Det finns inga OS på en död planet

Idrottsforskare har länge varit intresserade av hur den naturliga miljön påverkar idrottare. Ett exempel är intresset för höghöjdsträning som växte inför OS i Mexico City 1968. Eftersom tävlingarna skulle genomföras på mer än 2 000 m.ö.h. inledde forskargrupper världen över studier som handlade om hur idrottarna skulle prestera på hög höjd. Jämförande undersökningar gjordes även av hur idrottare som bodde och redan tränade på hög höjd respektive låg höjd presterade. Även andra studier som belyste hur prestation påverkades av idrottares omgivningar har gjorts. Gemensamt för studierna har varit att naturen har tagits för given, medan den idrottande kroppen har setts som något som påverkas av denna.

Att människans påverkan på naturen inte var någon stor fråga för idrottsforskarna under mitten av 1960-talet var kanske inte så konstigt. En del av dem hade möjligen läst Rachel Carsons bok ”Tyst vår” som kom ut första gången på engelska 1962. Där beskrev Carson de förödande effekterna av människors användning av bekämpningsmedel, såsom DDT, som genom att utrota insekter även skulle leda till fåglars död och en tyst vår. Liksom många i sin samtid, även naturvetenskapliga forskare och politiker, förutsåg idrottsforskarna inte att människans påverkan på naturen kunde leda till en global miljökatastrof. I boken ”Den gröna vändningen” visar David Larsson Heidenblad att miljöfrågornas stora samhälleliga genombrott kom några år senare, mot slutet av 1960-talet, vilket manifesterades genom FN:s första konferens om den mänskliga miljön som inleddes den 6 juni 1972 i Stockholm.