En strålande vandring från 1955 till idag

När jag var 19 år och nyfrälst gymmare fick jag en märklig bok i min hand. Den hette ”Bänkpress” och var skriven av Sven Lindqvist. Det underliga med boken var att det inte gick att fästa någon etikett på den: varken roman, memoar eller fackbok – och samtidigt allt detta. Där skildrade Lindqvist hur han som femtioåring hade börjat lyfta skrot tillsammans med en kroppsbyggare och hur ett slags vakendrömmar kommit till honom under bänkpressen. Medan det på den här tiden var vanligt att beskriva gymmet som en hypermaskulin och aggressiv plats gestaltade Lindqvist kroppsbyggandet som en meditativ och ”reformistisk” aktivitet. När jag läste boken upplevde jag det som om författaren hade hittat en underjordisk gång till dom svettstinkande omklädningsrummen.

Några år senare insåg jag att Lindqvist knappast var någon författare jag skulle få ha för mig själv. Han hade skrivit böcker sedan sent 50-tal, översatts till femton språk och vunnit otaliga priser. Han hade publicerat reseskildringar från hela världen, givit ut sina dagböcker och debatterat allt från reklam till kolonialismens historia. Jag började läsa frenetiskt och insåg snabbt att detta var ett av dom verkligt stora författarskapen. Idag tänker jag på hur mycket jag hade uppskattat kritikern och professorn Stefan Jonssons ”Sanningskonst” där och då. Det är en samtalsbok mellan Jonsson och Lindqvist som kommer i dagarna och en utmärkt vägvisare genom detta kalejdoskopiska stycke litteraturhistoria. I femton kondenserade kapitel rör sig duon från debuten 1955 till böckerna skrivna på 2000-talet – och resultatet är strålande.