Förintelsen är ingen diskussionsfråga

En kväll för nästan exakt två år sedan satt vi i köket och drack öl, jag och min kompis, historieläraren. Dagen därpå skulle den stora konferensen för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism, gå av stapeln i Malmö, och vårt samtal handlade om den. De senaste dagarna hade tidningarna fyllts med reportage om svensk-judiskt liv, och olika typer av judar hade uttalat sig: här fanns de orädda som poserade öppet, de rädda som använde fingerade namn och visade ryggtavlor för kameran, och de uppgivna som skrämts hela vägen till Israel. 

Vid den tiden hade jag svårt att placera mig själv i någon av kategorierna. Min mamma hade levt starkt präglad av den så kallade ”judiska rädslan”, och jag växte upp med hennes uppmaning om att inte säga ett ord om mitt judiska påbrå i skolan. Svårast var det under lektionerna om Förintelsen, då ryckte det förtvivlat i duktigflicka-armen i ivern att berätta om min direkta koppling till den där gastande tysken och massgravarna i svartvitt på overhead-duken. Men jag gjorde som mamma ville: tryckte ner locket över det som sjöd. När hon dog 2019 insåg jag att ansvaret blivit mitt, och att allt jag ville var att förgöra locket, och komma ur den judiska garderoben. Men jag var ambivalent, det fanns ingen riktning, inget sammanhang och inga vänner – var skulle man ens börja?