För fem år sedan drog metoo över världen, i Sverige blev det på tidningarnas kultursidor som kampen fördes och de mest tongivande texterna skrevs. Allra mest avtryck i den svenska offentligheten gjorde de vittnesmål som Matilda Gustavsson skrev om i DN Kultur i november 2017.
18 kvinnor vittnade om Jean-Claude Arnaults övergrepp, våldtäkter och sexuella trakasserier som han i åratal begått mot kvinnor i skydd av sitt vittomfattande kontaktnät inom kulturens toppskikt. Det blev en storm som drog genom kulturlivet och ledde till avhopp och rasande strider inom Svenska akademin, stödmanifestationer och hatkampanjer.
”Har stagnerat”
Men var landade vi?
– Det har stagnerat, säger medieforskaren Anna Roosvall som närstuderat några av de artiklar som definierade den svenska metoo-rörelsen, hon delar mångas besvikelse över att inte mer har hänt.
– Jag tror att det skulle behövas en djupare reflektion över en längre tidsperiod, inte bara över vissa händelser, säger hon.
Däremot vad avstampet, med artiklar där kvinnor vittnade själva, oerhört kraftfulla, menar Anna Roosvall.
– Att de fick tala med sin egen röst och hade en påverkan på framställningen av sina historier. Det var helt avgörande för att metoo skulle uppfattas som en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter.
Varför skedde det svenska genombrottet för metoo på kultursidorna?
– Det är främst på kultursidor som det finns plats för de längre, reflekterande debatterna om vart samhället är på väg och det är bara där som det går att föreställa sig en annan, bättre värld, säger Anna Roosvall.
Två av vittnena – så blev det
”Jag har behövt gå i terapi”
Anna Kölén, författare och dramaturg som då valde att vara anonym men som sedan framträtt med namn
Fem år sedan - hur ser du på ditt vittnesmål och på DN:s publicering idag?
– Jag önskar att jag hade vittnat med namn från början, men då var jag rädd att jag inte skulle bli trodd och det skulle skada mina möjligheter att få jobb inom kulturvärlden. Mitt vittnesmål har kostat mig mycket, jag har behövt gå i terapi för oron det väckt. Många gånger har jag undrat om det var värt det.
Vad har varit den jobbigaste konsekvensen?
– Att Sara Danius behandlades som hon gjorde av Svenska Akademien. Det plågar mig. Det var bara kvinnor som fick lämna Svenska Akademien efter avslöjandena. Männen som stöttat, skyddat – kanske till och med möjliggjort – Arnaults övergrepp sitter kvar.
Och den bästa, det som kanske gjorde det värt det?
– Att de utsatta kvinnorna fick veta att de inte var ensamma. Att flera av dem blev stärkta av de andras berättelser och vågade polisanmäla Arnault. Och att en av dem fick juridisk upprättelse. Det är värt allt.
Har kulturvärldens syn på sexuella trakasserier ändrats under den här tiden?
– Ja, på arbetsplatserna är det stor skillnad idag, jämfört med för fem år sedan. På de teatrar jag arbetar på finns det idag dokument som definierar vad som är sexuella trakasserier och handlingsplaner för hur de ska hanteras. Men jag är samtidigt övertygad om att det fortfarande finns ett stort antal människor inom kulturvärlden, och övriga världen, som egentligen inte tycker att det är fel med den här sortens beteende, att metoo var en mobb av hämndlystna kvinnor, en häxjakt på oskyldiga stackars män och att feminism är ”politisk korrekthet” som skadar konstens frihet.
Har du förändrats eller förändrat din syn på något under den här processen?
– Att berätta om det här var att bryta ett enormt tabu, jag har inte så många tabun kvar nu. Jag har blivit öppnare och tydligare som person, och det har fördjupat och utvecklat mitt arbete. Det har gett mig tillgång till delar av mig själv och min historia, som jag innan inte vågade kännas vid.
”Många fick upprättelse”
Amanda Svensson, författare och en av de som framträdde med namn och bild
Fem år sedan – hur ser du på ditt vittnesmål och på DN:s publicering idag?
– På gott och ont var det en artikel som definierade, och kanske till och med skapade, metoo-rörelsen i Sverige. På något sätt är det den här artikeln som blivit själva monumentet över metoo, trots att det hände mycket i många branscher, som jag tror egentligen var mer radikalt.
Vad har varit den jobbigaste konsekvensen?
– Det jag berättade om var småsaker, i jämförelse med vad många andra upplevt.
– Det var liksom inga traumatiska upplevelser. Det födde i efterhand mycket tvivel på om det verkligen var rätt att just jag skulle ta den platsen i den här historien. Samtidigt tänkte jag nog då som jag tänker idag – att bakom mitt ansikte fanns det hur många kvinnor som helst som råkat ut för hans patologiska tafsande.
Och den bästa, det som kanske gjorde det värt det?
– Det var många som fick upprättelse i och med att hans systematiska övergrepp kom i dagen, vilket jag tror är värt mycket. Men framförallt tänker jag att det är en fet vinst i sig att inga fler unga kvinnor med den enkla ambitionen att skriva eller arbeta med litteratur och konst riskerar att träffa på Arnault. På sätt och vis räcker det.
Har kulturvärldens syn på sexuella trakasserier ändrats under den här tiden?
– Det tror jag. Det var ju inte som att det fanns en anything goes-kultur innan metoo heller, så upplevde i alla fall inte jag det, men jag stötte absolut på en del slentrian-sexism som jag upplever har försvunnit, eller åtminstone blivit mindre accepterad.
Har du förändrats eller förändrat din syn på något under den här processen?
–Jag vill tro att jag skulle reagera annorlunda idag, om nån överskred gränser som han gjorde. Att jag inte skulle acceptera det, helt enkelt. Och jag vill också tro att jag är mer uppmärksam på hur andra behandlas inom den sfär där jag verkar – att jag inte skulle blunda för eller skratta bort den sortens situationer om jag såg andra utsättas för dem, såsom jag upplevde att folk förhöll sig till Arnault.
