BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Då var det 1977, och allt var annorledes för 40 år sedan. Själv fyllde jag 20, och tack vare Janne Uddenfeldt på Östra Real var jag redan en smula medveten om att det fanns något som kallades punk. Sardoniskt leende vek han upp jackans krage och visade det hemliga tecknet: en helt vanlig säkerhetsnål.
Bytte beige till svart
Den där biten metall utan tydligt budskap utgjorde ett helt annat tecken än de gamla antiatomkraftknapparna som vi normalt hade fästa i våra gamla sönderfallande mockajackor. Den sa liksom bara ”Stick åt helvete”, i stället för ”I vårt nya samhälle byggt på sol, vind och vatten är vi ett träd med djupa, djupa rötter och är jättesnälla mot varandra …”.
Det fanns något så liksom bussigt folkhemsuppfostrande över proggen, något så blitt över tvärflöjtspelande 40-talist-feministers livmoderstecken på konserter i Rålambsparken.
Roligare då att knyta näven och hoppa jämfota i vrede över Margaret Thatcher och Gösta Bohman. Att färga sina gredelina kläder svarta och byta den beigefärgade mockajackan mot en i svart, slitet läder. Inte minst när vi hade sett Patti Smith på Konserthuset i Stockholm 1976 började vi fatta att det var dags att byta stil. Hon verkade så, tja, underbart ouppfostrad. Fri och androgyn. Ball, det vill säga cool med dagens språkbruk.
Förde arvet vidare
Sen var det ju drogerna. Musikkritikerna Simon Reynolds och Joy Press har i sin bok ”The sex revolts. Gender, rebellion and rock’n’roll” (1996) delat upp musikstilar och drogbruk på ett intressant vis.
Marijuanarökaren ser och hör och känner och tänker och upplever en strid ström av fenomen som hen annars inte skulle ha gjort (tror hen åtminstone). Det står i stark kontrast till alkoholens super-nu och dess insnävande effekt som ju kan få folk att stå och tjata i evigheter om en enda liten pryl.
Vidare verkar det som om kokain och amfetamin hör ihop med alkohol. Det kallas väl speed inte för inte, och det är vanligt att folk kombinerar bägge drogerna. Hen som snortar sånt blir pigg och snabb och otålig och skärpt och pratar och röker och dricker mycket, det känns bråttom och en vill ha resultat. Då passar det att sätta på något punkigt som kutar från början till slut genom en tydlig struktur – versrefräng, versrefräng – på tre minuter blankt.
På YouTube kan mästerverket ”God Save the Queen” ses och höras. Notera den bisexuella sexmissbrukaren Steve Jones aningen tjejiga utstyrsel. Om vi tänker bort det sorgliga att han utsattes för övergrepp i barndomen, så kan vi ändå glädjas åt att han där för det androgyna arvet från bland andra David Bowie och Rod Stewart vidare.
Queer underton
Vi som gillade spinkiga killar i kajal hade goda tider att se fram emot. Utan att dra det för långt fanns det ändå en queer underton i punken.
Lägg därtill ”God Save the Queens” angrepp på kungahuset som fick BBC att bannlysa sången, och finalens maniska upprepande av ”No future”. Liksom raderna innan: ”When there’s no future / How can there be sin / We’re the flowers in the dustbin” – de raderna räcker väl för att hetsa upp vilken ungdomsmänniska som helst?
Ovan nämnda Simon Reynolds och Joy Press försöker sortera mellan musikstilar och drogbruk, kön och sexualitet. De beskriver rocken och punken som manlig – ”brothers in arms” – och västerländskt urban i motsats till en kvinnligare, mer österländsk eller rentav pastoral musikstil. De menar att psykedelikans (och även vad jag i svensk kontext tolkar som proggen i vid mening, den kunde ju vara mer eller mindre politiserad beroende på både ort och klasståndpunkt) mer eller mindre dolda agenda på ett mantradrabbande sätt ”alltid har varit att hjälpa lyssnaren att befria sig ur tidens bojor”. Den handlar om flow och ”flux” – flöde, ett omlopp statt i ständig förändring – i kontrast till de upplevelser som fick Jimi Hendrix att säga att ”om jag är fri är det för att jag alltid springer”.
40 procent är tjänstemän
Så framstår inom vissa musik- och berusningsstilar alltså hastigheten och tempot som en kvalitet i sig. Som en samtida, resultatinriktad och individuell metod att befria sig från tiden. Genom att själv bemästra den och springa lika fort som tiden går.
Med eller utan droger har det med tiden visat sig att åtminstone de svenska punkarna har klarat sig bra i livet. Exempelvis har forskarna Per Dannefjord och Magnus Eriksson visat att ”punkarna, oavsett bakgrund, har högre sociala positioner än genomsnittet för motsvarande åldersgrupp i hela landet. Det mest anmärkningsvärda resultatet är att mer än 40 procent av punkarna (totalt) i dag är högre tjänstemän, jämfört med knappt 20 procent av rikets män i samma åldersgrupp som helhet.” (Det där ”män” avser förmodligen människor.)
Av det feta ”Nej!” som punken var blev det sålunda ett ganska så rungande ”Ja!”. Det ger visst hopp i dagens oroliga värld. Som redan Woodie Guthrie meddelade på sin gitarr: ”This machine kills fascists”.
