Man kan inte undgå att tycka synd om Edward Casaubon.
Figuren i George Eliots mästerverk ”Middlemarch” må vara pompös och jävlig, och visst plågas man å protagonisten Dorethea Brookes vägnar när hennes fullt rimliga besvikelse över äktenskapet med den betydligt äldre mannen djupnar. Men det problem som Casaubon har att hantera är samtidigt omöjligt att inte sympatisera med – eller för delen relatera till.
Problemet? Han är en man som har tagit sig vatten över huvudet.
Casaubon sliter med ett vittfamnande bokprojekt. I ”Nyckeln till alla mytologier" – ett teologiskt verk ämnat att bli hans slutgiltiga mästerverk – ska som titeln antyder rötterna till all världens myter spåras och förklaras. En omöjlig föresats.
Efter decennier av arbete befinner sig Casaubon bara i projektets inledningsskede. Därtill kan han varken läsa eller tala tyska. Ett aber av det skälet att den viktigaste forskningen inom hans område utförs av just tyskar. Oförmögen att tillgodogöra sig denna har han hopplöst hamnat på efterkälken.
Likväl stretar han på, alltmer lynnig, alltmer förtvivlad och snart fullständig outhärdlig för sin unga hustru.
Utan att avslöja för mycket: Låt oss säga som så att Edward Casaubons monumentalverk aldrig når sitt slutliga förverkligande.
Få saker är så svåra här i livet som att komma underfund med när det är dags att ge upp. Om det nu är så att man ska kasta in handduken över huvud taget?
Joe Bidens smärta
I fallet Edward Casaubon är det lätt att tänka som Homer Simpson: ”Trying is the first step towards failure”, eller varför inte: ”You tried your best and failed miserably. The lesson is, never try.” En många gånger lockande livsfilosofi. Varför ska man hellre "lyss” till en sträng som brister än att aldrig spänna bågen, om detta att spänna bågen innebär att man i stället kan ha en riktigt trevlig och för självkänslan skonsam kväll i soffan framför Netflix? Varför ens testa sina narcissistiska fantasier om sin förträfflighet mot världen om man därvid riskerar att få se dessa avslöjade som just narcissistiska fantasier?
På samma gång är det sällan lika uppenbart för en själv som för andra när man har gett sig i kast med ett projekt som är dömt att misslyckas.
Joe Biden är ett i sammanhanget illustrativt exempel. Det tog honom lång tid att inse vad som för större delen av världen blivit ett närmast odiskutabelt faktum: Han var olämplig som president. Han var alldeles för gammal. I valet mellan honom och den inte mycket yngre Donald Trump hade han i slutändan inte haft en chans.
I början av juli konstaterade Joe Biden att bara ”the lord almighty” hade kunnat övertyga honom om att stiga åt sidan som Demokraternas presidentkandidat. Av allt att döma såg sig Gud därefter tvungen att intervenera. Sedan gick det som det gick.
Det var med all säkerhet ett för Joe Biden smärtsamt beslut att frånsäga sig presidentkandidaturen. Glädjande för många andra förvisso. Men för senioren med kärnvapenkoderna är det kanske en klen tröst.
De flesta av oss kan inte räkna med att Gud stiger ner från sin himmel för att upplysa oss om att loppet är kört och det är dags att justera våra förväntningar på tillvaron. Att övertyga en annan person om att hens ambitioner är förfelade eller onåbara låter sig heller inte lätt göras, oavsett om det handlar om karriär, litterära projekt, kärlek.
Har man lagt ner sin själ i något måste beslutet att kapitulera eller inte kapitulera till syvende och sist komma inifrån en själv.
När jag pratar med min vän Ida Larsson, till vardags psykolog, säger hon att stora kapitulationsbeslut är något som nästan kan upplevas som ett metafysiskt uppvaknande.
– När man vet så vet man. Till exempel går det inte att tvinga fram ett beslut att ge upp en relation tidigare än så. Hur mycket man än funderar på saken eller hur många råd man än får från omgivningen går det inte att ta beslutet förrän känslan av någon anledning finns där: ”Nu är det dags.” Vilket antagligen är anledningen till att de flesta som gjort slut med någon tänker att det där borde jag ha gjort för ett år sedan. Känslan har inte hängt med logiken. Den är lite trögare där.
Ålderns vidriga uppgivande
Livet hade varit betydligt enklare om det funnits tydliga regler för när man ska ge upp eller inte. Om man vid födseln försågs med en misslyckandemanual. Men kanske finns det ändå vissa tecken som man kan spana efter för att få en fingervisning om det är dags för den tjocka damen att börja sjunga?
– Ofta kommer man till en gräns då man inser att nej, det är faktiskt meningslöst att fortsätta. Du kommer inte att få den där tjejen, du kommer aldrig lära dig att spela Ravel felfritt, det finns en massa exempel på det där. Och då får man helt enkelt låta bli. Gudarna har inte velat det.
Det säger författaren och Svenska Akademien-ledamoten Horace Engdahl, som för tillfället är i färd med att klippa en hagtornshäck på sin tomt på det småländska höglandet. Han beskriver klippandet som en kamp mot ett monster.
– Men jag vet att det inte finns någon annan som skulle stiga in i mitt ställe, och då skulle häcken skjuta i höjden och förvildas. Då får vi aldrig tag på den igen. Så jag har inga möjligheter att ge upp.
Horace Engdahl säger att han kan leva sig in i Joe Bidens tidigare dilemma. Inte bara för att denne så gärna ville fortsätta vara president, säger han, utan för att han alltid kommer att känna att han inte höll måttet.
– Att det berodde på hans ålder gjorde det extra smärtsamt. För han kommer aldrig att få chansen igen. Uppgivandet som är kopplat till åldrandet är det svåraste av allt. Det är väldigt många människor som på sitt sätt klamrar sig fast vid illusionen att de kan fylla en roll som de faktiskt inte kan fylla och jag förstår dem på ett sätt. För det är så definitivt när man säger att man är för gammal. Det är ganska fruktansvärt.
De två sorternas ge upp
Horace Engdahl skiljer mellan temporära uppgivanden och slutgiltiga, såsom det i Joe Bidens fall. Det finns inget positivt att säga om den senare typen. De är ofrånkomliga och tragiska, alla kommer vi till följd av åldrande och död en dag drabbas av dem. De temporära är annorlunda, eftersom de öppnar upp för att något annat, kanske bättre, ska kunna komma i den uppgivna ambitionens ställe.
– Jag höll på med en doktorsavhandling när jag var väldigt ung. Jag var runt tjugofem och höll på med den i fyra - fem år men avslutade den aldrig. Man kan säga att jag gav upp tanken på att skriva den. Men jag sparade materialet. Jag har det fortfarande kvar. Det fyller ett köksskåp. Jag närde en vag tanke om att jag kanske en dag ska återvända till det och fullborda verket. Men hade jag fortsatt att slava med det, då hade det inte blivit någonting. I stället fick jag krafterna fria att göra något helt annat, och det blev mycket bättre.
Horace Engdahl medger dock att han insett att han avhandlingen aldrig kommer att bli färdigskriven.
– Det där materialet kommer man att hitta efter min död, och så är det bara. Och det är att ge upp på riktigt.
Vad var det som fick dig att inse att det var dags att dra i handbromsen?
– Jag skrev ungefär hundra sidor av avhandlingen, men insåg efter några år att det bara var ett slags prolog. Hur stor kommer den här boken bli om jag ska fylla ut min plan? Ja, kanske tusen sidor. Och med tiotusen noter förmodligen. Det kommer jag aldrig att orka göra. Och ingen kommer att finansiera projektet. Då kände jag, fast det var bittert, jag minns hur bittert det var, och jag var helt ensam om beslutet också, att nej, nu får det vara.
Ranelid: Horace har fel
Vi lever i en kultur i vilken ”grit” högaktas. Man ska fortsätta kämpa till varje pris.
Som psykiatern Peder Björling skriver i SvD betraktas grit som ”en framgångsfaktor i studier och arbetsliv” och för den som inte ger vika för de svårigheter hen möter väntar yrkesmässigt avancemang, livskraftiga relationer, kort sagt – ett gott liv.
Peder Björling ställer sig skeptisk till detta antagande. Kanske skulle många människor leva bättre liv om de som Horace Engdahl vågade släppa taget om sina ambitioner och vände blicken åt annat håll?
Författaren Björn Ranelid är av en annan uppfattning.
– Du ska aldrig ge upp! Du ska fortsätta till det sista andetaget. Du måste fortsätta kämpa och tro på det du gör. Jag säger det till dem som går min skrivarkurs och det kommer jag att fortsätta säga i framtiden.
Björn Ranelid exemplifierar med att fem av hans böcker blev refuserade innan han till slut blev utgiven i början av 30-årsåldern.
– Jag kunde ha gett upp längs vägen och tänkt att det där klarar eller orkar jag inte. Men jag har det i mig att jag är idog. Jag kämpar på, jag har aldrig tagit hjälp av ett entourage på kultursidorna, inget sällskap eller av Akademien eller av börd som vissa gör – som Skarsgård- eller Augustbarnen.
Romare: "Ser mig i en kista"
Det råder ingen tvekan om att Björn Ranelid är besjälad av grit. Detsamma får sägas om författaren Amanda Romare. Hon arbetar för närvarande med ett nytt bokprojekt och beskriver det som att hon ”sliter med vartenda ord”, vilket hon betraktar som ett dåligt tecken. Hon säger att hennes allmänna hållning är att hon hellre skulle dö än att möta en kapitulation.
– Jag kan se mig ligga i en kista med nära och kära runt mig och få ett slags nöjdhetskänsla om någon skulle säga: ”Ja, hon dog ju tidigt, men hon jobbade bra i alla fall.”
Horace Engdahl i sin tur säger att den person som aldrig någonsin har gett upp måste ha satt för låga mål för sitt liv och verksamhet.
– I dag har jag till exempel målet att bli färdig med att tukta den här hagtornshäcken och jag vet att jag kommer att klara det. Men det är inget storslaget mål. Det är bara ett nödvändigt mål. I livet sätter man ju sig mål som är betydligt mer storslagna och då får man också vara beredd på att man kan bli tvungen på att ge upp. Gör man inte det så kontrollerar man sin storleksordning på ett sätt som man inte ska göra. Man ska alltid tro sig själv om lite mer än vad man hittills har bevisat. Annars stannar man i växten.
Att retirera, det är en konstform i sig.
Enligt Horace Engdahl krävs det mod att erkänna en förlust. Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou är inne på samma linje.
– Det finns väldigt många situationer då man inte vill retirera. Jag tror att det kräver otroligt mycket kraft och tillit till att det kommer något annat efter förlusten för att göra det.
Hon fortsätter:
– Min inställning är att man ska lämna festen när den och man själv är på topp. Det gäller allt. Det finns folk som raglar runt och inte kan gå och stå och börjar spy. Då har man förstört allting.
Det handlar om att hålla på värdigheten?
– Man ska hålla på värdigheten och ha självinsikt. Nu är jag som bäst. Härmed börjar förfallet. Jag ska varken genera mig själv eller någon annan. Då ska man avlägsna sig. Att retirera, det är en konstform i sig.
Ett själaglatt ge upp
Men återigen: Att se sina begränsningar är inte alltid det lättaste. Och ibland är det helt nödvändigt att helt bortse från sin förmågas gränser om man ska få något uträttat över huvud taget.
Det menar i varje fall essäisten Kristoffer Leandoer som 2022 utkom med boken ”Den oavslutade litteraturen”, som behandlar just författarskap som avbrutits och böcker som av det ena eller andra skälet aldrig nått sitt fullbordande.
– All litteratur bygger på att man satsar på fantasin i stället för verkligheten, man satsar på att David ska besegra Goliat, att pojken ska utmana jätten. Man satsar alltid på underdogen. Att börja skriva är att lägga det som är realistiskt och smart och vettigt åt sidan redan från början. Så det är klart att det påverkar ens förmåga att avgöra vad som är möjligt att avsluta också. Annars skulle det aldrig skrivas några böcker som är länge än typ 45 sidor. Men det gör det ju.
– På ett sätt är det så att förmågan att ta sig vatten över huvudet är det som gör att böcker förblir oavslutade. Men den förmågan är också lite av litteraturens livsnerv. Den som vi behöver. Som vi behöver konst till. Vettiga och förnuftiga beslut, det kan våra politiker fatta.
Att skriva är lite som den tecknade figuren som springer ut över ett stup och fortsätter ut i luften så länge den inte tittar ner?
– Exakt, precis. Vi vet alla att det till sist slutar med närkontakt med gatan. Men vägen dit kan vara olika rolig. Och den blir roligare med lite verklighetsförnekelse, det vill jag nog hävda.
Som Kristoffer Leandoer ser på saken är svaret på frågan när egentligen ska ge upp ganska enkelt.
– En sak som jag är jätteglad att jag slutade med, trots att jag fick mycket beröm och vann priser, var att jobba som teaterkritiker. Det slutade jag med av det mycket enkla skälet – och som kan vara det bästa skälet som finns – att jag tyckte det var tråkigt. Efter att ha hållit på i några år så kände jag, herregud nu kommer jag att hålla på med det här och skriva om den 47:e uppsättningen av "Ett drömspel" eller "Tre systrar", det kommer att kännas som ”Goundhog day” i resten av mitt liv.
– Så det är liksom en motsatt Joe Biden. Jag gav upp trots att omgivningen ville att jag skulle fortsätta. Och det är jag själaglad för.
Man ska sluta när man inte längre har roligt. Det är en fin Paulo Coelho-sanning.
– Det är hemskt, nu har du lockat fram min inre Paulo Coelho.
Jag frågar psykologen Ida Larsson om vad hon anser att svaret är på Bruce Springsteens gamla fråga ”Is a dream a lie if it don’t come true – or is it something worse?”
Är det nödvändigtvis dåligt att ge upp sina drömmar?
– Nej, det kan absolut vara fint att göra det, för då öppnar man upp för något annat. Skälet till att jag är där jag är i dag, en plats jag verkligen tycker om, handlar om att jag gett upp saker som jag innan tänkt på som mina drömmar.
