BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hur känner du själv inför flytten?

– När Kiruna kommun gick ut med det här pressmeddelandet 2004 och sa att vi ska flytta en stad, alla arkitekter och journalister hoppade högt, kände jag att man glömde bort människors känslor och välmående. Vad kommer hända med en när man inte längre har en fysisk plats att gå till som är ens hem och ens rötter. Det första som rivs är Bromsgatan där jag är uppvuxen. Jag insåg att det här tar på mig mycket hårdare än jag kunde tro.

Ann-Helén Laestadius ville på olika sätt bevara minnena från barndomens kvarter.

– Jag skrev först en reportagebok som heter Bromsgatan – Vi som bodde på gårdarna. Det var en rent journalistisk produkt där jag intervjuade 15 familjer och skrev om Kirunas historia från 60-talet fram till i dag. Men jag kände att jag ville skriva skönlitterärt också och rikta mig till ungdomarna. Ungdomarna är ju ännu mer maktlösa, det är bara för dem att foga sig i det som händer. Jag ville gå in i den världen och se hur olika ungdomar påverkas av en flytt.

När var du i dina hemtrakter senast?

– Varje gång jag åker till Kiruna är jag någonstans i bolagsområdet, som det heter. Jag var på Bromsgatan i somras, då hade man rivit två av fyra gårdar. Det var otroligt jobbigt att se. Att de här husen, där man växt upp, bara var försvunna. Det var bara grus kvar.

Boken handlar inte bara om gruvflytten, läsaren får också följa Maja, en tonåring vars rädsla och oro börjar styra henne allt mer.

Boken handlar också om ångest och när oro tar över. Varför är det ett viktigt tema?

– Det är många unga i dag som mår dåligt. Jag försöker alltid hitta teman som ungdomar kan känna igen sig. Jag försöker alltid göra mina berättelser allmängiltiga även om de handlar om samer eller tornedalingar eller som i det här fallet Kiruna.     

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.