Iklädd en sliten krigshjälm står skådespelaren Eva Ahremalm i en pilsnerfilmsaktig givakt och berättar om fördelarna med granatgeväret Carl Gustaf. Vid flygeln sitter musikern Peter Tikkanen iförd högvaktshjälm och spelar en klämmig melodi. Medan han skriker ut order om eldgivning radar Eva upp exempel på krig där vapnet har använts. Det är dråpligt men skrattet fastnar i strupen när det visar sig att Carl Gustaf faktiskt har varit i Irak.
– USA tog med vapnet till Irak trots att Sverige sa nej. För annars sa USA att de inte skulle köpa mer krigsmaterial av Sverige överhuvudtaget, säger Eva och ler ett saligt reklamleende.
Det är med en blandning av allvar och humor som ensemblen bakom Med sikte på fred, har arbetat fram föreställningen.
– Vi funderade på hur vi skulle berätta om något så tungt som krig och konflikter så att folk orkar lyssna, säger Eva Ahremalm.
Bygger på Lasse Bergs böcker
Resultatet har blivit en sketchartad föreställning som spänner över människoartens framväxt, personliga erfarenheter av krig och satiriska inslag om vapenexport.
Musikern Peter Tikkanen är nöjd med resultatet.
– Jag tycker att vi har lyckats skapa något som både har ett allvarsamt bråddjup och roliga revyinslag, säger han.
Idén till föreställningen kom från Marianne Freyne Lindhagen från föreningen Svenska Freds. Tillsammans med regissören Annika Olsson har Eva Ahremalm och Peter Tikkanen närmat sig ämnet krig.
– Vi har läst, forskat och pluggat in information, säger Eva Ahremalm.
Författaren Lasse Bergs böcker om människoartens utveckling ligger till grund för föreställningen. I sina två böcker Gryning över Kalahari och Skymningsång över Kalahari beskriver Berg människans utveckling under de senaste sex miljoner åren. Och han visar att vår fortlevnad snarare har handlat om vår förmåga att samarbeta än att den starkaste överlever.
–Människans krigiska sida utvecklades egentligen först när vi blev bofasta och började äga saker. Då kom konflikterna. Så det är under en väldigt kort tid av människans historia som vi har ägnat åt oss krig, säger Eva Ahremalm.
”Känslosamma repetitioner”
Men det är inte bara ur ett historiskt perspektiv som ensemblen har närmat sig krigstemat. För Eva Ahremalm har repetitionsarbetet delvis blivit personligt känslosamt.
– Min mamma var liten när andra världskriget drog in över Österrike. Hon sändes bort från sina föräldrar under de värsta krigsåren. Att prata med mamma om det och repetera in de styckena i föreställningen har varit väldigt känslosamt för mig, berätttar hon.
För musikern Peter Tikkanen sammanföll repetitionsarbetet med att han flyttade till vapenindustristaden Karlskoga. Och han blev förvånad över vapenindustrins påverkan på staden.
– Det står en kanon i naturlig storlek på en skolgård i stan. Barnen leker och klättrar på den. Det känns så absurt, säger han.
För honom blev kanonklättrandet en tydlig bild av den svenska dubbelheten kring vapenexporten. Och ytterligare en anledning till varför publiken ska komma och se föreställningen.
Text: Klara Olander
Bild: Mirja Mattsson
