Kampen gällde i första hand den lika rösträtten. Den graderade rösträtten i stads- och kommunfullmäktigevalen, som spände mellan 1 och 40 röster, gick i graven. Att regeringens förslag också innehöll ett löfte om att till våren starta grundlagsändringen, som gav kvinnor rösträtt till riksdagen slank liksom förbi utan så mycket ståhej. Ledamöterna i kammaren insåg, att utan förstärkt rösträtt skulle deras inflytande på sikt försvinna. Att rösträtt för kvinnor skulle mer än fördubbla valmanskåren kändes kanske inte lika hotfullt.
Kvinnor i politiken var inte ett helt okänt fenomen 1918. I december samtidigt som man i riksdagens kamrar diskuterade den nya kommunala vallagen, behandlade man i Göteborgs stadsfullmäktige nästa års budget. En av de 3–4 kvinnor som deltog var fotografen Nelly Thüring. Och som den socialdemokrat hon var opponerade hon sig mot höjningen av priset på hushållsgas från 30 till 35 öre. Grava prishöjningar under krigets fyra år hade gjort livet svårt för stans befolkning, särskilt hennes väljare. Hungerkravallerna låg 18 månader bakåt i tiden.
För Nelly Thüring kom beslutet i riksdagen att få stor betydelse. Hon kom att bli en av de fem kvinnor som valdes in i riksdagen 1921 när grundlagsändringen i vallagen till riksdagen, den så kallade politiska rösträtten, var genomförd. Kommuner sågs mer som en ekonomisk intresseförening, där ”ägarna”, det vill säga de som satsat pengar i form av skatter borde bestämma. Nelly, som hade egen fotofirma, deklarerade och betalade skatt och hade sju röster. Så hade reglerna varit sedan 1909. Så helt utan kvinnliga politiker hade Sverige inte varit. Många var de dock inte. Gifta kvinnor var fortfarande omyndiga hur gamla de än var.
Varför bröts motståndet just i december 1918? November 1918 hade varit omtumlande: Tyskland hade kapitulerat, kejsaren hade abdikerat och flytt till Holland, revolutionära rörelser tog över delar av Tyskland (ryska revolutionen var fullbordad sedan ett år och kejsaren där hade mördats under sommaren som gått). Gustaf V var rädd för sin egen ställning och tryckte på sin regering. De stora bankhusen och ledande företagare, som Wallenberg och redarna i Göteborg, oroade sig för revolution och tryckte på. Stora demonstrationer ägde rum på olika platser i Sverige. Folk krävde inte bara mat utan makt och inflytande. Regeringen bestod av liberaler och socialdemokrater och hade sett sig nödd att inkalla en extrariksdag i oktober för att fatta beslut om dyrtidstillägg och värnpliktsfrågor. Varför inte smida medan järnet var varmt och i all hast lägga fram en proposition?
En extrariksdag, en så kallad urtima, kunde inte besluta i grundlagsfrågor. Lagarna om kommunala val behandlades inte i grundlagarna, men det gjorde bestämmelserna om val till riksdagen. Alltså kunde man besluta i förra fallet men inte i det senare. I propositionen står: ”... att för en sund och på samma gång lugn statsutveckling kräves en genomgripande förändring i vissa grunder för den politiska och kommunala rösträtten, huvudsakligen genom införande av lika rösträtt i kommunerna... samt införande av politisk rösträtt för kvinnor efter samma grunder som män.” Det uppfattades som ett bindande löfte.
Många ledamöter klagade på att ha blivit kallade till en riksdag, där dessa omvälvande förslag inte annonserats i förväg och där pressen på snabb process var hård. Kunde man inte vänta till ordinarie riksdag våren 1919? I propositionen argumenteras förebyggande för brådskan ”… dröjsmål, om än jämförelsevis så kort som till 1919 års lagtima riksdag, skulle kunna bliva olycksbringande”. Revolution hängde i luften.
Mig tycks det förvånande, att detta så hett efterlängtade beslut, den kvinnliga rösträtten, gav så lite eko i pressen dagarna efteråt. Det behandlades lika marginellt som själva skrivningen i den 64 sidor långa propositionen (”... samt införande av politisk rösträtt för kvinnor...). Var frågan så mogen, att den inte var värd att orda om? Trodde man inte på löftet om genomförande till våren? Var kvinnor i politiken en ointressant icke-fråga? Med eller utan rösträtt, så spelade de ingen roll! Däremot skrev pressen flödigt om den lika rösträtten, om avskaffandet av principen rösträtt efter inkomst.
När Nelly Thüring blev invald i Göteborgs stadsfullmäktige 1916, gällde den 40-gradiga skalan. För att sätta henne på plats krävdes dubbelt så många väljare som för att få in en liberal eller högersinnad kandidat. Förutom att de flesta av hennes potentiella väljare inte hade rösträtt alls för att de inte skatttade, så hade de som fick rösta ofta bara mellan 1 och 10 röster, medan de borgerliga väljarna många gånger slog i taket med 40 röster var. I stadsfullmäktigevalet 1919, det första med lika rösträtt, fick socialdemokraterna 26 av fullmäktiges 60 platser, vilket ansågs uselt. Det tog tid, att få folk att förstå vikten av att rösta. Nelly kom att bli en av partiets flitigaste agitatorer för att övertyga de nya väljarna, i synnerhet kvinnor, om deras nya makt. Hon reste runt landet på somrarna och höll möten. Ibland blir hon rasande: ”O! Att man kunde ruska upp dessa slöa, ljumma människor till att begripa att de nu ha makt och därför bör bruka den!”. Andra gånger är hon entusiastisk. Affischera! Muntrationer och festligheter! ”Vi bör betrakta våra åsikter som prima varor … alla skola få förmånen att komma i besittning av”.
Riksdagsvalet 1921, när grundlagsändringen om allmän rösträtt vunnit laga kraft, gav fem kvinnliga ledamöter som resultat, en i första kammaren och fyra i andra. Naturligtvis stor besvikelse bland de tusentals kvinnor som sedan 1903 kämpat för rösträtten i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Det blev långsamt bättre.
Vad gjorde då de fem? De arbetade för de så kallade mjuka frågorna: barn, hälsa, bostäder, skolor, fattigvård. Det är frågor som kommunerna ofta tar hand om och där hade de redan samlat erfarenheter. Försvars-, utrikes- och skattefrågor och andra tunga frågor behöll männen för sig själva. Man kan säga, att de fem kvinnorna startade arbetet med att bygga ett välfärdssamhälle. De samarbetade ofta, trots att de representerade olika partier. Det finns anledning att hylla dem för deras insatser och också att minnas den 17:e december 1918, dagen då Sverige tog ett jättekliv mot fullständig demokrati.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
