Han skapade kortfilmen med pengar som han fick när han tog examen från Scenskolan i Malmö. Den var ursprungligen tänkt som en trailer för en långfilm, men visas nu som en kortfilm. Han har fortfarande drömmen om att det ska bli en långfilm.
– Jag har ena foten i förorten – och den andra i kulturvärlden, berättar han när vi sitter i ett litet bohemiskt inrett mötesrum.
Nya berättelser tar plats
Gruppen består av ett gäng som gått Skurups folkhögskola tillsammans och de har hyrt in Alexander Abdallah som regissör för filmen. Annars är han fast anställd på Malmö Stadsteater.
– Det är det klassiska mellanförskapet. Det många inte vet är att det är så mycket struggle inom oss som har växt upp så – vem är jag, är jag svensk, är jag blatte? Det är hela tiden en känsla av – får jag vara här, får jag inte vara här?
Alexander Abdallah konstaterar att vi lever i en period i Sverige där andra generationens invandrare för första gången är vuxna och där många har fått utbildning. Att det är första gången gruppen kan berätta om sin uppväxt genom konstverk och därmed skapa helt nya berättelser.
– Nu börjar vi få vår egna röst. Vi bråkar med folk som har skitmycket makt, men vi kan alltid skrika genom konst.
Han vill också vända på den negativa bilden som han menar ofta skapas bland förortskillar, där det anses ”fult” att satsa på skolan eller att skaffa ett riktigt jobb och utbildning. Själv växte Alexander Abdallah upp i Uppsalaförorten Gränby. Han fick ha assistent i lågstadiet eftersom han var bråkig och utagerade.
Passade inte in någonstans
Idag, berättar han, har han kanaliserat ilskan in i att skapa konst. Skapandet hittade han först efter studenten, även om han alltid varit klassens clown. I högstadiet gick han i fotbollsklass med svenskar utan invandrarbakgrund, som bodde i villaområdet intill.
– Blattarna hemma tyckte jag hade försvenskats, men svennarna tyckte inte heller jag passade in.
Idag har Alexander Abdallah ett stort behov av att folk ska veta vem han är. Det kommer djupt från barndomen där han beskriver hur han hela tiden kände att han inte var någonting, i alla rum där han befann sig.
– Nu är det så viktigt, att ni ska veta vem jag är. Men det är ju hemskt också, att hela tiden behöva hävda sig.
Han konstaterar att folk slutar lyssna om man bara skriker hela tiden.
– Tidigare var jag mer som en aktivist och gick på alla demonstrationer och ville vara del av allt. Nu försöker jag vara lite mer tyst men när jag väl skriker – ja, då gör jag en film på SVT.
Människor bakom rubrikerna
Kortfilmen, som Alexander Abdallah kallar sin ”lilla baby”, handlar om dödsskjutningarna i Malmö ur ett barnperspektiv. En tolvårig kille går till en koja i skogen där han fantiserar fram bilden av sina tre mördade bröder. Alexander Abdallah vill porträttera förorten på ett helt annat sätt än vi är vana vid och bryta stereotypen som brukar synas i musikvideos, i tidningar eller på tv.
– Jag vill förmänskliga de här personerna och visa att det är människor bakom rubrikerna om dödsskjutningarna.
Filmen har ett poetiskt, drömskt, anslag och pojken blir buren av bröderna och de gör fallrörelser, som för att få våga släppa taget i en värld där man inte känner sig säker.
– Det är något med längtan efter trygghet som jag vill beskriva, att känna att jag fångar dig.
Alexander Abdallah om...
... ordet ”kriminell”, som hela tiden nämns i samband med konversationerna kring dödsskjutningarna i Malmö.
– Jag har vänner som är kriminella och sitter inne. Men vi består ju av miljoner situationer, och vi döms utifrån en situation i livet. Men den personen är ju miljoner situationer. I mitt skapande vill jag visa hela människan.
... om hur han fick idén till ”Jag skiner inte utan er mina bröder”:
För två år sedan gjorde Alexander Abdallah ett teaterkollo för unga. Då märkte han hur dödsskjutningarna som pågick i Malmö påverkade barnen. Det var så han fick idén till filmen.
– Jag fantiserade i flera veckor om hur det skulle vara om jag var tolv år och förlorade tre av mina bröder. Hur skulle min vardag se ut, hur skulle jag leva? Det är så sjukt hur olika uppväxt barn kan ha, mot ett annat barn som växer upp en kilometer bort, åt ”rätt” håll. Den ena får sin Ipad och allt ”normalt”, den andra har en bror som går bort.
