit stort både i övriga Sverige och internationellt. Nicklas Johansson har tagit emot representanter från såväl Montreal som Trollhättan under de två år som gått. I våras lade Center­partiet i Göteborg fram ett förslag om att göra samma sak där. Carlo Emme tror inte att zonen i det långa loppet är något skydd mot gentrifiering eller bortträngning, men tänker njuta så länge det varar.

– Den dagen Pågen bestämmer sig att alla deras byggnader kan bli lägenheter och de själva flyttar någon annanstans så kommer det bli så. Men jag tror inte att det här ­kommer bli nya ”Möllan” under min livstid, så jag bryr mig inte så mycket, säger han.

Än så länge får afrikanska kyrkans gospel, alla replokaler och vilken konsert Plan B råkar ha för kvällen låta ihop med industriverktyg, bilmekaniker och Pågens lastbilar.