Så inleder Tage Danielsson Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Vi vet alla vad den handlar om: den unge rikemanssonen som inspireras av Robin Hood och omfördelar överklassens oönskade julklappar – en handmålad porslinstallrik, en randig sidenslips, japanska servettringar i päronträ – till samhällets olycksbarn.

Sagan skrevs 1964, den tecknade filmen premiärvisades julen 1975. Åren däremellan blev den svenska välfärdsstatens crescendo, då reformer och facklig lönekamp byggde världens jämlikaste land. Med demokratisk omfördelning istället för spontana välgärningar.

Antagligen var det svårt på den tiden att föreställa sig att det gamla Fattigsverige skulle göra comeback och att välgörenhet i juletid skulle bli på modet igen.

I Coops medlemstidning Mer Smak intervjuas Annette Ullberg – ”en av landets många julhjältar” – som ”tillsammans med landets mest kända kockar” och ett gäng andra volontärer bjuder hemlösa på julgröt i Kungsträdgården i Stockholm. ”Att servera jullunch till hemlösa är mer hands on, och jag ser att jag gör något bra”, säger Annette, som till vardags jobbar med event och marknadsföring. ”Jag tror på yin och yang.” 

Filantropin försiggår också på nätet. Den relativt unga organisationen Giving People uppmanar folk att swisha 20 kronor, ”för att utsatta barn ska kunna fira jul”. På organisationens Facebooksida – som nu har 122 000 gillamarkeringar – postas fattiga svenska barnfamiljers rop på hjälp en gång i kvarten. Ett exempel: ”Föräldrarna till de tre barnen som är mellan fyra och 16 år har det tufft ekonomiskt. Pappan är arbetssökande och mamman jobbar deltid. Det finns ingen möjlighet för de att få ihop det till julmat.” Ett annat: ”Familjen lever under existensminimum och har en mycket låg inkomst. Mamma önskar att barnen får en jul som hon själv inte kan ge. Barnen är ledsna över att mamman inte kan tillgodose detta.” Ett tredje: ”Sjukskriven mamma med pojke oroar sig över julen. Mamman vet inte riktigt när hon skall börja jobba men under tiden är ekonomin kärv och familjen kommer inte att klara av att ha någon jul.” Och så vidare. Totalt närmare 2000 ”ärenden”. Ett virtuellt tiggeri som väl bara till formen skiljer sig från det på gatorna.

Det är förstås inte utan grund. I själva verket fångas bara en bråkdel av alla rop på hjälp upp av Giving People och andra privata initiativ. Av Rädda Barnens senaste rapport framgår att 234 000 svenska barn, 12 procent, lever i ekonomisk utsatthet. Mest utsatta är barn till singelmammor och utlandsfödda föräldrar. Och om de två faktorerna kombineras framträder ”ett mycket tydligt mönster av ojämlika ekonomiska villkor”, konstaterar rapportförfattaren och professorn Tapio Salonen.

Och det är just ojämlikheten som är problemet. De växande klyftorna. För att döma av Veckans Affärers senaste miljardärslista lider landet inte direkt av resursbrist.

Förra året kunde det lilla Sverige stoltsera med 178 miljardärer. Tillsammans ägde de mer än 2 000 miljarder. Eller närmare bestämt
2 076 000 000 000.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag roade mig med att titta på tidningens tidigare miljardärslistor. För tio år sedan, 2006, fanns det 125 svenska miljardärer, som tillsammans var goda för 815 miljarder.

Även om man räknar bort nytillskotten har kapitaltillväxten varit extrem: 240 procent.

Sveriges rikaste har alltså blivit väldigt mycket rikare. Trots finanskrisen.

Fastigheter och uppskattat lösöre. Aktier förstås. Ja framförallt aktier, noterade och onoterade. I topp finns kapitalägarna som styr näringslivet: Kamprad, Persson, Ax:son Johnson, Schörling, Bennet, Lundberg, Hult, Douglas, Andersson, Paulsson, Lundin, Lorentzon, Ek. Den gamla och nya ekonomins profitörer, familjer som sett värdet på aktieinnehaven öka exponentiellt, som sett företagsvinsterna och kapitalvinsterna skena. 

Nu ruvar de alltså på ett par biljoner. Förmodligen mer. Många har också skyfflat pengar till ljusskygga skatteparadis. Gömt rikedomar för staten. För välfärden. Samtidigt har politikerna – såväl borgare som sossar – avskaffat arvsskatten och förmögenhetsskatten, dumpat bolagsskatten och skatten på aktieinkomster, sänkt marginalskatterna.

I den kommande boken Jakten på den försvunna skatten (Ordfront) beskriver journalisten Erik Sandberg hur det gick till när ”Sverige blev ett skatteparadis för rika”.

Och det parallellt med att de sociala skyddsnäten har trasats sönder.

Från jämlikhetsstat till nyliberal experimentverkstad. Från ett land där ambitionen var att ingen skulle behöva tigga för sin överlevnad, där målet var att alla skulle ha möjlighet att leva ett anständigt liv i en solidarisk och relativt jämlik gemenskap, till ett land där växande fattigdom och rikedom skapar en explosiv cocktail av vanmakt och förakt.

I det sammanhanget är Giving Peoples julkampanj mer ett symptom än ett problem. Det är knappast välgörenheten, eller för den delen de fattiga tiggarna, som ska klandras, utan den politik som utmålat rika skattesmitare som ”närande”, arbetslösa och sjuka som ”tärande” och demokratisk omfördelning av resurser som ”bidragsberoende”.

Missförstå mig inte – det är inte fel att folk tjänar mycket pengar. Men ett samhälle där de rika blir allt rikare medan hundratusentals barn lever i fattigdom är inte hållbart. Inte ens om tusentals givmilda människor skänker julmat till medellösa. Inte ens om en postanställd stjäl en byrådirektörs oönskade tändstickstavla och ger den till en fattig.