Eija Hetekivi Olsson sätter samman ord, har liksom för bråttom för att hinna pausa mellan dem. Hon har ett driv och ett flöde i sina framvällande ordmassor som drar en med sig, som engagerar och berör.
I uppföljaren fem år senare lät hon Miira, med sin järnhårda vilja och skarpa intellekt, göra benhårt motstånd mot alla de samverkande krafter som ville se henne misslyckas, och ta sina första stapplande steg mot vuxenliv.
I den nya boken är hon vuxen, en ensamstående mamma till en tonåring och fast besluten att på riktigt kliva ur sin maktlöshet och in i en ny yrkesroll som gymnasielärare. Miira går på lärarhögskolan på dagarna och jobbar på Hemköp om kvällarna, för att få livet att gå ihop ekonomiskt. Dottern Nova går i högstadiet och har i alla fall högsta betyg i allt, men där under den vackra, starka och kapabla ytan går allt åt helvete. Det tar sin tid för Miira att förstå hur illa det är med Nova. Hennes egen kamp får ta nästan allt utrymme.
För motståndet är fortfarande enormt. Miiras klassresa genom högskolans korridorer ett fältslag. Om och om igen rusar hon huvudstupa in i de väggar som rests och upprätthålls av en sniken, missunnsam medelklass som inte vill se några gökungar från arbetarklassen komma och talla på deras privilegier.
Med en bildningsiver som är helt enorm plöjer hon alla böcker hon kommer över och vill veta exakt allt, alla perspektiv, alla dimensioner.
Det är svårt att skilja romanfiguren Miiras frenetiska personlighet från Eija Hetekivi Olssons stil, de är helt och hållet sammansmälta. Vilket är både underbart och utmattande. Det maniska hamrandet med orden blir periodvis nästan mer sövande än engagerande. Texten upprätthåller samma höga energinivå boken igenom, men som läsare hade jag denna gång behövt några andningspauser. Kanske främst för att romanen berättar om ett helt annat livsskede än den hallucinatoriska barndomen eller vibrerande tonårstiden.
Det händer något när intensiteten i den uppvarvade stilen som Eija Hetekivi Olsson skriver i möter vuxenliv och begynnande medelålder. Så här kan det låta:
”Hon mummelhängde på melodin och masserade nackmusklerna i ett försök att mota undan den begynnande migränen, som blev värre av nervgnuggandet.”
Det djupt originella hos Hetekivi Olsson blir här lite av ett manér, som det lätt kan bli när formmässigt säregna författare skriver uppföljare. Och här finns i själva berättelsen ett stråk av sorg som gärna hade fått ta sig mer plats och stilistiskt. En sorg över det som aldrig var, föräldrarna som inte mäktade med att skydda barnet Miira från sin egen svärta. Och en isande skräck över det som kanske ska bli: över det som händer dottern.
Trots det är hon en unik röst. Bara projektet att vränga ut och in på något så prosaiskt, men samtidigt livsviktigt, som lärarutbildning är värd all respekt. Eija Hetekivi Olsson skriver som ingen annan, ur ett perspektiv som få bryr sig om att inta på allvar, underifrån. Utan glåmig självömkan, bara de ständigt spända bicepsen, redo för smockan.
