I de senaste årens våg av biografier om kända svenskar som Ted Gärdestad och Monica Zetterlund, så har turen kommit till Astrid Lindgren. Men det är inte hennes författargärning som står i fokus i ”Unga Astrid”, utan hennes tonårstid.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hotas
I inledningen får Astrid (då Ericsson) jobb som hjälpreda på Vimmerby tidning. Hon får börja med korrektur och annonser, men chefredaktören Reinhold Blomberg har ett gott öga till henne och låter henne så småningom skriva reportage. Kärlek spirar mellan de två – och det skulle säkert vara romantiskt att se på om det inte var för metoo. Men nej, 2018 är det faktiskt lätt obehagligt att se en tonårsflicka raggas upp av sin 30 år äldre chef, som dessutom hotar henne när hon inte dansar efter hans pipa.
Anklagas för otukt
Nåväl. Innan han blir otrevlig inser Astrid att hon är gravid. Hennes mor (utmärkt spelad av Maria Bonnevie) och far är goda kristna och ser inte med blida ögon på dotterns grossess. Hon måste resa iväg för att inte dra skam över familjen och för att skydda barnets far. Han ligger i skilsmässa och frun anklagar honom för otukt – 1926 var det olagligt att vara otrogen – så Astrid flyr till Köpenhamn. Där föder hon sitt barn och besöker honom under de första tre åren av hans liv, medan hon i Stockholm skaffar sig utbildning, jobb och bostad så hon kan ta hand om honom.
Det är ledsamt och gripande, inte minst Astrids trasiga relationer till sin stränga mor och till sonen, som blir mindre hennes för var gång hon hälsar på hos fostermamman i Danmark.
Precis som med Ted och Monica Z har familjen, i det här fallet Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, kritiserat de konstnärliga friheterna filmskaparna har tagit sig. Hon menar att filmen skildrar en period som hennes mamma själv var ytterst tystlåten om – och att den bygger på ren spekulation.
Regissören förklarar å sin sida för Expressen att det hela är ett viktigt stycke kvinnohistoria och mer är att liknas vid den utsmyckning av verkligheten som det brittiska kungahuset får i ”The Crown”.
Jag förstår att den som gör en ”bio-pic” inte kan hålla sig benhårt till sanningen eller kronologin, men nog har Nyman en poäng i att ett hennes mors liv rymde så mycket mer än de här åren.
”Inte subtilt för fem öre”
Men det stora problemet i filmen är inramningen: en åldrad Astrid som sitter i sin lägenhet och läser beundrarbrev från barn. Dessa barnröster, som är berättarröster under några av filmens nyckelscener, blir övertydliga och närmast tramsiga. ”Det finns saker man måste göra även om man inte vågar, annars är man bara en liten lort”, läser barnet medan Astrid försöker intala sig att hon kan ta hand om sin lille Lasse. Det är inte subtilt för fem öre – och inte värdigt en stor berättare som Astrid Lindgren.
