– Jag tror många av oss gillar att bli skrämda, på behörigt avstånd från faran. Speciellt i dystopiska tider, kanske för att känna att vi har kontroll. Jag ville skriva om en värld där allt ser ut som vanligt, men slutet är på väg med stormsteg. Min egen KBT-hantering av klimatångesten. Jag ville utforska vad det innebär att vara människa i en värld på lånad tid. Klimathotet är så abstrakt, så jag ville dra tanken på undergång till sin yttersta spets, lyfta verkliga frågor men förtydliga dem genom att frigöra dem från verkligheten.
När han researchade inför ”Slutet” pratade han mycket med Myndigheten för skydd och beredskap, MSB, om det svåra att nå ut med rätt information, något vi ser mycket av i dessa coronatider. Men han ser ”Slutet” som en hoppfull roman, trots att alla dör. Precis som i verkligheten kan katastrofen verkligen plocka fram både det värsta och bästa ur människan.
– Folk hjälper varandra. Relationer blir viktigare. Vi slutar hålla på fasaderna. Och det är psykologiskt intressant. Många tror att i en dystopi går vi alla runt med ständig panik, men vi funkar inte så, vi kan inte härbärgera ångest konstant. Vi försöker hitta till vardagens trygghet.
I ”Slutet” kan karaktärerna tillåta sig att ge upp och istället fokusera på att ta vara på sin sista tid och fundera på vad som är viktigt för dem.
– Det var nästan lite lockande.
”En genre full av hopp”
Författaren Karin Tidbeck arbetar på fantasyromanen ”The Memory Theatre” som finns klar någon gång under nästa år. Hon har även skrivit en del skräck, magisk realism, fantasynoveller och science fiction. Dessutom undervisar hon i fantastikskrivande och tillbakavisar nu bestämt att dessa genrer bara handlar om dystopi.
– Det är snarare tankar om att verkligheten är större än vad vi fattar. Författaren bygger ett slags idélaboratorium. Det behöver verkligen inte handla om undergångstankar.
Hon talar om litterära experimentvärldar där nya slutsatser om livets förutsättningar kan skönjas. Hur kan ett samhälle fungera? Vad gör naturens egna faktorer med oss?
– Vi skriver om konsekvenser ur förutsättningarna vi skapat. Vi ser fenomen. Skapar frågor. Bildar en tes. Självklart är dystopi en stor del av genren. Det är ofta något folk utifrån lyfter fram. Men jag tycker det är oförtjänt.
En genre full av hopp
För även om det kan cirkla kring naturfenomen som pandemier så är detta en genre full av hopp, anser Karin. Utopier som gör oss nyfikna.
– Hur överlever vi? Hur löser vi problem? Framtidshopp kan även handla om den stora queerströmningen i denna litteratur som omkullkastar andra samhällsnormer. Det ger en nyckel till hur vi människor kan utvecklas. Det är ingen ny genre – den första moderna feministiska sf-boken kom ju redan 1910 och läsarna är faktiskt i alla åldrar.
Trollen – som vår dolda sida
Författaren Kristina Hård tycker att är tacksamt att skriva dystopier. Här kan författaren leka med stora förändringar. I sin senaste trilogi utforskar hon människans förhållande till trollen, som hon ofta ser som en muterad form av människa, det vi har inom oss men försöker dölja.
– Jag tycker att vi förlorat kunskapen om det övernaturliga och dess väsen som vi förr levde i symbios med. Men de flesta har ändå ett förhållande till troll genom sagorna eller till exempel John Bauers tavlor, det gör att jag får mycket respons när jag väcker liv i gamla folktroväsen i en nutida värld. Trollen ser jag som olika sidor av människan. De berättar hur vi hanterar kriser och rädslor. I en dystopi händer det oväntade plötsligt. Alla drabbas. Man behöver tur för att klara sig och överleva.
Hon ser otaliga fantastikämnen framför sig som lätt kan formas om till magi. Alltifrån den brännande björnlokan till totalitära stater, pest och artificiell intelligens.
– Historier om hemska sjukdomar, eller ett skenande klimat kan lätt få lyckliga slut med ett nytt vaccin eller en annan världsordning. Fast verkligheten är mer komplicerad.
Nu skriver hon om den transhumanistiska människan och förklarar att det handlar om att förstärka våra kroppar och sinnen med hjälp av sofistikerad teknik.
– Till exempel biohacka våra gener eller kroppsintegrera datorer. Nästa steg i vår mänskliga evolution. Människa 2.0. I min kommande roman vill jag utforska rädslan för att dö och jakten på att överleva själva livet med hjälp av tekniken.
Dystopi skulle alltså kunna ses som en väg in i den eviga lyckan?
– Det vet jag inte, men alla kriser för med sig förändring. Och förändring innebär möjligheter. På gott och ont.
