Fyrabarnsmamman Ava jobbar som elevassistent på en lågstadieskola, och hyresvärden Ali – med ett förflutet som dj – behandlar sina hyresgäster som familjemedlemmar. Ali och Ava möts i omsorgen kring en liten flicka som har det besvärligt i skolan, och snart spirar kärleken. I filmen ”Ali & Ava” skildras en omtumlande månad i deras liv.
– Idén var att visa hur två människor, på kort tid, skapar förändring i varandras liv, berättar regissören Clio Barnard.
Hon kallar resultatet en ”socialrealistisk musikal”, där Alis euforiska dansbeats vävs ihop med Avas känslosamma countryfavoriter. I en scen dansar de tillsammans i Avas vardagsrum, men med olika musik i hörlurarna.
– Enligt min erfarenhet spelar musik en stor roll när vi blir förälskade eller lär känna en annan människa. Adeel, som spelar Ali, introducerade mig för The Idles album ”Joy as an act of resistance”, och på ett sätt är det så jag ser på Ali och Ava – att deras glädje är en motståndshandling, säger hon.
Mäktiga upplevelser
Vi träffas på National Film Theatre i London, hemvist för det brittiska filminstitutet men också en älskad biograf för kvalitetsfilm. Clio Barnard kom hit första gången som tonåring. Hon och en vän var på skolresa och smet in på en visning av den avgjort barnförbjudna Pasolinifilmen ”Saló eller Sodoms sista dagar”.
– Vi ljög om vår ålder för att komma in, och det låg små varningslappar på biosätena om vissa av scenerna. Den är etsad i mitt minne för evigt, det var en mäktig filmupplevelse, säger hon och ler snett.
Även om Clio Barnard inte har gjort film om stiliserade sexuella övergrepp i ett italienskt slott (ännu) så har hon skapat mäktiga och tankeväckande upplevelser för biobesökarna. Hon långfilmsdebuterade 2010, med den experimentella dramadokumentären ”The Arbor”, om den brittiska dramatikern Andrea Dunbars korta liv. Barnard intervjuade människorna i det nedgångna hyresområde där Dunbar växte upp, och vävde ett ljudspår av deras röster som skådespelarna fick mima till.
Sorglig men viktig
”The Arbor” utspelade sig i Bradford, en stad i norra England som sedan textilindustrins nedgång har brottats med ekonomiska och sociala problem. Clio Barnard växte upp strax utanför Bradford, och med sin andra film, ”The selfish giant”, återvände hon till staden, med berättelsen om två 13-åriga bästisar som har svikits av vuxenvärlden, och riskerar livet för att tjäna egna pengar på stulen koppartråd.
Under arbetet med filmerna lärde hon känna många olika människor i Bradfords arbetarkvarter. Bland dem fanns hyresvärden Moey och elevassistenten Rio, förebilderna för Ali och Ava.
– ”The Arbor” är en väldigt sorglig – men viktigt – berättelse om tre generationer av en familj som marginaliseras, och ”The selfish giant” är en tragedi om barn som exkluderas. Men när jag arbetade i Bradford såg jag också en massa människor som var fina mot varandra, som var stöttande och snälla. Och det är viktigt att lyfta fram den sidan också, säger hon och tillägger:
– Det är ju egentligen samhällets ansvar att ta hand om de sårbara, det kan vi inte lägga på personer som Ali och Ava. Men jag har ändå sett enskilda människor ta ett sådant ansvar, och det ville jag hylla.
Inte styras av rädsla
Att sätta snällhet i centrum för ett drama är ingen enkel sak, det är ju konflikter som för en berättelse framåt. Men Clio Barnard hoppas att filmen kan verka som ett motgift mot polariseringen i samhället.
– Vi har upplevt så mycket splittring, politiker som medvetet sår split för att få mer makt. Därför känns det nästan radikalt att visa att upp vilken kraft vi har som kollektiv när vi utövar medkänsla och snällhet. Det är viktigt att vi får se det på vita duken.
– Det är viktigt att vi inte låter oss styras av rädsla, understryker hon.
– Jag tror att folk är rädda just nu och det är helt begriplig, vi lever i en tid med mycket osäkerhet och många vill sko sig på människors oro. Jag tror att vi måste ta ett djupt andetag och försöka se vad som förenar oss.
Clio Barnard arbetar i en lång tradition av brittisk socialrealism. Hon ses ofta som en arvtagare till Ken Loach, som har skildrat arbetarklassens strävan och våndor sedan 1960-talet. Barnard lyser upp när den ständiga jämförelsen med Loach kommer på tal.
– Det är häftigt! Jag älskar Ken Loach, jag tycker att hans filmer är fantastiska – och viktiga. Jag har beundrat hans verk i många år och jag tycker att han är en speciell, lysande person. Jag är väldigt glad och tacksam för hans filmer. Så det känns som en ära.
