Min svärmors mor klarade sig med bara en hårsmån från att bli våldtagen av de ryska soldater som efter andra världskrigets slut gick bärsärk i deras lilla by i det dåvarande tyska Schlesien. Vad som till sist räddade henne var förmodligen det faktum att familjen behandlat de ryska krigsfångar man, liksom alla bönder i byn, tilldelats under kriget på ett bra sätt. Andra kvinnor klarade sig inte lika bra undan den beryktade Röda armén, som officiellt hyllades som krigshjältar men i verkligheten begick grova våldtäkter överallt de kom åt i det besegrade Tyskland och det sedan länge ockuperade Polen. I övergreppens spår följde massvågor av självmord och aborter, och tystnaden om det inträffade blev långvarig på grund av de drabbades kollektivt självpåtagna skam.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu har regissören och manusförfattaren Anne Fontaine (Coco – livet före Chanel) tagit sig an ett hittills dolt kapitel i denna mörka efterkrigshistoria, nämligen hur ett polskt nunnekloster drabbades av de ryska soldaternas våldtäktsvåg men lyckades få hjälp och stöd av den franska Röda Korset-läkaren Madeleine Pauliac, som också postumt kom att belönas med franska Hederslegionen för sitt arbete. I Agnus Dei, som är löst baserad på Madeleine Pauliacs egna anteckningar samt hennes systersons efterforskningar, heter huvudkaraktären istället Mathilde Beaulieu men med samma yrke och kall. Mathilde arbetar med att hjälpa skadade franska soldater på ett Röda Korset-sjukhus i Polen, när hon en dag blir uppsökt av en ung nunna som bönfaller henne att följa med till dennas kloster. Där får Mathilde blixtsnabbt utföra ett kejsarsnitt på en ung höggravid flicka, omhändertagen av systrarna efter att ha våldtagits och förskjutits av familjen.
När hon åter besöker klostret för att se till den nyförlösta flickan, visar det sig att hon inte varit den enda havande i klostret. För en tid sedan tog sig ryska soldater in i helgedomen för att våldta alla dess invånare, och nu finns där sex höggravida nunnor. Då nunnorna inte vågar vända sig till den polska sjukvården av rädsla för att myndigheterna ska stänga klostret blir Mathilde deras enda hopp om hjälp, och i hemlighet börjar hon besöka klostret parallellt med sitt stressiga arbete på sjukhuset för att hjälpa vid de allt tätare förlossningarna.
I all sin enkelhet är Agnus Dei en både gripande och viktig berättelse – viktig för att det rör sig om förbrytelser som så länge förtigits och som framme i ljuset kastar en blodig skugga över alla de krigsmonument som rests för att hedra Röda arméns gärningar. Den skira katolska liturgin väver en vacker ram kring Mathildes och systrarnas spirande vänskap och samförstånd trots alla deras olikheter. Märkbart inte minst då Mathilde är nära att själv bli våldtagen vid en nattlig vägspärr och vänder tillbaka till klostret för skydd.
Samtidigt är det just enkelheten som blir ett problem, när handlingen efter hand mest blir ett pliktskyldigt redovisande utan direkt fördjupning och karaktärerna saknar egentlig fördjupning. Visst bränner Agata Kuleszas rigida abbedissa och Lou de Laâges idealistiska Mathilde till vid sina tillfällen, men riktigt nära kommer publiken aldrig även om den grymma historien i sig berör.
Hur som helst griper nunnornas pinande rädsla över att hamna i helvetet på grund av sin ofrivilliga "okyskhet" tag om åskådaren å det starkaste, och i synnerhet med vetskapen att våldtäkter som vapen i krig knappast tillhör det förgångna utan är något som fortfarande pågår varje dag. För att tvätta bort den felaktigt riktade skammen behövs modiga berättelser som denna. Sett ur det perspektivet blir Anne Fontaines film till ett viktigt dokument över något som angår oss alla.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
