– Det är inte coronan, det är alltid så här. Det är Édouard Louis liksom, säger en kvinna från hans franska förlag Seuil.
Hon säger det som en självklarhet – att Édouard Louis är en stjärna vet väl alla.
– Jag blir lika förvånad varje gång. Jag tänkte att folk hade hunnit glömma bort mig under pandemin, säger Édouard Louis till Dagens ETC.
Utsatta för faderns våld
Den långa författaren blir märkligt liten när han sjunker ned i fåtöljen uppe på scenen. Axlarna sjunker ihop, händerna vilar i knät och tårna är riktade inåt medan han uppmärksamt lyssnar på Le Monde-journalisten Jean Birnbaums frågor. Sedan svarar han med mjuka och precist utvalda ord. Det han säger är ofta brutalt och då lägger han till något i stil med: ”Det måste sägas för det är så det är.”
– Nästan varje dag dör en kvinna i Frankrike på grund av en mans våld, av en mans slag. Att vara en kvinna är att vara exponerad för en för tidig död i vårt samhälle. Det måste sägas, det är så det är, säger Édouard Louis.
Bara 21 år gammal slog han igenom med debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (2014). Den översattes till ett tjugotal språk och handlar om hans egen uppväxt. Eddy Bellegueule var hans riktiga namn innan han bytte till det mer klassiska Édouard Louis. I romanen beskriver han sitt enkla hem i nordvästra Frankrike som han delade med tre syskon, modern och den homofoba, våldsamma fadern. Utanför fanns ett rått, fattigt arbetarsamhälle där en mjuk, ”feminiserad” pojke som han själv utsattes för våld och övergrepp.
– Jag frigjordes mot min vilja genom att förskjutas ur gruppen. Det skedde med ett våld sprunget ur en mycket större struktur. Det är ett samhälleligt våld där en våldshandling leder till en annan, säger han.
Han jämför med strukturer som alla kan känna igen. När vi har en dålig dag och blir illa behandlade så tar vi kanske ut det över någon familjemedlem. Kanske är vi bara på dåligt humör, kanske är vi arga och orättvisa – i värsta fall slår vi. Det mönstret går att följa hela vägen upp till maktens yttersta topp, menar Édouard Louis. I hans fars fall gick det ut över modern som lät det gå ut över honom.
En berättelse som saknas
Den nya romanen tar avstamp i ett fotografi som mamman tagit av sig själv som 20-åring.
– Hon var en sprudlande ung kvinna, full av hopp. Det var en sådan bjärt kontrast till den arga och bittra kvinna jag kände. Jag ville veta: Vad hände henne? Vem och vad krossade min mor?
Det var den frågan han undersökte i sin bok.
– För min far var det viktigt att inte ge henne utrymme. Hennes plats var i köket. Hon skulle hålla ordning och ta hand om oss. Han tillät inget annat, säger Édouard Louis.
Han berättar också att han själv reproducerade det våldet.
– Jag blev irriterad när jag såg min mamma sjunga eller vara glad. Jag äcklades och sa åt henne att sluta. Hon hade inte rätt att vara lycklig, det hade jag lärt mig, säger han.
Han är noga med att det inte är någon generell kvinnoroll han beskriver.
– Berättelsen om min mor saknas i dagens feministiska berättelse. Hennes dubbla offerroll som både kvinna och fattig. En kvinna som inget äger, inte har pengar och som hoppade av skolan som tonåring och inte kan sätta ord på sin situation. Hennes röst blir inte hörd, säger han.
Gula västarnas röst
När proteströrelsen Gula västarna startade i november 2018 blev Édouard Louis något av rörelsens röst. Hans bok ”Vem dödade min far” kom i samma veva, en berättelse om hur livet längst ned på samhällstrappan har skadat faderns kropp, vars liv hängde på den härskande klassens beslut. Beslut som fattades med inställningen att den som lever på bidrag stjäl pengar från statskassan. Beslut som kan betyda stopp för subventionerad medicin, stopp för sjukpenning, eller att tvingas jobba med trasig kropp. En våldshandling, enligt Édouard Louis.
– Jag minns åsynen av de gula västarnas ansikten och kroppar på teve. Det var min familj jag såg. Den mediala berättelsen om dem var den om rasister och klimatförnekare. Det är orättvist att skildra den sidan men samtidigt förneka det samhälleliga våld de utstår. Att våld föder våld är inte ett påhitt, säger Édouard Louis till Dagens ETC.
Han menar inte att varje individ som lever under sådana förutsättningar blir våldsam.
– Nej, naturligtvis inte. Det här är på strukturell nivå, säger han.
Smärtsam process
Eddy Bellegueule lämnade sin lilla stad och blev Édouard Louis i Paris – en del av den borgerlighet han attackerar i sina böcker.
– Det är en dubbelhet i mig. Samma borgerlighet som förtrycker min familj har välkomnat mig med värme. Men det innebär inte att jag kan acceptera våldet, säger han. Många störs av vad jag skriver, att sätta ord på våld är en våldshandling i sig. Det är för smärtsamt, tycker jag, men jag tänker inte sluta.
Monique, modern i boken som också är hans egna mor, frigör sig till slut.
Möjliggjorde din frigörelse din mammas dito?
– Min frigörelse fick mig att se min mammas öde, säger Édouard Louis.
Han berättar att först på avstånd kunde han se hennes situation som kvinna i arbetarklassen – underordnad en dubbel dominans. Distansen gav honom möjlighet att se att varken våldet eller den dagliga förnedringen var normalt.
– Som barn tycktes det nästan naturligt. Jag ifrågasatte det inte, jag visste inget annat. Men när jag till slut såg började jag prata med henne om det. Varför tillåter du det här? frågade jag. Hon visste hela tiden. Hon brukade fråga högt varför han förnedrade henne så där, säger han
En dag beslöt hon sig för att sätta stopp för det. Hon kastade ut faderns saker på gatan och bytte senare efternamn och flyttade till Paris, precis som sonen.
– Det har uppstått något jag har svårt att sätta ord på. Det känns inte som att den tillhör oss: Lyckan. Min mamma sminkar sig för första gången i sitt liv. Hon reser för första gången i sitt liv. Hon har flyttat, ensam, för första gången i sitt liv.
Édouard Louis småler.
– Hon är fri för första gången i sitt liv
