En av dem är Göran Greider som 2008 skrev en fin liten biografi över Andersson, med hans tragiska död på ett hotell som ramberättelse. Där porträtterade han poeten som en gränsvarelse, mellan stad och land, arbetarklass och medel­klass. En karaktär i boken som fick mycket uppmärksamhet var baptistdottern Märta Larsson. Andersson och Larsson träffades på Brunnsviks folkhögskola 1914 där de inledde en relation som varade i 2,5 år. Förhållandet var stormigt och komplicerades av att hennes föräldrar satte käppar i hjulet. Med Anderssons ord försökte Märtas fader göra honom till en ”bodknådd” som ”tillverkar strutar”. För eftervärlden är kärleksaffären föga känd, trots att en rik brevsamling finns bevarad och trots att Märta dyker upp gång på gång i Anderssons diktning. Det är ”hon vars hjärta var som mitt”, som det heter i ”Omkring tiggaren från Luossa”.

Om relationen har Greider nu skrivit en egen bok, närmare bestämt en roman med just den titeln. Om hans förra bok om Andersson kretsade kring poetens sista dag i livet, närmar han sig i ”Hon vars hjärta var som mitt” skaldens första karriärsteg. Livet levs framlänges, men man förstår det baklänges, som filosofen Sören Kierkegaard sade. Boken är dock inte bara intressant för själva historien – utan också för att det är Greiders romandebut. När jag hörde talas om den blev jag först förvånad: har inte Greider – som skriver spaltmeter dagligen och rör sig fritt mellan genrer – fiktions-diktat förut? Men nepp – detta är hans första steg på isen. Samtidigt är det en dokumentärroman där Anderssons brev citeras i sin helhet (Larssons brev är brända) och inte så sällan tittar folkbildaren Greider upp med rufsig kalufs och nämner kändisar från arbetarintelligentian. Vissa kommer kanske störas av det, men själv tycker jag det är charmigt. Det märks att han haft kul när han fabulerat.

I efterordet till boken kallar Greider den för en ”melodram”. Men det är bara en halv sanning. I boken finns knappt en smekning gestaltad och det är bara i antydningar vi anar det sinnliga kärlekslivet. Mera ingående är Greider i sina beskrivningar av folkislivet och funderingar kring samtidslitteraturen. En stor del ägnas åt Anderssons gnölande över sin ekonomiska situation. Det gör att boken får något lite svalt över sig. En av anledningarna är att författaren nästan aldrig skriver i presens – för att fånga stundens hetta – utan i imperfekt och eftertankens kranka blekhet. Boken utspelar sig med andra ord till största del i huvudet på karaktärerna.

Nu låter det kanske som en kritik – men det är det inte. Själv läser jag romanen som en berättelse om två människor som glider bort från varandra. Inte på något dramatiskt sätt, utan som ett leende som drar över ansiktet och slätas ut. Märta slits mellan sin frikyrkliga bakgrund och lusten att vara del av det ”modärna”. Andersson står med en fot i myrmarken, en i demonstrationståget. Deras kärleksaffär är som ett ögonblick då de olika livsvalen tycks väga jämnt – då modernitet och atavism verkar förenliga. Men så svalnar passionen och deras relation förvandlas återigen till ett myller av oförenligheter. Det är på sätt och vis tragiskt, men på ett lågmält sätt. En sak är dock säker: Andersson lyckades krama poetiskt guld ur relationen. Frågan är om någon varit så viktig för hans skrivande som Märta Larsson? Greider ska ha en eloge för att han visat detta för allmänheten.

”Hon vars hjärta var som mitt” är en bok på glesa 220 sidor. En bagatell förvisso, men en höstmysig sådan, som helst läses med en kopp beskt Earl Grey att värma sig på. Med den visar Greider att han är en habil prosaist som kan fylla texten med – för att tala med poeten – ”vilsna tranors låt”. Utan att det för den skull blir deprimerande, för i bakgrunden flyger de vilda gässen över en blekt blå sky.