Kommentar / Jenny Aschenbrenner.

2020-01-17 08:12
Puffetikett
Dagens ETC

Det finns hopp om framtidens teater

”Mardrömmen är förstås en mjäkigt välkammad scenkonst som flörtar med alla för att få bidragen utbetalade och biljetterna sålda.”

Snuskgubbar och skandaler har gett scenkonsten solkigt rykte på senare år. Den lite halvhjärtade ”debatten” om varför ingen bryr sig om teatern längre som fördes på kultursidor under hösten lyfte knappast konstformens anseende som det hetaste heta.

Men. Samtidigt har ingen konstyttring som teatern och dansen och performance-hybriderna retat skiten ur de framväxande fascistiska falangerna, i Sverige och Europa. Det är teatrarna som provocerat fram starkast reaktioner hos makthavare i redan semifascistiska länder som Ungern och Polen. Det har också ofta varit teater, inte minst frigruppsteater, som fått starkt konservativa krafter i Sverige att gå i taket. Bara en sån sak. Det ger hopp om att teatern åter ska kunna bränna hål i samtidsfiltren och visa det som betyder något.

Samtidigt är det en konstform som är beroende av det offentligas stöd för att alls bli till och därför en sorts konst som lätt hamnar i klorna på klåfingriga politiker. Extra utsatt blir den därför i tider då kulturpolitiker allt mer struntar i den gamla svenska principen om armslängds avstånd mellan politiska beslut och konstnärlig verksamhet.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Mardrömmen är förstås en mjäkigt välkammad scenkonst som flörtar med alla för att få bidragen utbetalade och biljetterna sålda. Här och var ser också repertoaren ovanligt blek ut när vi går in i 20-talets första säsong. Inte minst har många läns- och regionteatrar tvingats till ett anorektiskt nedbantat utbud med några få publikfriande föreställningar per år. Samtidigt som flera av frugrupperna nästan uteslutande ägnar sig åt samarbeten med stora resursstarka institutioner.

Än mer glädjande då att det finns en hel del sprakande undantag och det i hela landet. Som att ett av landets mest kontroversiella och egensinniga teaterkompanier, Institutet, lämnat Malmö för att istället verka längs upp i norr och göra experimentell scenkonst i Vitsaniemi i Tornedalen. Eller att den briljante tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig med sitt unika öga för vår samtid åter skriver nytt för en svensk scen, denna gång för Malmö Stadsteater där han själv regisserar sin ”Halva månen”. Bara en av många riktigt spännande satsningar på nyskriven dramatik.

Dessutom har den allra mest snusk­gubbebesmittade teatern av dem alla, Dramaten, på något sätt överlevt konstnärligt trots sin brutala kollaps under sina egna patriarkala strukturer och står för några av vårens mest spännande premiärer. Till exempel Staffan Valdemar Holm, som förra gången den skriande sexismen på scenerna debatterades runt 2005, envist försvarade mansväldets ”konstnärliga frihet” att välja bort kvinnor. Han gör nu en föreställning baserad på medeltida kvinnliga författares texter, med ensemble bestående enbart av kvinnor.

Det finns hopp.