Det är först nu, när adrenalinet börjar sjunka undan, som påfrestningarna på hans kropp börjar märkas. Han haltar – resultatet av över ett halvt sekels vansinne. Han har skolios, artros, skadade ledband och ben som inte längre sitter ihop så som naturen ursprungligen avsett.
Iggy Pop är punkens obestridde gudfader – den som Johnny Rotten, Alice Cooper och The Clash strävade efter att vara, om bara de haft hans aptit på självdestruktion. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet brukade Iggy, när han spelade med sitt band The Stooges, avsiktligt skära sig med glas, bryta ben, visa sina genitalier och kasta sig ned i publiken för att få stryk av motorcykelgäng.
– Jag tror att vi har så det räcker nu, säger han till fotografen efter tio minuter.
Han linkar genom en sidodörr till sitt omklädningsrum (hälen på den ena av hans Dr. Martens-kängor är högre än på den andra för att kompensera hans ojämna höfter). Där väntar hans tredje fru på honom – Nina Alu, en irländsk-nigeriansk tidigare flygvärdinna som är 25 år yngre än honom. Hon har genast en helande inverkan. Iggy Pop slår sig ned på soffan medan Nina Alu erbjuder mig champagne.
– Eller så har jag en fin Bordeaux om du gillar det, mullrar han i mitt öra.
Nina Alu häller upp ett glas Château Pichon-Loungeville (1 800 kronor flaskan), medan hans manager tar in en ostbricka. Iggy Pop letar upp sina glasögon så att han ska kunna se mig bättre. Smokingjackan är förresten på igen – men någon skjorta syns fortfarande inte till.
Hur återhämtar du dig efter ett uppträdande som det här, frågar jag, medan rummet töms på folk.
– Förlåt?
Jag upprepar frågan, högre, i hans andra öra.
– Nej, det här örat är sämre. Jag har ett benutskott där, säger han med sin släpiga barytonstämma.
– Jag är en beroendeperson. I många år var jag beroende av att simma, oavsett hur kallt vattnet var. Läkaren sa till mig att det här örat började bilda ett benutskott för att skydda sig. Så min hörsel, som inte är strålande på högra örat, är ännu sämre på det vänstra.
Jag försöker igen: Hur känns det efter ett sådant här uppträdande?
– Hemskt! säger han och kiknar av skratt.
Det är ett fantastiskt skratt. Den sortens skratt som alltid är roligare än själva skämtet. Ett lustigt, vilt Scooby Doo-skratt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Levde som hemlös
Syftet med den här turnén är att marknadsföra hans senaste album, Post pop depression, en hårdrocksmeditation över dödlighet som försiktigt sägs vara hans sista stora ryck. Han har alldeles för mycket manisk energi för att inte göra musik i någon form igen, men kanske inte tillräckligt för att uppträda med och marknadsföra ännu ett stort, kommersiellt Iggy Pop-album som det här.
– Det är en hel del arbete, det tar mycket energi. Det har förkortat mitt liv med några år. Men vill jag verkligen bli 92 istället för 90? Toppen, säger han ironiskt.
Han växte upp på en husvagnspark i Michigan och under en stor del av sin tidiga karriär var han utfattig och hemlös. När det var som tuffast var han beroende av heroin, sov i ett garage på en stulen madrass och försörjdes av en gayhallick som hette Bruce. Han räddades av David Bowie – sitt stora fan, sin gode vän och välgörare – som tog med honom till Berlin, där Iggy Pop 1977 spelade in sina inflytelserika album The Idiot och Lust for life, båda skrivna och samproducerade av David Bowie. Den yngre David Bowie hade förresten varit så fascinerad av Iggy Pop att han skrev The Jean genie om honom (”he’s outrageous, he screams and he bawls”) och baserade med största sannolikhet delar av sin Ziggy Stardust-karaktär på honom.
Trots David Bowies ingripande tog det dock lång tid innan Iggy Pop fick någon bredare framgång. Det var inte förrän i mitten av 1990-talet, när titelspåret till Lust for life användes i öppningsscenen till filmen Trainspotting, som han började lära sig hur han skulle kassera in på ”varumärket Iggy”. En återföreningsturné med The Stooges, en klädkollektion och en annonskampanj för bilförsäkringar följde. Sedan dess har hans arv och inflytande bara vuxit. Han, David Bowie och deras konstnärskollega och vän Lou Reed förkunnades som rockens heliga treenighet; visionären Lou Reed, hitmakaren David Bowie och den store uppträdaren Iggy Pop. För närvarande måste han dock stå ut med en mer tvivelaktig ära – att vara the last man standing.
Överlevnadsskuld
Lou Reed dog 2013, David Bowie i januari i år. Iggy Pop vill inte prata om förlusten av David Bowie.
– Jag känner helt enkelt inte för att vara killen som frossar i ämnet, säger han med en axelryckning.
Hans bandmedlem Josh Homme har tidigare berättat för mig att Iggy Pop var i sitt hem i Miami när han fick nyheten klockan halv fem på morgonen. Bara några timmar senare flög han till Los Angeles för att repetera inför den här turnén.
– Jag sa att du behöver inte ens ha ett skäl, gör bara som du vill, men han sa ”jag kommer”. Jag beundrar det. Han är av den gamla skolan på det sättet, berättar Josh Homme.
Iggys nuvarande band är en supergrupp av samtida rockare: Josh Homme och Dean Fertita från Kaliforniens Queens of The Stone Age på gitarr och bas, Matt Helders från Sheffields Arctic Monkeys på trummor. De samarbetade alla på albumet. Josh Homme var också med och bildade Eagles of Death Metal, bandet som spelade på Bataclan i Paris under terroristattackerna i november. Trots att han inte uppträdde med dem den kvällen lider han av överlevnadsskuld. Repetitionerna inför turnén blev en välkommen distraktion för dem båda.
– Efter Paris och efter att David Bowie dog hade vi båda något som vi verkligen brydde oss om att jobba med. Jag behövde det, säger Josh Homme.
Försöker leva hälsosamt
Det är trevligt att se Iggy Pop smutta på sitt flotta vin. De flesta tidigare alkoholister har två lägen – allt eller inget – men med åldern har Iggy Pop upptäckt måttlighet. Han överdrev inte när han sa att han har en beroendepersonlighet. Han sammanfattar sin kemiska odyssé:
– Jag gick från gräs till hasch till LSD till heroin. Sedan kokain och heroin. Sedan nedför därifrån till metamfetamin till Quaaludes. Sedan slutligen hela vägen ned till att stå utanför spritbutiken klockan sex på morgonen och vänta på att de ska öppna.
– På rehab var jag en hjälte. Jag var på ett en gång och hela tiden var det någon som sa: ”Hej Iggy, jag har lite valium, vill du ha en jacuzzi?”
En psykiater lyckades till viss del genom att lägga in honom på ett mentalsjukhus. Sedan dess har Iggy Pop själv fulländat sitt recept för att övervinna beroenden.
– Man låter det gå tre dagar utan något gift i kroppen. Sedan går man tillbaka och tar lite och då säger kroppen: ”Öh du, vi hade det ganska bra när du inte använde den där skiten”.
Den enda tvångshandlingen han verkar ha nu är att väga sig, vilket han gör varje morgon. Men bara för att ”det finns ett visst viktintervall man bör ha för att göra det jobb jag gör”. Betyder det att det nu är samma press på äldre män som på äldre kvinnor inom underhållningsbranschen att se bra ut?
– Jag vet inte riktigt om jag tycker det. De ser alla ganska hemska och gamla ut, så det verkar inte vara ett problem. Det här är vad jag försökte börja göra: runt tiden då jag fyllde 60 kände jag att det är viktigt att likna sig själv.
Han försöker att äta hälsosamt
– Jag var extremt matintresserad innan det var ”inne”. Jag vet en hel del om vad mat gör med en, men jag kommer inte direkt börja prenumerera på Goop (Gwyneth Paltrows livsstilshemsida) snart. Herregud, alla de där tjejerna behöver kastas ned i avgrunden. ”Men jag är överklass, ni kan inte göra så här mot mig! Jag är nyrik! Jag är skådespelare! Jag syns på internet!” Håll käften, säger han och himlar med ögonen.
Ett av problemen är kanske att hans generation rockare fortfarande inte har förstått när de ska gå i pension. Börjar inte några av hans jämnåriga se lite löjliga ut?
– Jo, man märker av den här allmänna skröpligheten som jag är lika skyldig till som någon annan. Efter att jag gjort ett gig kan min fru, som är mycket bättre på elektroniska prylar än jag, visa mig någon kille som säger: ”Herregud, det är dags att den där gubben tar på sig en skjorta”. Men jag vill inte ta på mig någon skjorta. Jag vill uttrycka mig utan skjorta.
Utövar kampsport
På något sätt har Iggy Pop lyckats att inte bli löjlig. Kanske beror det på att han lyckats bibehålla samma fysik (om än inte samma hudelasticitet) som han haft hela sin karriär – utan tvekan tack vare sina dagliga invägningar och en form av kinesisk kampsport som kallas qigong, vilken han upptäckte för nästan 30 år sedan.
– Det var i slutet av 1980-talet och jag var bakfull och kände mig lite desperat. Jag såg bilder på några gamlingar som gjorde tai chi i en park i Kina. Då tänkte jag att jag behövde en tai chi-mästare. Jag hittade en. Han är en sur, otäck, elak gammal jävel, säger han med genuin ömhet.
Förutom qigong har den elaka gamla jäveln också lärt honom något som kallas kinesisk wuji-andning. Första gången han provade det låg han på rygg i ett rum med 30 kvinnor.
– När vi hade kommit upp i några hundra andetag började kvinnorna skrika och jämra sig, men med mig hände inget. Min guru sa: ”Det händer inget med dig för du hanterar dina världsliga rädslor i ditt arbete”. Jag tyckte att det var intressant.
Det bringar onekligen klarhet i de där tidiga spelningarna med The Stooges, då han kravlade av scenen, slagen och blodig. De var inte uppträdanden, utan exorcismer. Jag har alltid trott att han var en exhibitionist, men hans bandmedlemmar säger att inte är någon posör. Han kan inte hålla sig från att göra vad som krävs för få liv i en spelning.
Ett namn som förpliktigar
”Iggy” var det hånfulla smeknamn som fastnade vid James Newell Osterberg Jr efter att hans band i gymnasiet, The Iguanas, imploderade. ”Pop” lade han till själv.
– Det var länge ett helvete att kallas Iggy. Det var faktiskt David Bowie som upptäckte det. ”Om någon ropar hans namn genom ett rum så imploderar hela rummet.” Folk brukade göra så här: ”Eww”, säger han och visar upp en äcklad min.
Det var dock inte bara dåligt.
– Jag kommer ihåg första gången jag hade sex som Iggy, för min partner upprepade ”Iggy! Iggy! Iggy!”. Då tänkte jag att nu börjar det likna något!
Nina Alu kallar honom förresten fortfarande för Jim.
Det enda som får honom att tappa fattningen nu för tiden är en enorm kakadua vid namn Biggy Pop, som hans fru nyligen räddade från en pytteliten bur ”nere i den delen av Florida där de inte ser djur på samma sätt”,och som nu har sitt eget Instagramkonto,@BiggyPop, med 19 000 följare.
– Han sover i vårt sovrum tillsammans med oss. Han blir uppspelt av vissa aktiviteter.
Herregud.
– Han uttrycker sin uppspelthet verbalt. Men det är bra för honom att sova där, för det ger honom trygghet, låter honom veta att han ingår i flocken.
Bor i Florida
Iggy Pop hade redan en son, Eric Benson, född 1970, när han träffade Nina Alu, men de har inte fått några gemensamma barn.
– Biggy är vår pojke och vi är husdjursfolk, säger han med en axelryckning innan han ger mig fullständiga namn och biografier för varje vild katt, inavlad hund eller hittefågel som hans fru någonsin tagit innanför dörren.
Han flyttade till Florida från New York i slutet av 1990-talet när hans andra äktenskap tog slut. Han hade redan ett ställe i Mexiko, men området ”blev allt mer narkotiserat och folk fick reda på vad jag försörjde mig på och jag tänkte att jag skulle bli kidnappad”. Så han köpte ett medelhavsinspirerat hus i Miami istället, där han till en början bodde ensam.
– Så småningom, eftersom en av de hobbyer som traditionellt går hand i hand med mitt yrke är, eh ...
Han nickar menande. Jag stirrar tomt på honom.
– Att jaga kvinnor, säger han och exploderar i skratt.
– Jag var väldigt försiktig med det där, för om man går till fel klubb och träffar på fel kille kan det sluta med att man har ett hål i huvudet, eller man träffar fel tjej, du vet. Jag höll på lite med det, men inte mycket. Jag ansträngde mig inte. Fan, varför? Jag har ett medelhavshus! Jag slipper den mellanatlantiska dagliga paranoian och här är jag! Det här är ganska bra! Jag träffade min fru – jag råkade vara på en restaurang och hon var både väldigt attraktiv och väldigt civiliserad och smart. Hon är en trevlig person.
Så vad hände?
– Hon var där med en tjejkompis och jag gick fram till dem båda och sade: ”Hej, jag är Duke of Earl”. Nej, inte direkt! Jag använde faktiskt inte det namnet. Jag pratade med henne om hennes jobb och om resor och om vad jag gör ...
Var hon ett fan?
– Hon gillade The Smiths väldigt mycket. Hon är yngre, du vet.
Så att ha en snygg, mycket yngre fru ...
– Hon är inte så mycket yngre! Det är inte barnarov.
... innebär det stor press?
– Menar du att göra roliga saker? Det är intressant. Min fru tog examen från universitetet med toppbetyg – javisst, Georgetown och sedan Howard, säger han med stolthet medan han tar en bit ost.
– Hon är en väldigt konservativ person. Vi kommer båda från ekonomiskt och socialt blygsamma förhållanden. Jävlas inte med henne dock, säger han och låter som en polissiren.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Har svårt för Clinton
Vi pratar om politik. Han säger att han röstade på Barack Obama de senaste två valen ”för annars hade min fru dödat mig. Nej, jag har alltid gillat honom. Jag gav honom en del pengar”.
Han är mindre entusiastisk över alternativen den här gången.
– Åh, suckar han, skrattar sedan och suckar igen.
– Det finns mer mellan himmel och jord än vad filosofin någonsin har drömt enligt Bernie Sanders. (Här visar han att han kan sin William Shakespeare. Citatet, om än något tilltufsat, är taget från Hamlet, reds anm). Och jag menar, Hillary? Vad kan jag säga om henne? Jag ska inte ens börja.
Jag ber honom att hjälpa mig att begripa Donald Trumps tjuskraft hos USA:s vita arbetarklass – den sorts människor som Iggy Pop växte upp bland innan blev en höjdare med ett strandhus i medelhavsstil.
– Kan det inte vara så att i Storbritannien är det artigt att undvika direkta sanningar och istället smyga sig runt och bita personen i röven? Är det så du är uppfostrad? I USA är vi av en råare sort och folk lägger stort värde på uppriktighet, det är en stor grej i USA. Och problemet är att den enda uppriktighet som en stor grupp människor kan sympatisera med är ”boffo”-uppriktigheten – en boffo är som en clown, något vulgärt. Det är vad folk gillar.
Men nu är klockan halv ett på natten och Iggy Pop är utmattad. Han stapplar iväg till sin qigong, sina Ibuprofen och sin fru med ett glas Pichon-Loungeville i handen.
