En stor del av utställningen fokuserar på 70-talet, då familjen Cherry med mamma Moki och styvpappa Don, jazzmusiker, samt barnen Neneh och Eagle-Eye bodde ihop med familjen Roney (med barnen Shanti, skådespelare, och Marimba, skribent) i en gammal skolbyggnad i skånska Tågarp. En uppväxt som var ganska speciell för barnen.

– Tågarp är en magisk plats på jättemånga sätt. Det var en väldigt speciell uppväxt där, skapande och kreativ, men också ett tufft liv på många sätt. Vi hade ingen oljepanna utan var tvungna att elda i brasan för att få upp värme i huset. Moki högg och bar ved varje vinter och vi odlade egen mat. Nu när jag åker tillbaka dit kan jag bli mer och mer tacksam för vad vi har haft där. Då var vi ju barn och hade inte insikterna som de vuxna hade. Jag kan titta tillbaka på allt Moki skapade i den miljön. Det här kreativa, ständiga skapandet. Hon målade varenda bräda, gjorde allt fint i trädgården och i hemmet. Mycket handlade om kärlek, familj och vänner, att leva tillsammans. Samtidigt var det en väldigt politisk tid, säger Neneh Cherry på telefon från London.

Efter tio år i Stockholm bor Neneh i London igen med sin familj. Hon jobbar på ny musik tillsammans med elektronika-producenten Four Tet. Förhoppningsvis ska en ep vara klar innan året är slut och ett album komma någon gång nästa år.

– Jag har kommit till en tid då jag måste säga att jag är medelålders. Då kan jag börja se tillbaka på var jag kommer ifrån, vad mina föräldrar gjorde och hur mycket de skapade. Och att jag har med mig det i allting jag gör. Jag tänker på det nästan varje dag, hur Moki lärde mig alla saker, i allt vardagligt och i det kreativa.

”Jättekul att det här händer nu”

Nu ser Neneh Cherry fram emot sin mors utställning på Moderna. Hon ska hålla ett inledningstal på öppningen på lördag.

– Det är jättekul att det här händer nu. Vi klappar händerna och känner bara: äntligen! Vi som familj var i chock när Moki dog. Hon bara försvann, alldeles för tidigt. Men för ett tag sedan började vi tänka på vad vi ville göra och just då kontaktade Fredrik Liew på Moderna oss och frågade om vi ville göra en utställning. Det är rätt tid och plats nu.

Samtidigt hade Neneh önskat att det hände tidigare, när Moki levde.

– Ibland kan man känna sig lite ledsen över att hon inte fick vara med om det själv. Det knäcker i hjärtat faktiskt. Jag tror att Moki alltid var lite före. Hon var en av de första i Stockholm som klippte av sig håret och gick i minikjol, och fick väl någon smäll för det också. Hon hade en otrolig vision och gick inte att sätta stopp för. Men det är klart att hon kände viss sorg ibland över att hon aldrig nådde ut ordentligt i det offentliga med sitt arbete. Det blev frustrerande. Det är ett jäkla spel i både konst- och musikvärlden. Det handlar om att lägga ut sig, att ha tur och det är inte helt lätt alltid. 

”Hårt driven idealist”

Fredrik Liew, curator på Moderna museet vill lyfta fram just det organiska skapandet i Moki Cherrys konstnärsskap. 

– Hon använde scenen som ett hem och hemmet som en scen. Det var ett spännande sätt att använda sitt konstnärsskap, som låg utanför det konventionella och museivärlden. Hon var en hårt driven idealist, säger han och visar runt på utställningen bland stora tygstycken, skivomslag, skisser, träreliefer, vitrinskåp och  andra möbler.

I utställningen ingår även bildspel och en konsertfilm från Italien 1976, där maken Don, världsberömd jazzmusiker, och hela storfamiljen deltar på scen tillsammans med Mokis konstverk som en levande organism. 

– Don blir ofta den som står i fokus, men de samarbetade i allt de gjorde. De var som Yin och Yang, säger Neneh. 

Hur var Moki som person?

– Hon var en stor människa. En människa som var väldigt medveten om vad som pågick i världen. Hon var väldigt organisk och såg sig som en del utav planeten och universum, vilket gjorde henne finkänslig på ett sätt som var väldigt berörande. Hon var en stark individ, som hade många tankar och känslor. Samtidigt kämpade hon hårt för att få rum och att hennes konst skulle få det rum den förtjänade. Hon var alltid i skapande, berättar Neneh om sin mamma och avslutar:

– Det som är vackert är att det hon skapade fortfarande är relevant. Det är levande, både i sin tid och väldigt före sin tid. Det ser inte daterat ut. Konstverken, tygerna, allt ser så färskt ut. Som om det skapades i går. Det är så rörande, inte bara som dotter utan som människa.