Går det att skriva intressant om Karin Boye i dag? Den blida konfirmationspoeten som tårögda föräldrar i hundratusental citerat. Hon, vars poesi användes i en ­reklam för Mercedesbilar 2014. Det frågar jag mig när jag får hem Johan Svedjedals nyutkomna tegelsten ”Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv”. Karin Boye är knappast någon lätt författare att närma sig för en litteraturvetare – hon har blivit kartlagd, sönderciterad och omvärderad så många gånger att det är svårt att hålla räkningen. Finns det verkligen något nytt att säga?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men nu är inte Johan Svedje­dal vilken litteraturvetare som helst. Han har tagit sig an uttjatade författare förut, som Almquist, Birger Sjöberg och Bob Dylan. Lite liknar han en kommissarie Clouseau som kommer till brottsplatsen när fallet tycks vara löst och alla fakta ligger på bordet. Så ifrågasätter han någon liten detalj och med ens blir allt osäkert.

I ”Den nya dagen gryr” ber han läsaren att tänka bort bilden av Karin Boye som poeten som tog ­livet av sig, för ”lika litet som man ska förstå en cancerdöd manlig författares liv utifrån hans ­rökande och alkoholmissbruk, ska man tolka hennes liv baklänges utifrån hennes självmord”. Och fram träder, om inte en ny så i alla fall en betydligt mera komplex och mångbottnad bild.

Karin Boye föddes år 1900 utanför Göteborg som äldsta dottern i en högborgerlig familj. Hennes pappa arbetade som revisor, mamman var alkoholmissbrukande hemmafru. Under sin barndom var hon en känslig flicka som målade drömska akvareller och skrev finurliga rim. Efter tonåren flyttade hon till Uppsala för att läsa till lärare, där upptäckte hon sin bisexualitet och debuterade med diktsamlingen ”Moln” (1922). När jag läser diktsamlingen i dag noterar jag att hennes karakteristiska stil – med de laddade aforistiska formuleringarna – satt som en smäck redan från start. Karin Boye tycktes vara född till diktare.

Efter åren i Uppsala flyttade Karin Boye till Stockholm där hon blev socialist och feminist, klippte håret kort och började skriva modernistisk prosa. Under en period reste hon till Berlin och genomgick psykoanalys. En av Johan Svedjedals stora förtjänster är att han inte lyfter fram någon helt ny bild av Karin Boye, utan snarare korskopplar de gamla. Många har haft svårt att få ihop den esoteriska och religiöst anstrukna poeten från Uppsala med den bobbade modernisten från Stockholm. Men det Johan Svedjedal gör är att visa att Karin Boye var en spegelsal där hennes samtid skymtade förbi i olika gestalter. I det studentikosa ­Uppsala skrev hon en kärleksdikt till universitetsbiblioteket, i ­socialistkretsarna i Stockholm skrev hon ”Astarte” (1931) som Johan Svedjedal i en skarp passage visar var inspirerad av den sovjetiska produktionsromanen. Karin Boye var helt enkelt mycket mera i takt med tiden än vad hennes tidigare biografer velat erkänna.

Ett problem som litteratur­vetenskapliga biografer alltid måste brottas med är hur nära de ska gå sitt föremål. Hur mycket av författarens liv får vara med i en vetenskaplig läsning av en dikt? På detta område har Johan Svedjedal varit stilbildande. För 20 år­ sedan kunde litteraturvetare knappast skriva författarbiografier – ett ”diktarporträtt” innebar att man slog ihop ett par knaster­torra och tekniska essäer som ABSOLUT INTE fick ta hänsyn till författarens sexualitet eller klass. Så är det inte längre. I dag läser Johan Svedjedal Karin Boyes roman ”För lite” (1936) utifrån hennes prekära ekonomiska situation och tolkar in hennes bisexualitet i dikterna.

I mina ögon är det i huvudsak­ en positiv utveckling, men givetvis finns fallgropar. Vid ett tillfälle antyder Johan Svedjedal att Karin Boyes bi­polaritet skulle vara socialt konstruerad – vilket jag inte riktigt tycker att han belägger i texten.

Ändå är det i den allra sista delen, där han blir som mest våghalsig i sina påståenden, som Johan Svedjedal är som bäst. På 30-talet kom depressionerna allt tätare för Karin Boye (liksom de olyckliga förälskelserna i kvinnor). Samtidigt mörknade världsläget och Karin Boye åkte till Tyskland där hon såg den nazistiska rörelsen växa fram. Kort därefter skrev hon ”Kallocain”. Johan Svedjedal värjer sig dock mot att läsa Karin Boyes sista mörka alster i ljuset av hennes självmord. I stället gör han en rejäl genomgång av hennes böcker och visar att hon var en ljusets och livets skald snarare än mörkrets och depressionens.

Att allt rasade samman ­betydde inte döden i Karin Boyes författarskap, utan att man föddes på nytt. Och hennes självmord var inte alls – som hennes tidigare biograf Margit Abenius ­antytt – oundvikligt. Snarare ­tyder mycket på att det var ett rop på hjälp. Så får Johan Svedjedal Karin Boye att sprudla av liv ända fram till avgrundens rand, vilket gör hennes självmord ännu mera tragiskt. För Karin Boye var en författare som redan vid 41 års ålder hade skrivit en av de viktigaste modernistiska diktsamlingarna och den bästa dystopin någonsin på svenska. Tänk vad hon kunde ha åstadkommit vid 80 års ålder.