Bara minuter in i ”After Yang” rör sig tankarna till 2015 års ”The Lobster” av Giorgos Lanthimos. Det är inte bara det faktum att Collin Farrell spelar huvudrollerna i bägge filmerna, att de utspelar sig i en inte för avlägsen framtid eller att de bägge behandlar metafysiska, filosofiska frågor. Även känslan – den lågmälda, lite skruvade tonträffen gör att filmerna känns som syskonverk.
Men där ”The Lobster” hade en rad absurditeter och surrealistiska inslag som piggade upp rör sig ”After Yang” snarare fram som en stilla våg som man bara flyter med i. Det är långa, lugna klipp och inzoomningar – ibland till synes utan speciell anledning.
I ”After Yangs” framtid är det vanligt med människoliknande robotar i familjerna. Jake och Kyra lever med sin adopterade dotter Mika, och så Yang då, som agerar både storebror och lärare. Inte minst utbildar han systern i kinesisk kultur för att Mika ska få lära sig mer om sin egna bakgrund. Yang är som ni gissar en android. När han en dag går sönder så får framförallt pappa Jake (Farrell) sig en existentiell resa genererad av Yangs minnen. Det finns en ”story” att följa, men framförallt vill filmen ställa just de där existentiella frågorna. Samt vara vacker att titta på.
Jag kanske har överdoserat verk som gräver runt i samma tankeburk: kan ettor och nollor i binär kod ha känslor, själ och så vidare? På rak arm har ”Westworld”, ”Zoe”, ”She”, ”Ex Machina”, ”Raised by wolfs” med flera gjort detsamma bara de senare åren, och vidgar vi begreppet till problematisering av vad som är mänskligt i en värld som utvecklar artificiell intelligens finns en uppsjö till. I ”After Yang” kallas de ”techno sapiens” men vi har mött dem i film och tv som robotar, hubotar, androider, humanoider och en hel massa annat. Jag är ärligt talat rätt trött på det greppet och ”After Yang” tillför inget nytt. Jag har inget alls emot långsamma filmer, det kan ofta bara tillföra andra dimensioner, men här känns det efter ett tag som ett sökt grepp. En godkänd film, men tyvärr inte mer.