Fritt från pekpinnar om moralism

Det är 1976. 15 år gamla Minnie (Bel Powley) kommer i puberteten och inser att hon är kåt. En tonårstjej som undrar ”Vad är det för fel på mig? Jag tänker bara på att knulla” hör inte till vanligheterna på film. Åtminstone om man letar bland de klassiska lolita-karaktärerna. Minnie inleder en relation med sin mammas pojkvän, styvpappa om man så vill, men det vi får ta del av är hennes fantasi från början till slut. Minnie är hela tiden subjektet. Det är hon som har normalt trassligt tonårsliv vi bryr oss om. Hon har humor, hennes föräldrar är skilda, hennes syster spionerar på hennes telefonsamtal, hon vill bli serietecknare som Aline Kominsky.

Det förbjudna förhållandet blir en berg– och dalbana av eufori och bottenlös besvikelse. ”Jag är van vid ett barns raka kommunikation, jag är fortfarande nästan ett barn”, säger Minnie insiktsfullt när hon förvirrat försöker läsa av styvpappan Monroes (välspelad avAlexander Skarsgård) allt mer ambivalenta känslor. Mest överraskande är väl att han som förför henne inte spikas fast vid skampålen innan filmens slut. Vi får snarare följa maktspelen i deras relation där Monroe till en början utnyttjar sitt övertag, men senare hamnar i en fälla eftersom Minnie har makten att skvallra, vilket i sammanhanget är en rätt stor hållhake.