Initierat/Rasmus Landström.

2020-12-27 11:20
  • 1800-talsförfattaren Claës Lundin. Bild: Wikimedia/Public domain
    1800-talsförfattaren Claës Lundin.
  • Harry Martinson. Bild: Leif R Jansson/TT
    Harry Martinson.
  • Aniara blev hyllad biofilm 2019. Bild: Press/SF Studios
    Aniara blev hyllad biofilm 2019.
  • Karin Boye. Bild: TT/Pressens bild
    Karin Boye.
Puffetikett
Dagens ETC

Gediget om svensk sci-fi – faktasin är ingen kusin från landet

Science fiction på svenska är ett underutforskat ämne. Men i dagarna kommer en översikt i tre band och ett nästintill heltäckande verk om traditionens utveckling. Rasmus Landström har läst ”Faktasin” och hyllar Bertil Falks arbete i kulturdemokratins tjänst.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hur översätter man Science Fiction till svenska? 1953 anordnade Aftonbladet en tävling och det vinnande bidraget blev ”Teknodikt”. På tredje plats kom författaren Sture Lönnerstrands förslag ”Faktasin”, vilket också är titeln på en nyutkommen översikt av den 87-årige journalisten Bertil Falk. Själv undrar jag varför dessa ljuvliga begrepp aldrig fått genomslag – svenskan förklenas om vi inte brukar översättningarna. Dessutom är faktasi ett bättre ord än Science Fiction, eftersom traditionen utvecklats sedan Mary Shellys ”Frankenstein”. Numera innehåller den inte bara spekulationer av teknisk art, utan även sociala och psykologiska fantasier. Men kanske blir det en namnändring med Falks verk. ”Faktasin” är nämligen ett ambitiöst försök att teckna den svenska SF-historien, från 1600-talet fram till 2012. Dessutom är den osannolikt välresearchad: så fort minsta poet knystat om månen är Falk där.

SF är en anglosaxisk tradition och mot giganter som HG Wells, Ray Bradbury och Ursula K Le Guin står vi oss slätt. Detta betyder inte att den svenska faktasin är den foliehattsklädda kusinen från landet. Från 1734, med start i Olof Dahlins ”Saga om Erik hin Götske” skrevs en rad utopier på svenska, inspirerade av Thomas Mores ”Utopia” och Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Den första renodlade SF-romanen fick vi med Claës Lundins ”Oxygen och Aromasia” 1878, vilket är relativt tidigt. Den utspelade sig 500 år framåt i tiden och tillförde ett underhållningsmoment till framtidsskildringen. I det Stockholm som tecknas finns rullande trottoarer och en exotisk uppfinning kallad ”luktorgel” (den uppmärksamme SF-läsaren drar en parallell till Philip K. Dicks 60-talsuppfinning ”humörorgeln”).

Märkligt nog kallar Falk faktasin för en ”genre”. Detta är ett missförstånd: en sonett är en genre, medan något så brett och spretigt som SF snarare är ett ”fält” eller en litterär tradition. Som sådan fick den sitt genombrott på 1940-talet i Sverige med Jules Verne-Magasinet. JVM födelse följdes genast av ett avfärdande från kulturetablissemanget. 1947 gick en rad författare ut och krävde stoppandet av det ”kulörta träsket”, med en lumpen hänvisning till pappersransoneringen. I Tidning för Sveriges läroverk varnades för ”mystiska strålar, kufiska planeter och vidunderliga projektiler” som skapade otillbörliga ”sensationer”. För tidskriftens del var detta gratisreklam: upplagan steg till 80 000 ex i veckan. Som Falk konstaterar var 1940-talet en period då hundratusentals svenskar läste SF varje månad, viket nog aldrig kommer ske igen. Falk var för övrigt med och återupplivade Jules Verne-magasinet 1969.

Storhetstiden

Faktasier i Sverige upplevde en storhetstid mellan 1940-1970, och det är denna epok som författaren lägger mest krut på. 1940 publicerades Karin Boyes ”Kallocain”, en eftersläntrare till 1930-talets varningsfaktasier för ”totalitarismen”. 1953 kom Harry Martinsons ”Aniara” som klädde idén om ett generationsrymdskepp i den episka lyrikens dräkt. Falk ägnar dessa klassiker oväntat lite utrymme. Istället beskrivs rymdopera-författaren Dénis Lindbohm och surrealisten Sture Lönnerstrand som portalfigurerna. Saken beror på att Falk är en äkta aficionado: för honom står idéerna i centrum snarare än den litterära kvaliteten. ”För mig innehöll rymdskeppet Aniara inga som helst idémässiga nyheter”.

Själv har jag inga problem med perspektivet. Det annorlunda skärpedjupet får Falk att se kvaliteter hos den snabbskrivande Lindbohm som en litteraturvetare inte skulle upptäcka: hans förmåga att skapa en hisnande känsla i läsaren genom oväntade twister mot slutet (sense of wonder). Men det gör honom samtidigt blind för kvaliteten hos några av SF-litteraturens senare genier. Genom det återkommande ”detta har redan gjorts” missar han originaliteten i Lars Gustafssons filosofiska SF-noveller och postmodernisten Lars Jakobson avfärdas som ”osjälvständig”. Den sistnämndes mästerliga ”Vännerna” (2010), med sin blandning av folkhemsdystopi och konsumtionskritik, avhandlas inte ens. Detta för tankarna till SF-kännaren John-Henri Holmbergs uttalande: Science Fiction är ”modernismens idémässiga litterära uttryck”. Viljan att utforska nya planeter motsvaras av besattheten av nya idéer.

Sju decenniers nördande

Hur står sig då ”Faktasin” som översikt? Sett till täckningsgraden: oerhört väl. Falk – som har sju decenniers nördande bakom sig – har verkligen tagit del av allt. Som läsare kan jag rentav tycka att han kastar ut näten lite väl långt. Jag har svårt att köpa att Elin Wägners ”Norrtullsligan” och CJL Almquists ”Det går an” ska räknas till traditionen. Falk menar att socialrealistiska skildringar av alternativa levnadsförhållanden har ett drag av faktasi: men i så fall måste ju i princip all samhällskritisk litteratur betraktas som en underkategori till sf. En annan sak att anmärka på är Falks slarvighet: till exempel upprepar han det lite udda ordet ”knäsatt” så ofta att man får intryck av att han hakat upp sig. Vid ett tillfälle kallar Falk Horace Engdahl för ”nobelpristagare”, under ett tröttsamt angrepp på kritikerkåren. En sådan vårdslöshet ger intryck av att han knappt läst igenom texten.

Ändå ursäktar man honom i slutändan – för det finns något vackert i det gigantiska arbete han utfört. I ”Faktasin” går Falk igenom tusentals noveller i små obskyra magasin. Han läser det tidiga 1900-talets fantasier om rullande trottoarer, 30-talets flygromaner, 50-talets jetpack-fantasier och 60-talets rymdfärder. Allt huller om buller och utan någon vördnad för upphöjda författare. På så sätt är ”Faktasin” en stor gärning inte bara för den underutforskade populärlitteraturen, utan även ett vördnadsvärt kulturdemokratiskt arbete.