McMillen Möter.

2020-01-13 11:03
  • Bild: SVT, Erik Thurfjell
  • Bild: SVT
  • Bid: Svt, Erik Thurfjelll
  • Bid: Svt, Erik Thurfjelll
  • Bid: Svt, Erik Thurfjelll
Puffetikett
Dagens ETC

Erik och Lotta: ”Vår tid är extrem - framtiden blir mer lagom”

Det finns en framtid och den behöver inte nödvändigtvis bli ett totalt jävla mörker. I SVT:s nya program ”Rapport från 2050” lajvar Lotta Lundgren och Erik Haag hur vardagen i Sverige kan bli om 30 år – om vi klarat arbetet att bli utsläppsneutrala.

För Dagens ETC berättar tv-paret om vad ett bra liv egentligen innehåller – och varför Erik visar rumpan i rutan så ofta.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Många av oss får ångestsvettningar vid blotta tanken på framtiden i klimatkrisens tidevarv. Hur ska det bli för barnen? Hur kommer världen att må under kampen att hindra flera graders upphettning? Just dessa samtida orosfrågor tar Erik Haag och Lotta Lundgren grepp om i sitt nya program ”Rapport från 2050”. Upplägget är ett klassiskt ”what if”- scenario. Vad händer om Sverige klarat den klimatomställning vi bestämt att vi ska genomföra? Hur kommer vi att behöva leva?

– Vi visste att vi ville göra ett program om klimatet, sedan var frågan hur vi skulle lägga upp det så att inte barnen blir skitledsna eller ännu ledsnare än vad de redan är. Därför hade vi en idé att göra ett program med utgångspunkt i att vi klarat klimatmålen till 2050 och hur blir det då, säger Lotta Lundgren.

Resultatet är ett framtidslajv i fyra avsnitt där tv-duon bland annat testar att äta 2050-talets klimatsmarta mat, jobba på en automatiserad arbetsmarknad och att resa kollektivt. (Det senare går tyvärr inget vidare, eftersom de liftar med paret Jenny och Niklas Strömstedt och journalisten Jenny genast ställer den obekväma frågor om Erik Haags skilsmässa: ”Men hur kändes det när den där boken kom ut, som din exfru hade skrivit?”).

”Finns inga alternativ”

Även om det nya programmet till formen liknar tidigare serier som ”Historieätarna” och ”Landet brunsås” erkänner tv-duon att ”Rapport från 2050” varit mycket svårare att göra.

– Om 1700-talet vet man ju saker, för de har hänt. Framtiden har vi inte facit på, trots att vi jobbat nära forskare som kollat fakta, säger Erik Haag.

Är framtiden i ”Rapport från 2050” det mest sannolika scenariot, alltså att vi klarar klimatmålen?

LL: Det kan ingen av oss svara på, men om vi vill det och bestämmer oss för att det ska vara det primära målet, då klarar vi en omställning. Om vi däremot bestämmer att ständig ökande tillväxt är viktigare, då kommer vi inte att klara det.

EH: Historiskt kan man se att Sverige som samhälle har klarat flera stora omställningar tidigare: Från ett samhälle utan rösträtt till ett samhälle med rösträtt, människor har slutat röka i den utsträckningen vi rökte ett tag, vi har infört motbok och tagit bort motbok. Om man vill kan man känna sig stärkt av det.

LL: Ja. Om man tittar på Sverige är vi en ganska intressant kultur på det sättet. När vi ändrar något så gör vi det radikalt. Först är allting statligt, sedan blir allt privatiserat under loppet av bara några år. Så vi kan nog ändra på det här också.

Hur pratar ni med era barn om klimatet?

LL: Mina barn är 12 och 13 år. För några år sedan började de fråga om klimatet, och sen dess har det intensifierats. Ja, hur pratar man? Man förutsätter förstås att framtiden finns. Det vill vi också visa i programmet: ”Hallå, den finns, allt har inte brunnit upp!” för så kommer det att vara. Sen tycker jag att man ska vara ganska följsam. Har man ungar som är engagerade i klimatfrågan så ska man prata, men framför allt ska man lyssna. En människa kan inte åstadkomma någon större skillnad i den här frågan, men det kan vara ganska meningsfullt att fråga sig ”vad kan vi göra om vi vill vara med på den här omställningen som ändå kommer?”. ”Hur kan vi ligga lite i framkant?”. Det är ett kul snack att ta med ungarna.

EH: Jag har fyra barn mellan 11 och 23 år, de kan jättemycket om klimatet och är väldigt engagerade, så jag får höra massor om vad de lärt sig i skolan eller på sina telefoner, där de håller koll på omvärlden. Det är mycket att de berättar saker för mig, inte att de frågar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hur kan deras engagemang se ut i vardagen?

LL: Mina ungar vill inte ta emot nya kläder. Nyligen vägrade min pojke få ett par nya gymnastikskor, trots att han behövde ett par till gympan. Vi stod i affären och dividerade. Men då kunde vi komma överens om att vi köpte begagnat. Och sedan dess är det så vi köper alla hans kläder. Och nästan alla dotterns också. Även om hon är precis i den åldern när hon tycker att det är lite kul att kika i affärer och hitta sin stil. Det är rörande. Men det finns också en styrka i det där. De ska leva i framtiden, de verkar inte ha något problem att göra det som krävs.

Omställningen till en hållbar livsstil kommer att innebära en hel del förändringar för den genomsnittliga svensken, som idag står för 10 ton utsläpp av koldioxid varje år. Vilken var den mest brutala insikten om livet i framtiden ni fick under arbetet med det här programmet?

LL: En brutal insikt är att en enskild engagerad samhällsmedborgare inte kan göra skillnad själv. Det är jobbigt, för det blir ju svårare då, men för att sänka utsläppen tillräckligt mycket så krävs det en omställning överallt. Det krävs att transportsektorn vill det, att betongindustrin och flygindustrin vill det, och så vidare.

Ser ni tecken på att de vill det?

LL: Ja. Det här är ingen omställning som verkar ha gått kapitalet fullständigt förbi. De som tänker finnas kvar 2050, de ställer ju om nu för helt nya system där man till exempel snarare ska hyra ut saker till oss istället för att sälja dem. Det finns inga alternativ. Man rustar sig för det här och nu.

EH: Elbilsföretaget Tesla är till exempel mycket högre värderat nu jämfört med fossilbilstillverkare som Ford och GM. Det är inte svårt att hitta tecken på att en omställning håller på att hända.

Problemet är väl att det måste gå snabbare, och dessutom ske globalt. Hur ser ni på det?

EH: När man börjar läsa på om de här frågorna så blir man ju chockad över hur mycket kläder vi köper och som slängs. Men när vi frågar forskarna. ”Ok, vad är en vettig nivå?”, då är nivån de bedömer som hållbar faktiskt tillbaka på en livsstil som varit tidigare under mitt vuxna liv.

Det där är verkligen intressant. Att det bara är några fjuttiga årtionden som vi har konsumerat på den här extrema nivån, och som vi har kunnat nöjesflyga subventionerat för några hundralappar.

EH: Exakt. Vi sitter inte på en problematik som vi har ärvt av några okunniga förfäder som man kan vara arg på. Det är vi själva. Ska man skylla på någon så ska man göra det på sig själv.

LL: Ett sånt här program tecknar ju en tydlig bild av den samtid vi lever i precis just nu. Jag visste till exempelvis inte att svensken köper i genomsnitt ett nytt plagg i veckan, att vi tutar omkring i fem miljoner bilar på en befolkning på tio miljoner människor, eller att vi bor på en yta om 42 kvadratmeter per person i snitt. Det är vår tid som är extrem. Framtiden är lite mer lagom, kan man säga.

EH: I ett tidigare program fick vi höra om hemmafruparentesen. En tid då kvinnor inte skulle yrkesarbeta utan bara sköta hemmet. Först var det inte så, sen blev det så och sedan försvann det under loppet under några decennier. Och när vi har gjort det här programmet få man känslan av att vi de senaste decennierna kanske har levt i någonting som är en parentes.

Vilka fördelar kan ni se med det omställda framtidslivet?

LL: Man verkar få mer fritid, och det är ju många som upplever att de har brist på idag. För det här ju karaktäriserande för vår tid: Vi ska ta jättehöga lån för att ha råd att köpa en extra stor bostadsrätt, sen ska vi jobba ihjäl oss och så måste vi handla alla grejer och resa på alla resor som alla andra verkar göra. Och jag vet inte om man blir så jävla lycklig av det där. Det verkar inte som att den här samtiden som mår så förskräckligt bra, eller som att vi tycker att nu är vi äntligen framme. Det verkar tvärtom som att det här sättet att leva över sina tillgångar gör människor ganska olyckliga.

Vad tror ni kommer att skapa mening när vi lämnar ”peak stuff”-eran bakom oss? När vi inte längre kan renovera, flyga eller konsumera oss ”lyckliga”?

LL: Det är väl det gamla vanliga? Nära relationer är tydligen en sak, att det är bra som människa att inse att man sitter ihop i ett större system. Och att inte i första hand försöka överleva som en konsument, utan att koncentrera sig på att vara människa istället. Det är egentligen ett lite större liv, tror jag.

Grovt kalkylerat brukar era program bestå av ungefär 50 procent folkbildning och 50 procent Erik Haags rumpa. Jag måste få fråga: Skrivs det in i manus att du ska blotta baken eller är det liksom mer att du ”får feeling”?

LL: Haha. Har du verkligen räknat på det där? Det är faktiskt vår producent Karin af Klintberg som är där och hetsar Erik. I förarbetet jobbar vi i en grupp som bestämmer kring innehållet, men när kameran väl rullar gör vi som Karin säger.

EH: Sen är det väl lite vår metod att använda oss själva som försökskaniner. Det är ganska lekfullt.

Vad tänker ni om klimatförnekare?

– Det här klimatförnekeriet som pågår är jättetjatigt tycker jag, det verkar mest vara rätt mycket äldre människor, och de kommer att vara väldigt gamla 2050. Jag tycker att man får bortse från dem som inte tänker acceptera att det här är en realitet.    

Lotta Lundgren och Erik Haag om ...

... hur man gör underhållning av något som är på väg att förstöra tillvaron för våra barn?

– Det hade kunnat bli ett program om hur läskigt allt kommer att bli, mer som Godzilla eller så. Men vi valde att ha en mer hoppfull ingång, säger Erik.

– Det är ganska många människor som tycker att det är intressant och roligt med undergångsromantik, men vi tyckte inte att det varken kändes konstruktivt eller ansvarsfullt att göra ett sånt program, säger Lotta.

… om hur de själva vill leva år 2050, när Lotta är 78 år och Erik 82:

– Jag hoppas att jag kommer att vara precis där jag är nu, på Mörkö (i Stockholms södra skärgård, reds. anm) och knappt röra mig ur fläcken. Bara den lilla biten från köket och ut i trädgården ska jag gå, säger Lotta.

800dagar

Erik Haag och Lotta Lundgren

Ålder: 52 och 48 år.

Aktuella: Med pro­grammet ”Rapport från 2050”, premiär 15 januari i SVT. Här träffar Erik Haag och Lotta Lundgren experter och forskare som berättar om de anpassningar som krävs av samhället och hur människors livsstil och konsumtionsvanor kommer påverkas av omställningen.