Initierat/Magdalena Rozenberg

Den litterära mor- och dotterrelationen är befriande ambivalent

Publicerad 22 november, 2019

Jenny Tunedal, Mara Lee, Lina Hagelbäck och Hanna Hallgren. Bild: Bild: Sara MacKey, Märta Thisner, Fredrik Sandberg/TT och Ida Ali-Lindqvist

Dagens ETC

Det går ett starkt stråk av mor-dotter-skildringar genom svensk nutida poesi. Det handlar om uppbrott och frigörelse men inte i form av enkla och ensidiga uppgörelser. Det är istället komplexiteten i att både behöva skiljas och vilja stanna som lyfts fram, skriver Magdalena Rozenberg.

Magdalena Rozenberg

Det kryllar av mödrar och döttrar i den samtida litteraturen. Jag börjar fundera över vad egentligen detta nya uppsving kan och vad är de för erfarenheter som gestaltas?

Så kommer jag att tänka på ett citat som författare Adrienne Rich skrev i ”Of Woman Born – Motherhood as Experience and institution” 1976: ”The loss of the daughter to the mother, the mother to the daughter, is the essential female tragedy.” Och där är det ju. Det är förlusten, dotterns separation från modern, som gör att jag fäster mig vid verk som Mara Lees ”Kärleken och hatet”, Jenny Tunedals ”Rosor skador”, Lina Hagelbäcks ”Ambivalencia” eller Hanna Hallgrens ”Vinterresa”.