I Moores relationsobservationer befinner vi oss oförlösta bakom strikta fasader, väntandes på mirakel, utan att själva lyfta ett finger.
”Vad var det? Det var ditt liv. Oj, kan jag få ett till? Nej.”
Moore är professor i engelska vid ett universitet i Nashville men har, i sina noveller och fåtal romaner, aldrig riktigt lämnat den amerikanska östkusten och New Yorks storstadscynism. ”I am homeless if this is not my home” är hennes fjärde roman på lika många decennier i en karriär som orimligt sporadiskt har översatts till svenska.
Och just denna ter sig som den makabra fortsättningen på George Jones klassiska countryballad ”He stopped loving her today”, sannolikt den sorgligaste sång om livslång obesvarad kärlek som har spelats in.
He kept her picture on his wall
Went half crazy now and then
But he still loved her through it all
Hoping she’d come back again.
Låttexten visar sig utspela sig på hans begravning. Inte förrän hans kista bärs ut ur kyrkan kan han släppa henne.
All dressed up to go away
First time I’d seen him smile in years.
Men historieläraren Finn, huvudpersonen i ”I am homeless if this is not my home”, lyckas ändå gå snäppet längre än George Jones.
Strax innan det amerikanska presidentvalet 2016 reser Finn till ett hospice norr om New York där hans bror är döende i cancer. Neurotiskt skämtar sig Finn genom det obekväma besöket i dödens väntrum när han får ett telefonsamtal om sitt ex, Lily, hon som han aldrig lyckats glömma.
Lily har, efter flera tidigare försök, tagit sitt liv. På hennes egen begäran har hon redan begravts på en ”grön kyrkogård”. Rakt ner i jorden, för att effektivt och ekologiskt bli återvunnen som kompost.
Finn lämnar sin bror åt sitt oundvikliga öde och åker dit. Han gräver upp Lily och åker på en sista roadtrip med hennes spöke.
Det visar sig vara en smula besvärligt att resa med ett lik i sönderfall och eskalerande förruttnelse. Men det utgör därför, förstås, en utmärkt plattform för ”Beetlejuice”-humor med morbida doftsensationer.
Och, samtidigt, är det en knappt 200-sidig fantasi fylld av små sanningar om kärlek, relationer, tvåsamhet. Och sorg. Dessutom är den också en politisk allegori i skenet av Donald Trumps valseger just det året boken utspelar sig. Annars vore det ju liksom inte Loorie Moore.
Bildialogen mellan Finn och den nyss avlidna Lily är en orgie i sylvasst modern screwball-cynism. Det är roligt nästan jämt men som läsare är det lika mycket en känslomässig bergochdalbana där Moores observationer om vad de outplånliga avtryck relationer med andra människor gör med oss som stannar kvar, ibland etsar de sig oförglömligt fast. Allvar, visdomar och renodlat trams i en fungerande symbios.
”I am homless if this is not my home” är Lorrie Moore i full frihet. Den här gången känns det verkligen som om hon skriver bara för sitt eget höga nöjes skull. Detta förtar förstås inte glädjen över att Moore fortsätter låta oss ta del av hennes insikter, skickligt nerbäddade under ett täcke av djupt makaber surrealism och Moores patenterade humor; den sistnämnda helst utnyttjad vid tillfällen där den passar som allra sämst.
