När jag var 19 år och nyfrälst gymmare fick jag en märklig bok i min hand. Den hette ”Bänkpress” och var skriven av Sven Lindqvist. Det underliga med boken var att det inte gick att fästa någon etikett på den: varken roman, memoar eller fackbok – och samtidigt allt detta. Där skildrade Lindqvist hur han som femtioåring hade börjat lyfta skrot tillsammans med en kroppsbyggare och hur ett slags vakendrömmar kommit till honom under bänkpressen. Medan det på den här tiden var vanligt att beskriva gymmet som en hypermaskulin och aggressiv plats gestaltade Lindqvist kroppsbyggandet som en meditativ och ”reformistisk” aktivitet. När jag läste boken upplevde jag det som om författaren hade hittat en underjordisk gång till dom svettstinkande omklädningsrummen.
Några år senare insåg jag att Lindqvist knappast var någon författare jag skulle få ha för mig själv. Han hade skrivit böcker sedan sent 50-tal, översatts till femton språk och vunnit otaliga priser. Han hade publicerat reseskildringar från hela världen, givit ut sina dagböcker och debatterat allt från reklam till kolonialismens historia. Jag började läsa frenetiskt och insåg snabbt att detta var ett av dom verkligt stora författarskapen. Idag tänker jag på hur mycket jag hade uppskattat kritikern och professorn Stefan Jonssons ”Sanningskonst” där och då. Det är en samtalsbok mellan Jonsson och Lindqvist som kommer i dagarna och en utmärkt vägvisare genom detta kalejdoskopiska stycke litteraturhistoria. I femton kondenserade kapitel rör sig duon från debuten 1955 till böckerna skrivna på 2000-talet – och resultatet är strålande.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Lindqvist debuterade vid 23 års ålder och gjorde sig tidigt känd för sin gränsöverskridande stil. Han var reseskildraren som skrev poesi, fiktionsförfattaren som skrev fackböcker. Kort därefter började han skriva för DN, men 1957 blev han utfryst från tidningen efter debattinlägget ”Reklamen är livsfarlig”. Det var en bok som hävdade att reklamen var skadlig eftersom den fungerade som ”kommersiell masspåverkan”. ”Reklamen tjänar samma syfte i väst som den politiska propagandan i öst” skrev Lindqvist spetsigt. När man läser boken idag – i en tid då reklamen förvandlat leksakshandlarna till merchandise-månglare för Marvel och Disney – framstår den närmast som profetisk. Retrospektivt går det också att se att Lindqvist redan där lade fast sin politiska kurs: socialistisk och västkritisk, men aldrig undfallen mot diktaturerna i öst.
Lindqvist fortsatte sedan som resereporter och skrev några av de mest klarsynta böckerna om Kina och Indien på 60-talet. I samtalet berättar Lindqvist att han under sin färd genom Sydamerika kontinuerligt gick igenom anteckningsblocket: hade han intervjuat tillräckligt många från arbetarklassen? Eller bara representanter för dom övre skikten? Sedan jämförde han resultatet med statistik över befolkningsstrukturen och kompletterade om det inte stämde överens. Hur många reportrar kan skryta med ett sådant socialt ansvarstagande idag?
På 70-talet breddade Lindqvist sitt författarskap genom att publicera ”Gräv där du står” – en handbok för knegare som ville utforska sina arbetsplatsers historia. Inspirationen kom från Kina där landets befolkning uppmanades att gräva upp oförrätter från den förrevolutionära tiden. Från Peking till ABF i Ljungskile – så arbetar en sann intellektuell! Sen ska det väl sägas att den knappast tillhör världslitteraturen rent stilistiskt.
På 80-talet fortsatte Lindqvist experimenterandet genom att ge ut dagböckerna om sitt kärleksliv. Där skrev han utelämnande om sina erektionsproblem och blev en av dom första att bidra till mansrollsdebatten. När jag häromåret läste böckerna drabbades jag av hur queera dom är i sitt tilltal – bland annat pratar författaren om ”den manliga mödomshinnan”. Frågan är om vi haft en manlig essäist så fullkomligt befriad från machojargong som Lindqvist? Samtalsboken landar sedan i 90-talet där Lindqvist på sätt och vis avslutade sin resa mot smärtpunkterna. Då skrev han böckerna som utforskar folkmordets och kolonialismens historia, vilket väckte livlig debatt. Idag är det mer eller mindre självklart att koppla ihop förintelsen och kolonialismens historia, men det var det knappast då. Det har vi ”Utrota varenda jävel” och ”Terra Nullius” att tacka för.
”Sanningskonst” är en underbar bok för den som vill stifta bekantskap med Lindqvists ofantligt rika författarskap. Särskilt imponeras jag av den intellektuella spänsten i samtalet – för att hitta ingångar i dessa självreflexiva böcker kan inte ha varit lätt. Stefan Jonsson visar sig dessutom ha en intuitiv känsla för var dom bärande balkarna finns i författarskapet. Framför allt pekar han på hur intresset för demokrati går som en röd tråd genom böckerna. När jag läser ”Sanningskonst” slår det mig också att det finns en snarlik pedagogisk gärning hos de samtalande. För precis som Lindqvist skolade Jonssons generation i anti-imperialism har Jonsson undervisat senare generationer i postkolonialism, framför allt i ”De andra”. Det skapar en slags själsfrändskap i samtalet.
Sammantaget är ”Sanningskonst” en studie som i alla fall ger den här läsaren lust att ge sig ut i världen med en Lindqvist-bok under armen. Fast om det är till Saharaöknen eller till gymmet jag vill är jag osäker på.
