Psykofarmakan som jag redan tagit i två månader skulle ge livet mer färg. Men det enda som verkar ha förstärkts är mardrömmarna. Nu är morgnarna nästan alltid så härjade att jag måste ta mig upp praktiskt taget med våld. Jag är bara tvungen: antingen är det arbetet eller så har jag lovat någon något. Glädjelösa morgnar i Minsk.
Telefonen har tigit i över en vecka. För att förströ mig själv och läsarna på sajten anstränger jag mig för att ironiskt kommentera de hemska nyheterna om arresteringar som jag måste lägga ut; väljer ibland löjliga bilder. Det roar mig själv, men sällan någon annan. Folk läser som vanligt mest om gripanden och förföljelser; det finns nån form av raffinerad masochism i det – du kan inget göra, har inga krafter och suger ändå upp allt som en svamp. Eftersom ovetskapen är värre.
2021-10-15
När allt börjar i regn och dimma, är det svårt att förvänta sig något gott av dagen. Såna dagar vill man helst bara sova bort, men den lyxen kan vi sällan tillåta oss; jag kan det inte.
Nyheterna om pandemisituationen i landet är hemskast tänkbara och gör att jag spänner mig så att kudden på morgonen är våt av saliv och jag inser att jag återigen gått och bitit ihop käkarna hela dagen. Inte för att några andra nyheter egentligen skulle vara goda. Men i förhållande till gripanden och tortyr lär man sig inta ett abstrakt förhållningssätt. Och inför det faktum att människor dör på grund av tjänstepersoners slarv, eller egennyttan hos covid-dissidenterna, går inte det.
Det är inte mycket jag lyckas känna under inverkan av de antidepressiva, men ilskan, aggressionen och lusten att skada dem, som jag ser utan munskydd i kollektivtrafiken eller på allmän plats, är så starka att de skrämmer mig.
Trots allt har dagen varit bra; småtrött som alla fredagar men varm, efter mötet med en nära vän som jag inte behöver förklara något för, eftersom han kramar mig hårt, länge och känner av allting när vi ses.
Detta – mänsklig värme – finns det alldeles för lite av nu. Folk är förbittrade, folk är trötta, människor har på nytt slutat le. Det känns som om vi alla lever i ett tillstånd som liknar en sammanpressad fjäder, och att det när som helst kommer att smälla. För det går inte att vara oavbrutet rädd, det är bortom det möjliga att hela tiden gå och vänta sig det värsta.
2021-10-24
För fyra dagar sedan var det razzia hos oss på redaktionen. De grep chefredaktören Oksana Kolb och redaktionschefen Siarhej Pulsha.
Båda är fria nu, ”Novy Chas” håller ut, och jag skriver texter om trettiotalets författarutrensningar. Då och då kommer signaler om att man inte kommer att lämna oss ifred.
Jag väntar själv på en razzia och försöker betrakta mitt liv med hämnarnas ögon: vad kan de ge sig på, vad skulle de hitta? Igår brände jag papper; allt som på minsta sätt skulle kunna lämna ut mig eller någon annan.
I en av mina texter skrev jag, ”rädslan för smärta är starkare än själva smärtan”. Väntan tröttar förmodligen ut mer än den direkta terrorn.
På en av de jättelika reklamtavlorna såg jag texten: ”Barn är orädda, var rädda om barnen!” I ett helt dygn har jag gått och funderat över om jag avundas barnen deras djärvhet eller ej. Vad är bäst, att inte vara rädd för något eller att vara rädd, men handla? Om det här kan finnas något bättre eller sämre …
Propagandakanalerna kallar oss ”råttor” och manar till repressalier. Min första impuls är som alltid att fly. Men hur skulle jag kunna det? Hur skulle jag kunna lämna mitt hem att slitas sönder av de här odjuren? I sådana ögonblick upplever jag föremålen och böckerna som levande och i behov av min närvaro. Om jag inte kan göra mer, inte försvara dem, kan jag åtminstone vara i närheten och det är det enda jag är i stånd att ge mitt hem och mitt land – att bara vara här, stanna, inte lämna dem ensamma med ondskan.
2021-10-26
Det pågår någon sorts otyglat vansinne i Minsk. På grund av att Lukasjenko såg till att såga hälsoministern, så tas munskyddsrestriktionerna bort överallt och även minsta påminnelse om skydd. Typ: ”vi är mot övergrepp och ingen ska tvinga någon”. Människor dör i hopar, och man får bilden av att det rör sig om ett planerat, kamouflerat mördande.
Jag går nästan inte ut. Idag slutade vår sajt fungera och vi har ännu inte förstått om de har blockerat oss eller det är något allvarligt tekniskt fel. Den här veckan skriver jag ett maraton: en text varje dag om en avrättad poet. Jag vet inte vad som är mest utmattande, själva arbetet eller den ständigt närvarande parallellen mellan dem och oss. Jag är 29; de var ungefär i min ålder när de sköts. 26 unga, begåvade, ambitiösa människor. Hur är det att få höra att din vän, som du nyligen suttit med vid samma bord, har avrättats? Hur är det att veta att du själv kan ställas mot en mur för ingenting alls? Att du aldrig mer kommer att skriva en enda text, att alla dina planer på ett stort och rikt liv tar slut, efter någons nyck, bara för att odjuren behöver mörda…
Vi är i en väldigt snarlik situation nu. Men de har inte börjat skjuta av oss ännu. Jag skriver om människor som levde för hundra år sen, och det känns som om jag skriver ut min egen dödsdom. Det går runt i huvudet, som vill sprängas av smärta.
2021-11-06
Nu är klockan fem på morgonen och jag har inte fått en blund i ögonen. Med de här antidepressiva är det sällan jag förstår skälet till sömnlösheten, om det inte är mardrömmar. Har jag något som gnager? Något jag inte har analyserat tillräckligt? Är jag rädd? Något smärtsamt? Vad …?
De har blockerat vår sajt trots allt. Nu står likvidering av vår juridiska person på tur och att redaktionen skickas hem. Halva gänget är inte i landet längre. Folk ger sig av; jag tittar långt efter dem och vet inte om de kommer tillbaka? Några av mina vänner planerar redan sina liv utomlands och för mig återstår bara att acceptera den här nya verkligheten.
Ibland, som nu, när någon smäller högt i dörrarna i trapphuset så rycker jag till och inälvorna rullar ihop sig i en hård knut av rädsla; jag väntar mig fortfarande en husundersökning. Men att stanna kvar här och fortsätta tala, det är mitt sätt att kämpa mig till inre frihet under rådande förhållanden: när yttre frihet inte är möjlig. Jag vet att om jag skulle ge mig av skulle jag aldrig vara lika fri; jag skulle helt enkelt inte ha samma möjlighet att kämpa.
Vi blir allt färre kvar här, och för mig verkar det som att det är just nu den verkliga kampen börjar, om vilket sorts land det här ska bli imorgon. För om det inte blir någon kvar som är kapabel att stå emot ondskan utan att besvara hugg med hugg tillbaka, så blir vi en skurkstat; här blir ofruktbar mark där inget mänskligt kan gro. Jag tänker ofta på hur Tyskland återerövrade sin mänsklighet efter kriget. Jag vet inget om det och därför tycks det mig som en stor gåta hur de kunde återhämta sig efter den katastrofala avhumaniseringen.
Det är väldigt viktigt. I vårt land är ordet terror välbekant. Det är viktigt att någon blir kvar här, som i rätt ögonblick skulle kunna säga att det här redan har hänt och dit ska vi inte en gång till. Annars kommer ”den röda människan” , likt hos Svetlana Aleksijevitj, att ta död på de sista potentiella groddarna liv.
2021-11-10
Igår avskaffades vår juridiska person. Nu är vi officiellt ingen alls och första bästa snut kan gripa oss – i rätten eller under en intervju. De andra håller redan på att plocka hem möblerna från redaktionen till sina lägenheter. Jag bad att få en bokhylla – jag har allt fler böcker som jag inte har någonstans att göra av.
Överhuvudtaget var kvällen igår rik på ”trevligheter”. Min väninna har gripits och idag blev det känt att hon anklagas för ”organiserande av marscher”; det är straffbart och kan ge upp till tre års frihetsberövande. Händerna darrar när jag skriver om det här; det gör ont i mig att maktens solkiga nävar har nått fram en av de ljusaste människor jag vet. Olga Gorbunova – så heter hon – ledde länge en organisation som arbetar med problemet med våld i hemmen; hon har hjälpt hundratals kvinnor och jourhemmen som ”Radislava” organiserar har gett fristad åt mer än femhundra människor. Hon höll kurser för poliser och lärde dem att arbeta med våld i hemmen, ordnade insamlingar för materiell hjälp åt utsatta och om nätterna hämtade hon brottsoffer från lokala polisstationer. I början av 2020 ville hon starta ett inkluderande café för alla och ge några av de drabbade kvinnorna jobb, men pandemin hindrade förverkligandet av den planen. Nu sitter hon i fängelse och ute i friheten finns en 14-årig dotter, en ensam mor och en sjuk far.
Jag är så desperat… Det gör väldigt ont. Vi sågs för fem dagar sedan. Olga sa att hon inte vill lämna Belarus; jag sa detsamma och nu sitter hon bakom galler och jag är fortfarande på fri fot men kan inget göra: försändelser tas inte mot där, de intagna får inte hygienartiklar, matvaror eller medicin; våra fängelser är rena drivhusen för coronaviruset och mot det kan man i bästa fall få paracetamol, om man ber snällt.
Och så den här situationen med migranterna… Så mycket fasansfull smörja som människor plötsligt vräker ur sig, tydligen oförmögna till elementär medkänsla.
Tusentals män, kvinnor och barn fryser i de belarusiska skogarna i detta nu, instängda från två håll av beväpnade människor och vi räknar ut vad deras jackor och ”ajfåner” kostar. Som om: varför ha medkänsla ifall de har pengar? Jag har ingen aning om var medmänskligheten har tagit vägen. Plötsligt kan vi tydligen bara känna medkänsla med ”de våra”; ”främlingar” rör oss inte. Det är någon sorts härdsmälta…
2021-11-18
En advokat lyckades få träffa Olga igår. Och idag fick vi veta att hon hungerstrejkar sen tio dagar redan, som protest mot gripandet. Hon dricker bara vatten, försöker hålla ut. Jag oroar mig och det gör mig ont om henne, men hjälplösheten är ännu mer smärtsam – när man bara vill jämna den där isoleringscellen med marken och plocka ut henne därifrån.
Jag har slutat ta de antidepressiva. Kan inte längre leva som en robot. Det ”stormar” hårt. Har ont i huvudet och är väldigt svag. Å andra sidan känner jag vrede. Den hjälper mig att inte gå under.
Översatt av författaren och översättaren Maria Zennström.
